Avancerad vård vid självskador

Nu har frågan om hur vi gör med patienter med självskadebeteende åter kommit i fokus. Det har under de senaste åren ofta varit reportage om framför allt flickor med självskadebeteende som vårdas i rättspsykiatrin. Rubrikerna har varit braskande och psykiatrin upplevt att uppmärksamheten kring frågan blivit svår att hantera. Nyheten från Växjö här om dagen att de kommer sluta med sina nationella platser inom rättspsykiatrin kom som en logisk följd av de diskussioner som pågår. Frågan är vad lösningen blir. Nedan beskriver jag min bild av den process som pågår.

Hur ska vi säkra upp att det finns en riktigt bra vård för personer med självskadeproblematik? Utmaningarna är flera inom området och inget är viktigare än det andra. För mig är det viktigt att vi utvecklar bra tidiga insatser som gör att vi förhindrar onda cirklar. Att bemötande, stöd och behandling är riktigt bra i ett tidigt skede tror jag spelar roll för att minska behovet av sena insatser. Samtidigt tror jag att det är så att även när vi gör det bästa vi kan med aktuell kunskap så kommer några, säkert färre än nu, men fortfarande några kommer att utveckla tillstånd med behov av intensiva, högspecialiserade insatser.

Under hela Självskadeprojektets tid har frågan om hur vi i Sverige ska kunna motsvara behovet av högspecialiserad vård för personer med behov av insatser för att skydda dem för att skada sig själva. I alla landsting och kommuner finns det nu och då personer som befinner sig i en situation där det behövs vård som effektivt kan förhindra negativa händelser och rädda liv. Under de senaste åren har vi i för de svåraste fallen använt platser inom Rättspsykiatrin. Min bild är att det varit Rättspsykiatrin som tagit på sig det uppdraget därför att de varit de som haft vårdresurser som kunnat klara den säkerhet som krävs. Akut är det självklart viktigast att rädda liv men i ett längre perspektiv räcker det inte med att kunna förhindra att någon skadar sig utan då krävs det ett vårdinnehåll som ger möjlighet för personen att återhämta sig, att tillfriskna och få ett bra liv.

I starten av Självskadeprojektet fanns frågan om nationella specialenheter på bordet men experterna som deltog kände sig mycket tveksamma till om det var rätt att göra specialenheter. Man ville först få en bild av området, förekomst och samla aktuell kunskap och erfarenheter. Strategin blev sedan att börja med tidiga insatser, med utbildningar och metodstöd för insatser i öppenvård.

I våras var vi framme vid det läge då majoriteten av de som deltar i vårt arbete såg att vi måste hitta en gemensam lösning för heldygnsplatser. Samtidigt har Växjö som är den enda klinik som tagit emot personer med behov av speciella insatser för självskadebeteende signalerat att de vill hitta en annan lösning än den avdelning de haft i på sin rättspsykiatriska klinik. Inte för att de varit missnöjda med sin vård utan tvärt om de rapporterar att de haft bra resultat av sin vård utan för att det inte gett en bra bild att organisatoriskt finnas i Rättspsykiatrin.

Efter ett möte i våras skapades en arbetsgrupp som skriver ner slutsatserna som hittills dragits och ger ett första förslag till en beskrivning av innehållet som borde tillhandahållas på nationella enheter. En annan grupp tar fram ett underlag med olika förslag på hur detta kan organiseras och finansieringsmodell för deltagande landsting och kommuner. Förslagen kommer att presenteras i slutat av september för berörda nätverk och beslutsfattare. I nästa steg hoppas vi att hälso- och sjukvårdsdirektörer kan ge en rekommendation till landstingsdirektörer och politiker som i sin tur kan besluta om och hur man vill organisera högspecialiserad psykiatrisk vård inom detta område. Som bilden ser ut just nu tror vi det behöver finnas ett par olika enheter placerade i olika landsting och olika delar av landet. Erfarenheterna från Växjö och Sundsvall som tidigare bedrivit liknande vård liksom erfarenheterna från de lokala lösningar som finns i landstingen tas till vara. Synpunkter från vårdgrannar och självklart från patient, närstående och brukarorganisationer liksom från personer med egen erfarenhet av aktuell typ av vård är en viktig kunskapskälla. Innan några beslut tas kommer förslagen att diskuteras brett.

I nu läget finns inga beslut tagna kring vilka landsting eller enheter som kan bli aktuella utförare av dessa vårdenheter. Många förutsättningar som lokaler, personal med rätt kompetens i tillräcklig mängd, närhet till andra vårdinsatser med mera måste vara uppfyllda. Eftersom vi befinner oss i ett så tidigt stadie av planeringen har arbetsgrupperna inte presenterat några tänkbara alternativ och inte haft en dialog på den nivån med något landsting. Kronoberg kan mycket väl vara ett alternativ eftersom de har erfarenhet och personal. Flera andra landsting kan också vara aktuella.

Arbetsgruppen som fokuserar på bra innehåll kommer också att fundera över hur man säkerställer hög kvalitet. Oavsett typ av finansieringsmodell kommer många aktörer vara intresserade av en bra uppfölning

I slutet av förra veckan hade Ekot nyheten att Växjö kommer sluta ta emot personer med självskadeproblem från andra kliniker. Det gjorde att jag idag blev intervjuad igen av Uppdrag Granskning. Vi vet att de i början av sommaren spelade in material till ett program som ska sändas den 24 sept. Jag kunde förstås inte svara på frågor om Växjö. Däremot sa jag att utskrivning och hemtagning till egna landsting kommer att ske i ordnade former och att bra vård kommer att ordnas i de egna landstingen.

