Lämnar spår

Nu har jag varit med om tre mycket intensiva och givande dagar. Våra utländska gäster från Birmingham, New York och Oslo fick verkligen jobba hårt och vara med på en massa möten. För mig innebar det att jag fick massor av nya idéer, många tidigare tankar bekräftade och inspiration till allt intensivare utveckling.

Igår och idag har Psykisk (o)Hälsa mässan gått av stapeln. Jag fick vara med och inleda igår och då träffa en mycket charmig ung man, Zanyar Adami, som kom till Sverige som ensamkommande flykting fem år gammal. Nu har han gjort en film som han visar för att skapa uppmärksamhet och diskussion om hur vi möter ensamkommande flyktingbarn. När jag frågade hur han skulle vilja att det var sa han med glimten i ögat: ”Jag önskar att vi stod på Arlanda och viftade med flaggor och ballonger och sa: Välkommen hit och bra gjort, vad du har varit stark som klarat att ta dig hit!”
Han har så rätt. Alla barn borde ha rätt att känna sig välkomna i världen.

På eftermiddagen fick jag möjlighet att träffa ett hundratal specialpedagoger då Svenska förbundet för specialpedagogik, SFSP hade möte. De ville ha guiden: Vänta inte och höra om Psynk-projektet.

Sedan avslutade vi Psykisk (O)hälsa-mässan idag, Psynken och jag, genom att dela ut årets Psynkpris. De fem pristagarna finns presenterade på Psynk-projektet.

Alla har på olika sätt lämnat spår och jag är så tacksam att det finns en massa spår att följa efter. Det är så hoppingivande.

En ljusare framtid

I morgon är det dags för en konferens om Tidiga insatser och Sociala invetsreingar. Den går av stapeln i Norrköping som tillsammans med Umeå och Ale är tre områden som deltar med sitt utvecklingsarbete i Psynken. I morgon får vi besök av representanter från Birmingham som har ett projekt kring barn och unga som heter Brighter Futures. Där finns också representanter från New York och Oslo. De ska berätta vad som pågår i respektive land och om hur de vågar satsa på barn och unga. På eftermiddagen kommer våra lokala exempel och satsningar i Norrköping, Umeå och Ale att presenteras. Om du inte har vägarna förbi Norrköping så titta på webbsändningen:

Webb-TV

 

Oerhört svårt

Vård till personer med ett allvarligt tillstånd med svår ångest och självskadande är oerhört svårt. Fallet Nora som beskrivs i en tvådelad dokumentär i Sveriges Radios P1 visar hur svårt och destruktivt det kan bli. Med facit i hand kan vi se att det gick fel på så många punkter under vägen. Sammantaget har samhällets olika instutioner svikit, eller inte förmått ge, rätt insatser. I media blir allt svart eller vitt. Många människor riskerar att fara onödigt illa av rapporteringen. Dramaturgin kräver offer. Samtidigt måste vi våga ta diskussionen. Vi måste våga erkänna våra tillkortakommanden.

Vården av människor med självskadeproblematik är inte tillräckligt bra. Det saknas forskning och kunskap för att vi i alla olika lägen ska veta vad som är bäst att göra. Det finns olika skolor om hur behandlingen ska gå till. En del har visst forskningsstöd andra saknar helt vetenskaplig prövning och en del kan vi nog på goda grunder säga är mindre lämpliga att använda.

Vi är överens om att tidiga insatser och förebyggande arbete är att föredra, vård i öppna former är bättre än inläggning på sjukhus. Vi är mindre överens om vad innehållet i de öppna insatserna ska vara och vem som har huvudansvar för vad. Den kunskap om bemötande och behandling som finns är inte tillräckligt spridd och i många lägen känner sig både socialarbetare och vårdpersonal osäkra. Osäkerhetskänslor, frustration och känsla av otillräcklighet hos personal är negativt och riskerar sprida sig till den hjälpsökande.

Jag är övertygad om att bemötande och relationen mellan den hjälpsökande och den som i sitt jobb ska ge hjälp och stöd är oerhört viktig. Vi måste orka och kunna lyssna på personen själv, skapa os en helhetsbild och möta varje människa just där hon eller han befinner sig, om vi ska få till en bra och effektiv vård- eller stödinsats.

Vård generellt sett ska inte vara villkorad. Vård eller utebliven vård ska inte vara ett straff. (Rättspsykiatrisk vård som en påföljd utdömd av en domstol är ett märkligt undantag). Ramar och begränsningar är något man ska komma överens om i ett lugnt läge, i gemensamma samordningsträffar där personen själv är huvudperson och alla viktiga personer är med.