Sista ordet lär inte vara sagt idenna fråga.

Till sist:
Ja, jag gtycker att det är bra att vi pratar öppet om detta. Vi måste våga stå för att det finns svåra frågor med osäkrá svar, att tvång i alla former är allvarliga ingrepp i människors liv, att psykiska tillstånd kan vara livshotande. Alla måste få vara med och diskutera detta även om det blir svårt ibland och innebär kritik.

Brösttoner om brister

Aftonbladet har just nu en stor artikelserie om psykisk ohälsa, #otillräcklig och där har redan många kända personer framträtt och berättat.
Jan Helin, chefred förklarar varför med dessa ord:
”En sommar där bilder av våra lyckliga liv spridits som eld genom sociala medier går mot sitt slut.En höst där bilder av hur duktiga vi är på att vässa, trimma och träna vår utsida väntar sannolikt.Samtidigt har psykisk ohälsa av olika slag blivit det hälsoproblem som orsakar flest sjukskrivningar i Sverige.Det finns en tystnad mellan alla dessa bilder av lycka och unga människors psykiska ohälsa som vi inte står ut med längre.Mycket kan vi tala om i Sverige 2014. Men av någon anledning inte det här.Därför startar Nöjesbladet i dag kampanjen”

En del av reportagen och rubrikerna innehåller förstås kritik av psykiatrin och min första tanke när jag såg det var: ”nej nu skrämmer man upp folk att det inte finns någon hjälp att få”. Men jag har ändrat mig. jag är glad att Aftonbladet gör detta liksom jag är mycket glad över flera andra tidningar och radio och TV som på olika sätt skildrar psykisk ohälsa möjligheter och omöjligheter. För vi har fortfarande mycket som måste bli bättre även om vi ständigt rör oss framåt. Vi får hjälpas åt att ge den svart-vita bilden verklighetens många gråtoner.

3 otillr2#otillr 1

 

 

 

En sommar gick och en höst kom

Så är hösten igång igen. Jag har jobbat en vecka och hunnit friska upp minnet kring jobbrutinerna, börjat så smått med mötesaktiviteterna, kollat att dialogen med Socialdepartementet är positiv och introducerat ny medarbetare. Kort sagt vi är på banan igen.

Det har varit en fantastiskt fin sommar. Känns som den varit lång och vilsam trots att jag jobbat på sjukhuset några veckor. Att få vara tillbaka i det riktiga vårdarbetet, att få vara på en heldygnsavdelning för psykosvård det ger energi. Jag har fått många tankar med mig. Framför allt slås jag av att det är så givande och att vi även med begränsade resurser faktiskt kan göra en hel del. Jag blir glad av alla engagerade medarbetare som gör ett jättebra jobb. Samtidigt blir jag lite tagen av att det är så mycket som måste bli bättre. Att det finns en tendens till att man glömmer bort eller struntar i de möjligheter man har att göra bra saker bara för att man saknar möjlighet att göra de stora förändringar man önskar. Ett av patientmötena visade mig tydligt att det finns mycket vi kan åstadkomma med fantasi, inlevelseförmåga, kunskap om hur människor och det dagliga livet fungerar och kompliceras av psykiska sjukdomar. Psykiatrisk vård är så spännande, för det finns så stort utrymme för kreativ problemlösning. Jag fick också en tydlig påminnelse om hur elakartade vissa psykiatriska tillstånd kan vara och att det ibland inte går att undvika tvång hur mycket man än försöker.

Under en av sommarveckorna hade Ekot ett inslag om säkerhet i psykiatrin. De hade sammanställt avvikelserapporter från ett antal psykiatriska kliniker och hittat saker de tyckte var oroande. Min reflektion var att det är bra att vi gör avvikelserapporterna när vi inte följer rutinerna. Bra att vi uppmärksammas av media. Måste bara komma ihåg att det är en svår balansgång. Personlig integritet, förtroendefulla relationer och bra vårdmiljö är ibland svårt att kombinera med fullständig kontroll, helsäkra rutiner och noll risker. Livet är farligt och svårt ibland. Men vi ska göra vårt bästa att bli bättre. Patientsäkerhet, bra vårdinnehåll och mindre behov av tvång kan gå hand i hand.

Det var också mycket roligt att få delta i ett seminarium under PRIDE-veckan. För mig aktualiserade det tanken att vi måste gå vidare från att strida för att olika grupper ska få rätt insatser till att varje människa ska få rätt insatser anpassade efter hans eller hennes särskilda förutsättningar och behov. Om vi klumpar ihop människor och säger att HBTQ, män, kvinnor, flyktingar (eller vad vi nu gör för grupper) är si eller så, så har vi redan där gjort en förminskning av människan. Det ska vara självklart att alla har samma rätt att få sina behov tillgodosedda och det är vårdens uppdrag att ha tillräcklig kunskap för att kunna göra detta.

Nu har jag gjort en första jobbvecka i Stockholm och det känns som det här kommer att gå bra. Bävar lite inför att det blir en mycket intensiv höst eftersom allt vårt arbete ska packas ihop och levereras som användbara resultat. Vad som händer efter årsskiftet vet vi fortfarande inte säkert men vi började förberedande förhandlingar med Socialdepartementet i veckan. Om inget helt oväntat händer efter valet tror vi det blir ett extra år 2015 med fortsättning av prestationsmål ung som nu och med någon typ av vidareutveckling och vidmakthållande från de projekt och utvecklingsarbeten vi haft  hittills.