Bra bemötande och ett positivt mänskligt möte med en person som är i akut kris, har kraftig ångest, svår psykos eller är uppvarvad och agiterad är svårt. Det kräver kunskap, träning och personliga färdigheter som bara en del människor kan tillägna sig. Det gäller alltså att vi har gett alla en bra grundutbildning och att vi har vissa personer som är specialutbildade och som är våra experter som vi kan ta hjälp av i de riktigt komplicerade situationerna.

Det finns inga svåra människor men elakartade sjukdomstillstånd och olidliga och näst intill omöjliga situationer.

Historien om Nora i P1 SR måste vi ta till oss och försöka förhindra upprepande av. Sverigesradio

Det finns kunskap som betonar vikten av bra bemötande och som visar att vissa behandlingsformer har visst forskningsstöd. På följande hemsida finns beskrivning av det nationella självskadeprojekt som finns och där finns den kunskapssammanställning som togs fram förra året.

Självskadeprojekt

Det är starkt att kunna be om hjälp

”Jag är stolt över att jag åkte, att jag hade modet att be om hjälp medan jag fortfarande kunde”, skriver Marcus Birro i sin gripande berättelse om sin tid på behandlingshem, i gårdagens Aftonblad. Det är en modig, öppen och bra berättelse som beskriver ett ålderdomligt behandlingshem. en berättelse som ger många funderingar men också hans positiva bild av möten med andra i samma situation.
Jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka. Jag blir faktiskt upprörd av hans beskrivning av hur dåliga lokalerna är, hur gammaldags arbetsmetoderna verkar vara osv. samtidigt som det faktiskt kostar 80 000 att vara där. Å andra sidan verkar Marcus Birro själv tycka att det är en hjälp men frågan är ändå om hjälpen inte kunde vara ännu bättre utformad.
Hans beskrivning av när det hettar till berör: ”Någon timma per dygn blir det starkt och på riktigt. När någon äntligen vågar öppnar sig för gruppen och berättar något han aldrig sagt till någon förut. Då blir vi mer än utslagna främlingar för varandra, då blir vi mer än våra förnamn på en namnskylt. Då finns vi där för varandra, så olika men ändå så skrämmande lika.”

Ja, nu har nya året dragit igång i full fart. Mängden arbete har inte minskat under jul. Det finns oerhört mycket att göra. Dels det som vi har i vårt utvecklingsarbete tillsammans med kommuner och landsting, dels i arbetet med prestationer och överenskommelse för 2013. Men dessutom så är det så mycket som skulle behöva göras som inte täcks av någon överenskommelse eller utvecklingsprojekt. Så jag ber också om hjälp. Vi måste vara många som gör det här – ser till att vi har bättre sätt att möta psykisk ohälsa.

Goda exempel ger mig hopp

Barnkonsekvensanalyser vid brott i nära relationer. Aftonbladets artikelserie om vad som händer med barnen efter att pappan dödat mamman och den efterföljande diskussionen visar att många barn inte får det stöd de behöver. Det här är ytterligare en av alla de saker ett gott barnsamhälle måste ha koll på. I en artikel på Newsmill beskriver Magnus Lindgren hur Uppsalapolisens Brottsofferenhet 2004 införde att fem frågor obligatoriskt skulle besvaras vid ett ingripande:

  1. Finns det barn som regelbundet vistas i bostaden
  2. Vem är vårdnadshavare
  3. Finns det något som talar för att barnet har bevittnat våldet
  4. Finns det något som talar för att barn utsatts för något våld etc?
  5. Har anmälningsupptagaren/förste patrull på plats upprättat en anmälan till socialtjänsten om barn i riskzonen?

Det här tycker jag verkar vara ett gott exempel.

Inför krav på barnkonsekvensanalyser vid brott i nära relationer.

Ett annat roligt exempel som for förbi mig är ”Frukostklubb för att förbättra skolresultaten”. Ett reportage från nyheterna på SVT om Lindängeskolan i Malmö. Där har man tagit fasta på kunskapen att barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer har sämre hälsa än andra barn. Öppet hus på skolan med många vuxna, frukost och läxhjälp har radikalt förbättrat stämningen på skolan på bara ett par år. Frivilligorganisationer finns med.

Nytt projekt blev hälsolyft för barnen.

Det finns mycket som inger hopp.

En kraft som kommer att saknas oss…

Anders Carlberg har avlidit. Ännu en sådan där händelse som gör att världen aldrig blir detsamma igen. Han kommer saknas oss.

Hans engagemnang och obetvingliga styrka när han hade en idé, har betytt mycket för både enskilda ungdomar men också som ett pådrivande uppfordrande exempel för oss andra att det faktiskt går att omsätta visioner till verklighet.

Vi var inte alltid överens när vi möttes på seminarier eller i arbetsgrupper, men jag respekterade hans intention och vilja att skapa ett gott samhälle. Vi hade också skilda åsikter vad gäller vikten av sociala och samhälleliga faktorer jämfört med individuella.
Men i stort höll jag helt med honom. Generella insatser, ett bra samhälle för alla, är en huvuduppgift. Sedan måste vi våga se att inte alla individer har samma förutsättningar och att insatserna därför måste se olika ut. Vissa måste få mycket mer.

Anders Carlberg var en stark förebild, hans Fryshuset är unikt, hans envishet och påhittighet att framgångsrikt driva de svagas talan är unik. Visst var han jobbig ibland och det är just det som är poängen – han drev sina frågor tills etablissemanget, systemets företrädare blev alldeles trötta på honom. Han vågade utmana och bråka men samtidigt hålla sig kvar på banan.

Så minns vi Anders Carlberg

Från Fryshusets hemsida:

 

”Är det viktigt för dig att vinna?

– Ja för stunden. Jag är en galen jäkel på läktaren. Skriker nog mer än Adelsohn. Men den största vinsten för mig och för samhället i stort är att få unga människor att må bra. Att få in dem i systemet. Det är den största vinsten.

Till sist. Har du något budskap till en ung människa som mår dåligt och känner sig litet vilsen i livet, du som jobbat så många år med de här frågorna?

– Sök dig till sammanhang där du får nånting tillbaka är mitt varma råd.”, svarade Anders Carlberg

God fortsättning på det nya året!

Alla årskrönikor i media inspirerar mig till att göra en egen. Vad har hänt och inte hänt under 2012 inom psykiskhälsa-området?

För mig själv och mina medarbetare på SKL präglades januari 2012 mycket av avslutning av modellområdesprojektet. Vi hade vår stora slutkonferens den 19 jan, Slutkonferens Rival . Vi ägnade mycket tid åt att samla erfarenheter från de tidigare tre årens arbete och la sista handen vid slutrapporten, Slutrapport. Samtidigt hade vi redan startat upp det efterföljande projektet som kallas Psynk. Så snurrade ett virvlande intensivt 2012 igång med massor av möten runt om i landet. Vi har deltagit i alla möjliga olika sammanhang, radio, TV, politikermöten, möten för skol-, socialtjänst- , hälso- och sjukvårdspersonal, för allmänhet och i stort och smått. Resorna har inte blivit färre samtidigt som vi märker ett allt större intresse för våra webbtv-sända arrangemang, stormöten om allt från elevhälsa till individuella planer. Vi har många tittare i direktsändning men också många tittare i efterskott. En slutsats är att intresset för barn och ungas psykiska hälsa är stort men självklart så här i årets slutspurt funderar jag på vilken roll det spelar? Har SKL:s ökade engagemang blivit en plus effekt eller är det bara ett oförändrat läge för att andra aktörer har backat?

Flera intressanta rapporter har kommit under året: I våra nyhetsbrev psynk och psykishalsa flaggar vi för intressant material i omvärlden och aktualiteter hos oss. Det blir tydligt att det faktiskt produceras mycket ny kunskap inom området.

Även 2012 blev ett år då vi utvecklade verktyg och vår kommunikation. Förutom de webbsända seminarierna blev vår rapport ”Vänta inte”, om tidiga insatser en succé. Rapporten och medföljande plansch som visar kunskapsbaserade insatser i olika åldrar blev efterfrågad. Den var klar till Almedalen där vi medverkade i ett stort antal arrangemang. Flera om Socialas investeringar som blivit en ”innefråga” i Sverige. Ett stort antal kommuner har avsatt pengar till Sociala investeringsfonder. Vi har jobbat intensivt med de lokala företrädarna i Norrköping, Umeå och Ale och med ett antal forskare och ekonomer för att vidareutveckla vår kunskap om hur vi ska utforma och följa upp tidiga insatser. Det här är riktigt spännande och innovativt. För mig blev det tydligt att Psynken hade en del i detta när en av talarna under ett välbesökt seminarium på den stora ekonomikonferensen Komek i Malmö sa att det var Psynkprisets uppmärksammande av Norrköpings investeringsfond som startat ”syndafloden med kommuner som avsatte pengar i sociala investeringsfonder” (som ekonom var han inte förtjust i företeelsen).