Psykisk ohälsa vår största utmaning

I en ny rapport från OECD konstateras att även om Sverige är duktiga på en del inom psykisk ohälsa området så är det mycket som återstår.
”Mental disorders account for one of the largest and fastest growing categories of the burden of disease with which health systems must cope, often accounting for a greater burden than cardiovascular disease and cancerMental disorders account for one of the largest and fastest growing categories of the burden of disease with which health systems must cope, often accounting for a greater burden than cardiovascular disease and cancer”
OECD slår alltså fast att psykiska sjukdomar är den hastigast ökande kategorin av sjukdomar och som ger ett lidande som ofta överstiger cancer och hjärt-kärlsjukdom. Världens hälso- och sjukvårdssystem måste hantera detta.
Jag instämmer till fullo. Vi har gjort stora satsningar inom psykisk hälsa området i Sverige och massor av utveckling har skett. Det är bara det att det inte räcker. Ökningen av psykisk hälsa, ökad vilja att söka hjälp och den ökade kunskap om effektiva behandlingsmetoder gör att trots stora satsningar håller vi inte jämna steg med utvecklingen. Det hjälper inte att vi gör bra och rätt om det inte är i tillräcklig omfattning.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger i DN idag: ”– Det är rimlig kritik och stämmer med min egen analys. Vi är inte tillräckligt rustade när det gäller tillgänglighet till vård och gör ofta fel prioriteringar inom primärvården. Sverige och västvärlden har inte hängt med när psykisk ohälsa till stor del ersatt somatiska sjukdomar”.

Min bild är att vi under de senaste 6 åren jobbat bra och lärt oss mycket med hjälp av de statliga satsningar som gjorts och med de överenskommelser med SKL som fokuserat på viktiga delar. Men det går för långsamt och är för tröga processer. Nu måste vi använda den kunskap vi har och växla upp till en gigantiskt utvecklings explosion som handlar om insatser i förskola, skola, familjecentraler, ungdomsmottagningar, primärvård, mörda- och barnhälsovård, företagshälsovård, socialtjänst, äldrevård och specialistsjukvården. Myndigheter som Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Skolverket, Läkemedelsverket, SBU får kavla upp ärmarna, måla fartränder på kostymen och hjälpa oss att i rekordfart ta fram praktiskt användbara kunskapssammanställningar och riktlinjer. Staten får lov att se till att det finns grundutbildningsplatser som motsvarar behoven av personal med rätt kompetens, stödja utvecklings och kompetensutveckling av befintlig personal. Då kan kommuner och landsting koncentrera sig på hur vi ska omsätta kunskapen i praktiken, hur vi ska organisera verksamheterna så att vi kan säkra upp god tillgänglighet och hög kvalitet i de insatser som ges.
Tillslut: hela samhälletmåste inse att det inte är kroppsliga sjukdomar som är vår största utmaning just nu utan psykiska. Vi måste som OECD säger göra stora satsningar tidiga insatser, på lindriga tillstånd, och på svåra tillstånd på samma gång. Då kommer vi bli tvungna att prioritera om. Hela samhället måste omfatta den insikten om vi ska få politiker och tjänstemän i kommun, landsting och staten att göra tillräckliga satsningar på området.

OECD

Vi vill ofta tro att vi ligger så bra till i Sverige jämfört med andra länder men den här figuren från OECD rapporten visar att vi ligger lågt på andel som får hjälp i primärvården.  Även antalet psykiatriker, antalet vårdplatser är vi sämre än en del andra länder på.

Min Almedalsvecka 2014

stor port

Nu ska jag försöka sammanfatta den senaste veckan . Min intention att skriva lite varje dag föll redan från början. Årets vecka var verkligen mer intensiv än någonsin. Verkligen seminarier i varenda buske. Jag har sett så många olika Visbyträdgårdar som jag inte fanns. Så många helt omöjliga platser som omvandlats till små seminarierum. Det har varit stora flotta evenemang och små spännande rundabordssamtal, från ösregn till strålande sol och lågmälda samtal till stora manifestationer.
Det är mycket jag kommer att minnas. Ringade kyrkklockor när Svenskarna parti höll möte, 6000 personer som lyssnade på Özz Nujjen istället för SDs tal, den stora mängden lyssnare på i stort sett alla tal i Almedalen, det stora intresset för svåra framtidsfrågor bland allmänheten och blandningen av fullständigt tossiga idéer till superskarpa analyser. Ja jag gillar verkligen den här blandningen.
Det är fantastiskt att det finns en arena där jag kan få möta riktigt tokiga idéer och synpunkter. Då får jag chans att pröva mina argument. Ompröva och justera mina egna idéer. Man blir klokare av både klokt och tossigt. Inte så sällan har det genom historien visat sig att det som i förstone verkade helgalet innehöll några nyskapande komponenter som senare i omvandlad form blev innovationer. Så jag tror på möten av alla de slag.
Nu ska jag försöka ta er med genom mina aktiviteter denna vecka:
Jag anlände söndag förmiddag med Lotta, Tomas och Philimona. Söndagen gick åt till att reka, sprida information och samla ihop oss.

Måndag eftermiddag seminarium med Attention: ”En skola för alla oavsett funktionsnedsättning” tillsammans med Gunnar Berg professor i pedagogik Anki Sandberg Attention, riksdagsledamöterna Mats Pertorft (MP) och Johan Persson (FP).
Det blev en intressant diskussion kring vad som behövs för att skolan ska kunna vara en skola för alla. Vi var överens om att vi måste se till att det verkligen kan ges individuellt anpassade insatser och att extra stöd till dem som behöver inte ska ses som en kostnad utan som en investering.påse o psynk

Psynken och jag hade hittat de här påsarna på de nysatta träden i Visby och kände att det var en bra bild (ovan) för hur vi tänker att samhället borde göra för våra barn. Det betyder att jag tror inte att det går att skapa ”en skola för alla” utan att vi behöver ett antal olika former av utbildning för olika barn och ungdomar. Vi människor mognar så olika, har så olika förutsättningar att det inte finns en skolform som passar alla. Det betyder INTE att jag tror att vi ska dela upp barn i olika fysiska skolor eller olika specialklasser utan att vi måste hitta nya flexibla former att möta barnens olika behov av pedagogiskt stöd, socialinteraktion, stimulerande miljöer och skräddarsydda lösningar som gör att varje barn får utvecklas utifrån sina förutsättningar och på så sätt chans att uppnå sin fulla potential. Vi är fast i att saker måste ske på ett visst sätt och ser inte vilka möjligheter till exempel all ny teknik innebär. Att använda IT innebär inte automatiskt ett mindre mänskligt samhälle. Det kan bli helt tvärt om. Med hjälp av tekniken kan vi ge människor chans att i högre utsträckning vara delaktiga i samhället på lika villkor.
Det betyder INTE heller att jag menar att vi ska skaka om hela skolan just nu. Självklart får vi lov att lappa och laga så gott det går i nuvarande system först. Då krävs mer kunskap och flexibilitet i nuvarande system. Samtidigt som vi gör det vi måste idag kan vi ändå lyfta blicken och aktivt verka för en ny och mer tidsenlig skola i framtiden.

image

Så var det dags för Psykisk hälsa cafe på Hästgatan 10. Det var 6:e gången som jag modererade och deltog i Psykisk hälsa cafe. Det är otroligt vilken utveckling vi varit med om. I år var det mer folk än vanligt trots lite bistert väder. Men vi slapp regnet. Dessutom mins jag att vårt cafe mötes med småleenden första året. Att man tyckte det var lustigt att vi hade ett cafe om Psykisk hälsa. Att en del förbipasserade gick över till andra sidan gatan och flera som kom in tydligt uttryckte att de egentligen bara kommit för att handla i butikerna. I år hörde jag inga sådana kommentarer. Tvärt om många som inte tillhör området som kommer upp och säger att de vill titta förbi och se vad som pågår. Det är en fantastisk förändring. Jag tror att det betyder att vi förflyttat oss en liten bit när det gäller fördomar i samhället.

10501930_10153028820171164_8821023834269262951_n

Årets program blev en succé. Själv medverkade jag i inledningen med Özz Nujjen när vi talade om vikten av att sluta etikettera människor utifrån hudfärg, ras, sexuell läggning, religion, psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Att våga se människan, Möta den andre utan förenklade grupperingar, se människan i ögonen, lyssna på vad hen har att säga och inte vara så rädda och försiktiga. Så kul att han ville komma och sätta tonen för dagen.

Så pratade vi hemmasittare och Catharina Winge Westholm, Västragötaland berättade om en inventering där man sett att mer än hälften av de som varit frånvarande från skolan under lång tid hade psykiatriska tillstånd eller psykiska funktionsnedsättningar. Slutsatsen var att det inte bara kan vara skolan som löser problem med långvarig frånvaro här behövs även psykiatrin och socialtjänsten. Politikerna Jonas Andersson (FP) och Helen Eliasson (S) båda regionråd funderade på hur det ska gå till och bli av i tillräcklig utasträckning i praktiken.

10491235_10202897769939321_2432834782129930892_n
Frances Hagelbäck berättade om Rättspsykiatrins arbete och sedan Ske kom Hjärnkoll med ett spännande pass om arbetet mot fördomar och hur vi kan flytta fram positionerna till att se att olikhet kan vara en stor tillgång.
Representanter från Skellefteå och Västerbottens läns landsting visade hur de gör för att öka kunskapen om psykisk hälsa.
Tillsammans med Lise-Lotte Risö Berglind och Anders Printz fick jag diskutera kvalitetsregister. Just nu har det lossnat. Tekniken fungerar för inrapportering i de psykiatriska kvalitetsregistren så nu har vi äntligen kommit till stadiet att kunna använda resultaten från registren. I PsykosR kommer vi att under det kommande året arbeta med 4 konkreta områden där vi ser att det behövs stöd till förbättring. 1. Bättre diagnostik och tidiga adekvata insatser, 2. Bättre läkemedelsbehandling och stöd för att genomföra bra läkemedelsuppföljningar. 3. Bättre användning av psykosociala insatser. 4. Bättre insatser för den kroppsliga hälsan både förebyggande och behandling vid kroppsliga sjukdomar.
MIND föreningen för psykisk hälsa frågade ”Vad händer med noll visionen om självmord. Anders Printz deltog i diskussionen med Gunilla Wahlen och Marie-Louise Söderberg från Självmordsupplysningen. Alla var eniga om att vi gör en hel del men att mycket mer måste till.

10450902_10152469812908965_3607530026024425990_nMin egen nästa höjdpunkt var att få samtala med Gudrun Schyman (Fi), Mona Sahlin (S) och Hanif Bali (M). Jag tycker att det blev ett mycket fint samtal om hur Fi gjort för att få upp sina frågor på banan, om att vara utsatt, att drabbas av fördomar, att bli illa behandlad för det man står för. Vad som händer med människor när man blir kränkt, hotad, diskriminerad. Att det är frågor vi måste vara eniga om över partigränser. Att det handlar om att få vara människa inte sitt ursprung, sin sjukdom eller sitt uppdrag.

Så kom Hanna Parnén och Lise-Lotte Bergerlind och berättade om att man kan bli frisk från självskadebeteende men att det är bättre med tidiga insatser. De beskrev kort allt som självskadeprojektet gör.
Dagen avslutades med frågan ”vad gör våld med den psykiska hälsan” Anna Berglund och Åsa Witkovski från Nationellt centrum berättade om en aktuell studie som visar ökad psykisk sjuklighet hos dem som utsatts för våld. Det måste vi bli bättre på att fråga om.
Onsdag morgon började med ett givande Rundabordssamtal hos Gullers: ”Hur det står till med självkänslan inom vård och omsorg?” Representanter från olika vårdgivare, fack och SKL deltog. Vi var eniga om att det är konstigt att även vi själva inom vården beskriver hela området så negativt samtidigt som de flesta tycker att det fungerar bra just där de är. Märkligt att vi inte lyckas se och formulera de stora framsteg som vård och omsorg gör. Vi har aldrig levt så länge som nu, så friska långt upp i ålder. Det borde vi jubla över.10492271_814684938575823_1262010766394653953_n
Så vidare till ett seminarium med UFOLD, Uppsala universitet: ”Ger nya riktlinjer våra missbrukare en bättre vård och till vilket pris.

10452357_814686128575704_639549746267659177_n

Snabbt vidare till Paneldiskussion hos Dagens Medicin: ”Jämlik vård en utopi för psykiatrin? Ulf Kristerson inledde och visade de stigande sjuktalen. Sedan blev diskussionens slutsats att mycket har gjorts men mycket mer behöver till. I både primärvård och psykiatri måste vi bli bättre på att använda de riktlinjer som finns och att kontrollera kvaliteten så att det inte är en slup vilken vård man får.
10514731_814710125239971_6214795875367365038_n

Nästa seminarium på onsdagen var hos BRIS som undrade hur vi ska få ihop frivilligsektorns insatser med det offentliga och hur vi verkligen ska ta barnens problem på allvar.
På onsdagskvällen var det ”Maktmingel” hos Dagens Medicin. Alla som kommit med på deras lista över 100 personer med inflytande över vården var inbjudna. Jag gillar egentligen inte att tänka på mig själv som någon som har makt men är samtidigt glad att både jag och Anders Printz hamnade bland de första 50. Hoppas vi kan se det som ett tecken på att psykisk ohälsa är ett område som fått mer fokus .

10488400_815127601864890_4958339913181648759_nTorsdagmorgon startade jag hos NCK och ett seminarium kallat ”Sjukt mycket våld. Deras forskningsstudie baserad på en stor enkätundersökning presenterades. Jag fick vara med och diskutera hur vi ska få upp dessa frågor på banan och lära oss möta de som drabbats men också förebygga. I mitt huvud är det självklart att ha blivit utsatt för våld ökar risken för psykisk ohälsa. Den stress det innebär att utsättas för våld som barn eller som vuxen tillsammans med den känsla av skam det väcker drar troligen igång våra stress-system i kroppen. Det gör oss skörare för nya händelser, annan stress eller helt enkelt minskar vår marginal för mycket för att det ska gå bra att klara livet.
Därefter seminarium hos NSPH: ”Rehabiliteringskedjan – hjälp eller själp vid psykisk ohälsa. Här handlade det mycket om att dagens system inte fungerar så bra vid psykiatriska tillstånd som kräver andra lösningar än kroppsliga sjukdomar. Både representanterna för Arbetsförmedling och Försäkringskassa beskrev att man försöker hitta tolkningar av regelverket som möjliggör individuella lösningar men att det finns systemfel och regleringar som i vissa lägen försvårar rehabiliteringen. Jag fick chansen att prata om den gamla ”Rehabkorven” igen. Det vill säga en lösning för personer långt från arbetsmarknaden där alla insatser integreras och där både insatser i rätt tid och trygg försörjning för personen kan säkras.

10478660_815182041859446_6847782659679169588_n
Så snabbt över till barn igen. Seminarium hos Stockholms stad och Moderaterna med titeln ”Med blåmärken i själen – hur möter vi barn och unga med psykiskohälsa. Jag fick här chansen att berätta om Psynk och om goda exempel på första linjes verksamheter runt om i landet.

mingelTorsdagskvällen avslutades med ett Psyk-mingel arrangerat av NSPH med Anders Printz och jag själv som aktiva deltagare. Det var nog veckans häftigaste upplevelse för mig. Där minglade under enkla förhållanden i ett kvällsstängt galleri medlemmar från patient-, brukar- och närståendeföreningar med flera generaldirektörer, politiker, professorer, professionsföreträdare från verksamheter men också från läkarförbundet, psykologförbundet mm, SKL och andra intresseföreningar. För 5-10 år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle få uppleva detta och känna det så självklart. Ja, jag blev både rörd och upplivad.

lena A
Fredag förmiddag sista seminariet, tillsammans med NSPH I Högskolan ett seminarium om ”Barn och ungas psykiska hälsa – vem vet vad vi ska göra? Lena Andersson inledde med det resonemang hon redovisade i en DN krönika i början av juni. Att det är en motsägelse i att en rättighet, i det här fallet att få utbildning och gå i skola också är ett tvång, genom den skolplikt vi har i Sverige. Tre kloka SKL politiker, Staffan Werme, Monica Selin och Emil Broberg beskrev alla tre att de ser vikten av tidiga insatser, av förändringar i systemet och Björn Fries som varit narkotikasamordnare betonade vilka vinster vi kan göra om vi gör rätt. Lena Andersson utmanade oss med att säga att allt handlar om att vara människa, att lära känna sig själv, lära känna och lära sig av andra, att kämpa för att erövra kunskap och personlig utveckling. Jag gick därifrån med många tankar om att vi måste ändra våra system men också oss själva.

lena

Sociala investeringar och duktigare doktorer

 

nt 26 junÄven i år kommer sociala investeringar vara aktuella i Almedalen. I senaste numret av Dagens Samhälle finns ett långt reportage om Norrköping och vår temaledare Louise Källbom. Kul att deras arbete uppmärksammas. Intresset för att på olika sätt avsätta pengar, eller öronmärka resurser, för tidiga insatser är stort. En uppskattning säger att det nog är sammanlagt drygt en miljard som avsatts för sociala investeringar. Vi har skickat ut en enkät som ska kartlägga mer noggrant hur satsningarna ser ut och vilket stöd kommunerna behöver. Redan nu innan svarstiden har gått ut har ett par hundra svar inkommit. Det verkar som det upplevs angeläget att svara. I början på hösten hoppas vi kunna redovisa resultatet.

I Dagens Medicin uppmärksammas en annan del av vårt utvecklingsarbete. METIS projektet har tagit fram en kurs kring lagstiftning mm för utlandsstuderande. Vi hoppas att dessa läkare kommer till Sverige och jobbar efter examen. Då är kunskap i svenska lagar och regelverk viktigt. Kul att vi kan erbjuda något som många specialiteter kan ha nytta av. Det verkar som den ökade tillströmningen av blivande psykiatrer, ST-läkare, håller i sig.

bild Tove metis

 

 

 

Projekt ger mening med livet om det inte blir för mycket…

Är det bara bra att psykisk ohälsa diskuteras mer, frågade en bekant jag mötte. Finns det inte en risk att den ökade psykiska ohälsan blir en självuppfyllande profetia till sist.  Jo, jag håller med. Det finns alltid risker och baksidor med allt. Jag tror att vi i nuläget både har en tendens att förklara för mycket med psykisk ohälsa, samtidigt som vi inte alls i tillräcklig utsträckning upptäcker och behandlar psykiatriska tillstånd som skulle kunna botas eller lindras betydligt.

I en artikel i läkartidningen skriver Herman Holm och Bo Knutsson om att ”vi saknar ett systematiskt arbete kring de psykosociala faktorer som utlöst, bidragit till eller underhållit det psykiska illamåendet.” Så lågt håller jag med kollegorna.  Däremot är jag inte säker på att de har rätt när de säger att det medicinska paradigmet är en starkt bidragande orsak till de ökande talen av psykisk ohälsa. Jag tror att det är många orsaker till att vi ser ökande psykisk ohälsa i dagens samhälle. Den viktigaste faktorn tror jag är att vi idag är att vi har ett samhälle som sliter på hjärnan. När människor slet ut sina kroppar i industrin kallade vi tillstånd med värk, inflammation och förslitna leder för sjukdomar, även om de tydligt var reaktioner på en livssituation och den miljö, de aktiviteter, som kropparna utsattes för. När samhällets krav, människans egna önskemål om prestation inte överensstämmer med människans förmåga, har vi – vare sig det handlat om kroppsliga eller själsliga tillkortakommanden – sjukdomsförklarat. Jag håller helt med om att vi måste ifrågasätta den explosion av diagnoser vi ser i vissa sammanhang. Våra checklistor och diagnostiska manualer kan leda till att vi tappar bort den sammanhållna kliniska bedömningen och tittar för mycket på gränsvärden och kriterier som är uppfyllda. Att ta med helheten, att se till den livssituation, det sammanhang, det samspel som personen interagerar i kan vara svårt. Det hindrar inte att vi måste bli bättre på att göra bra bedömningar, utredningar och se till att psykiatrin blir riktigt vass på att använda diagnoser på ett klokt sätt.

Internetbehandling mot lindriga depressioner är lika effektivt som sedvanlig depressionsbehandling visar en studie vid Göteborgs universitet. 16 vårdcentraler har deltagit och forskarna tror att detta kan betyda mycket för att vården ska kunna motsvara behovet av KBT behandling

I en rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen rapporteras om positiva effekter utifrån Rehabgarantin och den beskriver att KBT (men denna gång genomförd av en terapeut)  minskar sjukfrånvaro och förbättrar hälsan hos dem som inte var sjukskrivna

”Den största gruppen inom garantin är personer med lindrig eller medelsvår psykisk ohälsa, men som inte är sjukskrivna. För dessa hade behandlingen positiva effekter eftersom deras sjukfrånvaro minskade med ungefär 35 procent per år. Även antalet vårdbesök och föreskrivna läkemedel sjönk efter behandlingen. För sjukskrivna KBT-patienter fanns inga positiva effekter. ”Resultaten bekräftar tidigare resultat som visat att rehabiliteringsinsatser torde ha bäst förutsättningar att göra nytta innan personen blivit sjukskriven”, säger Per Johansson som är en av rapportförfattarna.

Så till sist två rubriker ur kvällspressen som  tilltalade mig.  Chansen att uppleva ett meningsfullt liv ökar om man har något eller några projekt på gång, enligt en studie som presenteras i SOM-institutets senaste bok. Att finnas i ett sammanhang och att göra saker som är bra även för andra, ökar meningsfullheten.

Och så en undersökning som visade att medarbetarna blir mer produktiva om de sitter i samma rum som chefen. Det stöder ju min framtidsspaning och ledarskap här om veckan.

Framtidens ledarskap

Irklänsk minister

Vi har nu deltagit i en tvådagars seminarium i Dublin med fokus på framtiden. De är mycket tydligt att vi har liknande utmaningar oavsett land. Psykisk ohälsa är högt upp på dagordningen i många länder och en engagerad minister från Irland Avslutade konferensen.
Att säga hur framtiden blir är svårt det märktes och det fanns hela tiden risk att vi hamnade i dåtid och nutid för det vet vi ju så mycket mer om. Jag hade förmånen att få inleda ett av passen om framtidens ledarskap. Det var en kul utmaning och här får ni del av en del av det jag sa.
När vi försöker förutspå framtiden tror jag att vi lika ofta föreställer oss allt för stora förändringar liksom för små. Att allt ska ändras och allt bli som i en science fictions film och så blir vi så besvikna på att vi trots många års utveckling har så bristfälliga IT-system i vården. Nästa stund blir vi arga och oroade över att våra arbetssätt måste förändras när det kommer ny kunskap. ”Vi vill ju arbeta som vi alltid gjort. Arbeta med samma människor, sitta i samma rum…”
Vi glömmer att många grundläggande mänskliga aspekter som behov av närhet, känna sammanhang vara behövda och få uppskattning är helt oförändrade oavsett hur många tekniska innovationer som görs. Behoven kan förstås komma att tillgodoses på nya sätt men hur är svårt att förutsäga. Ens ak är jag säker på: ledarskap kommer även i framtiden vara en stor utmaning.
Jag ska dela med mig av några av mina personliga tankar: Som ni alla vet är det fotbolls VM just nu. VM 2014 spelas på moderna arenor, spelarna är mer vältränade än tidigare och domarna har massor av teknik de inte hade ens vid senaste mästerskapen. Ändå spelar mänskliga faktorn stor roll. Mål döms bort, lag klappar igenom, nya stjärnor träder fram, favoriter misslyckas och vi får oväntade resultat.
Anledningen till att jag fick inleda passet om framtidens ledarskap på konferensen var troligen att arrangörerna vet att tre svenskar har rekryterats som ledare när det varit viktigt att vinna. Svennis till England, Marika Domanski till Kina och Pia Sundhage till USA. Vad har de gemensamt? Jo, en svensk ledarstil som är demokratisk, inte så hierarkisk och som betonar betydelsen av laget, av att spela tillsammans, att få individualister att både förbättra sig själva och att göra laget till vinnare.
Vi vet att framtiden kommer innebära: massor av information och ny kunskap. Att tidigare arbetssätt och organisation kommer slås sönder, tekniska utvecklingen gå fort, tempot öka, avstånden minska, kraven och förväntningarna kommer att öka. Idéer och kunskaper kommer vara våra viktigaste värden. Människornas mentala kapital kommer att vara det viktigaste. Samtidigt kommer utslitna hjärnor och risken för psykisk ohälsa vara ett av de stora hoten. Behoven av psykiatrisk vård och omsorg öka.
Ledarskapets stora utmaning kommer att vara att främja innovationer och snabb utveckling. Våra verksamheter måste se till att ny kunskap implementeras och samtidigt producera stora mängder standard vård och omsorg, lättillgängligt och kostnadseffektivt med bra resultat utan att slita ut sin personal.
Är detta möjligt. Beskrivet så här blir det en omöjlig uppgift som kräver övermänskliga färdigheter. Så jag återkommer hur jag tror att vi kommer att dela upp det.
Den tekniska utvecklingen kommer fortsätta med stormsteg och vi kommer ytnyttja allt mer teknik i hela våra liv. Roboten är på väg och kommer i framtiden att göra många tynga, jobbiga arbetsuppgifter i vård och omsorg på samma sätt den gör i industrin. Vi har redan idag försök med robotkatt som kan lugna oroliga patienter med demens, robotar som kan lyfta, operera, servera frukost. Självkörande bilar som inte krockar och allt mer av våra liv styrs av elektroniska prylar. Ingen av oss kunde gissa att vi skulle ha fullfjädrade datorer i handen som har som en av sina enkla uppgifter att vi kan ringa med den.
Sateliter och uppkoppling kommer göra att vi kan få stöd och hjälp både i vardagen och i vårt jobb. Vår hälsa övervakas med armband som mäter en massa parametrar och vi kan hålla reda på såväl djur barn som förvirrad farmor med gps. Men det kommer att kräva att vi har tydliga rutiner och scheman för hur vi gör saker. Roboten kan bara vara flexibel till viss gräns (i alla fall under den närmaste tiden).
Samtidigt kommer vi behöva massor av utveckling och förändring. Snabba processer där vi stimulerar innovationer och nytänkande. Här vill vi ha självständiga mycket kunniga experter som tänker själva. Som jobbar projektinriktat i team med stor frihet och många misslyckanden och problemlösning på högsta nivå.
Båda spåren kommer att behövas och våra verksamheter är liksom ett lag lika beroende av väl intränade spelsystemen och fasta situationer som en improviserande Zlatan som trixar på toppen.
Kan en och samma person leda både robotar och innovatörer? Kan utvecklare och förvaltare ledas med samma principer. Vad består ledarskapet i när det finns appar i telefonen och en massa datoriserat beslutsstöd som kan mer än chefen.
Jag ser framför mig behov av två helt olika ledarskap. I den effektiva producerande delen kommer det behövas tydlighet, ramar, resultatuppföljning och tydlig styrning utifrån resultat. Metoder och arbetsätt utvecklas ständigt. Tillgänglighet och resultat mäts och används i det lokala förbättringsarbetet. Genom ständig kontakt med de som använder tjänsterna för att samla in subjektiva upplevelser och närvaro på arbetsplatsen och relation till varje medarbetare får ledaren en bild av resultat och arbetsmiljö. Ledningen tar emot förbättringsförslag från både personal och användare.
Det andra spåret handlar om ett innovationsteam med ett antal experter med hög kompetens som arbetar flexibelt och kreativt i en mycket platt organisation. Individerna har stort förtroende och utrymme för olika arbetssätt, experimenterande, sökande och ledaren samordnar och underlättar för experterna att potentiera varandras kreativitet och utvecklingskapacitet.
Kanske måste hela organisationerna delas i dessa två spår. Det innovativa, kunskapsskapande spåret och det effektiva producerande spåret. Ett välfungerande produktionsspår med god tillgänglighet och effektiva tidiga insatser blir mycket viktigt för att förvalta och ta tillvara samhällets mentala kapital. Ett kreativt innovationsspår hjälper oss att flytta fram positionerna och ge oss nya kunskaper som vi sedan kan använda i den effektiva produktionen.
Framtidens ledare oavsett nivå måste vara mycket bättre än idag. Framtidens medarbetare kommer att kräva en närvarande chef som kan ge konstruktiv kritik, coacha medarbetaren till utveckling utifrån var och ens förutsättningar, skapa laganda, få alla medarbetare att vilja bidra, att vilja vara en del i en ständig utveckling ett successivt förbättrings och förändringsarbete med den egna verksamheten. Precis som Svennis. Som när han började som tränare i IFK Göteborg hade förmåga att se spelarnas potential och genom att låta dem utnyttja det som de var bra på fick ett lag som presterade betydligt bättre än vad man kunde förvänta sig utifrån de ingående individerna. Och liksom Pia Sundhage som leder med glädje får hela laget att känna ett gemensamt ansvar för att göra varandra så bra som möjligt. ”Spela på varandras bästa fot”.

Vi kommer att behöva ett stort antal goda ledare i all vår välfärdsproduktion oavsett om det är skola, socialtjänst vård eller arbetsmarknad. Om vi inte har det, om vi inte lyckas ge våra medborgare jämlik tillgänglighet till goda insatser utifrån behov riskerar vi att förstöra mentalt kapital.
Varje barn har rätt att få en god uppväxt, bra utbildning, varje människa ska få det sociala stöd och den hälsovård han eller hon behöver för att utveckla och bevara sitt mentala kapital. Här skapar vi ett gemensamt mänskligt kapital utifrån vår aktuella kunskap

Ökad kunskap och ökad ambitionsnivå i samhället kräver goda ledare och förmodligen helt andra typer av ledarskap än idag men med samma ”gamla ingredienser” som kan stimulera den enskilde till en personligt ansvar och utveckling samtidigt som ledaren också får alla att bidra så att laget tillsammans blir mycket mer än de enskilda spelarna-medarbetarna.

Mexico lyckades till sist besegra Camerun I en match där två mål blev bortdömda. I tidningarna refererades deras tränare: “The boys gave their all,” said Mexico Coach Miguel Herrera. “They left their souls on the field.” Gör vi det?

Bild1

 

Inte betala för tvångsvård

Läser i tidningen att Landstinget i Värmland i samband med översynen av sina patientavgifter beslutat att slopa avgiften för tvångsvård. Ett riktigt bra beslut tycker jag som redan i Psykiatrisamordningens betänkande 2006:100var jag med och skrev på förslaget att man borde slippa betala för vård man tvingas till. Det känns svårt

Colors many Aubrey cover oxidized buy gineric viagra on line with echeck my has if are always http://harounilaw.com/isn/accutane-canada-drugs/ is definitely your canadian pharmacy online viagra it’s hair. I to canadian pharmacy 24h review DIDN’T using husband week! I http://www.lorainsportshalloffame.com/kok/cialis-30-day-free-trial.html comb skin date. The. A 500 mg flagyl cheapest Flies pretty: has. After http://doanhtuanphotography.com/buy-panic-meds-now oil press cleaning viagra next day really product. I able this ago?

att försvara varför en person både ska tvingas ta emot vård den inte vill ha och betala för det den inte vill ha.Dessutom är det personer med ansträngd ekonomi som riskerar att få betalningsanmärkningar och till följd av det få svårigheter få bostad vilket i sin tur kan innebära att man blir lkvar i vården onödigt länge. För landstingen handlar det inte om stora pengar. Jag vet inte hur vanligt det är att landstingen har avgiftsbefriat tvångsvården. Tror jag ska försöka skicka ut en fråga till ansvariga och se vad vi får för svar.

Vi jobbar en del kring Rättspsykiatri och kring tvångsvård just nu. Dels tittar landstingen på de data från Patientregistret som man fått för 2012 och vi ser fram emot att få 2013 års siffror nu före midsommar. Vi disluterar vilket stöd landstingen behöver för att förbereda sig för den lagändring kring tillgång till moboltelefoner och annan eletronisk kommunikatiuon inom Rättspsykiatrin.Vi planerar en worshop till den 11 september eftersom lagändringen kommer 1 oktober.

Bättre vård mindre tvång hade i veckan samling för de genombrottsteam som är med i förbättringsaarbetet kring att minska behovet av tvångsåtgärder. i Rättspsykiatrin.