Utveckling av första linjen har också stått högt på prioriterignslistan, men vi har under 2012 känt på svårigheterna av att omsätta idé till verklighet. Även bra, och i allas ögon nödvändiga, funktioner verkar kunna vara hur svåra som helst att få till i verkligheten. På plussidan är ändå att i år är första linjen ett etablerat begrepp och alla är eniga om att den behövs. Vi ser landsting som tänkt om, och lagt ansvaret på annan förvaltning än tidigare, vilket är ett tecken på att man verkligen försöker hitta sätt att förverkliga idéerna.

Höstens stora höjdpunkt var självklart Framtidskonferensen vår avslutningskonferens för Projektet Bättre vård – Mindre tvång. Vårt facit med 135 heldygnsvårdsenheter som deltagit och lokala rapporter som visade halveringar av behovet av tvångsåtgärder, överträffar alla mina förväntningar. Tänk att det gick att göra så mycket på så kort tid! Responsen från både psykiatrin och patient- och brukarföreträdarna visar också att det både var välbehövligt och rätt att göra en satsning riktad till den ”tyngsta psykiatrin”.

Det som är extra märkvärdigt med den här satsningen är att de åtgärder som teamen redovisat att man gjort under projektet, är relativt enkla saker – och ändå har det gett stor skillnad. Det inger hopp för då är dessa förändringar möjliga att göra för alla. Detta framgångsrika arbete ska vi på olika sätt se till att det fortsätter, dessutom tillkommer både nya projekt och insatser för att vidmakthålla uppnådda resultat.

Slutet av 2012 präglades helt av uppföljningen av 2012 års prestationsbaserade medel. Dokument, siffror, bedömningar, informationshantering… Bakgrunden var denna: Kongressen hade beslutat att SKL skulle ta fram en handlingsplan för psykisk hälsa och vi tjänstemän på SKL skrev fram olika underlag, samtidigt pågick diskussioner om ny överenskommelse med staten om psykisk ohälsa under våren 2012. Så i slutet av maj fanns både en handlingsplan på SKl, en PRIO–plan på Socialdepartementet och en överenskommelse mellan regeringen och staten. Överenskommelsen innehöll prestationsbaserade medel till kommuner och landsting och ett antal projekt. Nog trodde jag att det skulle bli intensivt under hösten men jag måste säga att det överträffat alla förväntningar.
Självklart kan man fråga sig om det var rätt att ingå en överenskommelse med så lite tid kvar av året. Självklart kan man ifrågasätta vårt sätt att informera/hantera. Självklart kan man ifrågasätta resultatet och särskilt tråkigt är det att vissa kommuner och landsting som försökte, ändå inte klarade prestationen. MEN den allt överskuggande bilden som framträder när krutröken lagt sig lite är att denna psykiatriöverenskommelse, med de grundkrav och prestationer som alla landsting utom två och cirka 200 kommuner fick någon del av, har lett till intensivt fokus på viktiga frågor. Många kommuner och landsting har blåst liv i sina samverkansprojekt och ökat trycket i utvecklingstakten. Jag är djupt imponerad över det stora engagemanget och många människors slit, både lokalt och centralt här på SKL.

Så avslutades året med ett riktigt turboryck och ut kom också en ny överenskommelse för 2013. Den bygger på den överenskommelse vi hade för 2012. Grundkrav och prestationer är de samma fast lite svårare att uppnå. SKL har uppdrag att driva ett antal utvecklingsprojekt även 2013. I dessa ska vi stödja kommuner och landsting som har spännande arbete på gång och se till att sprida dessa goda exempel. Vi ska fortsätta utveckla verktyg och metodstöd kring det som kommuner och landsting efterfrågar. Vi ska göra allt för att kommuner och landsting ska bli ännu bättre och mer effektiva när det gäller att främja psykisk hälsa, möta psykisk ohälsa tidigt och effektivt, och minska konsekvenserna av allvarliga psykiatriska tillstånd.

Det sorgliga med att avsluta år och projekt är att man måste lägga något bakom sig, att man måste skiljas från en del arbetskamrater, att vissa arbetsuppgifter, samarbetspartners inte finns kvar. Men förändring och utveckling gör alltid lite ont och kostar på, så det är en del av livet.

2013 kommer att bli ett spännande år. Ingen kan fixa den utmaning som den psykiska ohälsan innebär ensam, men tillsammans kan vi. Vi ska ta tillvara all ny kunskap om hjärnan, om mänskligt samspel, om sociala konsekvenser, om effektiva organisationer, om människors villkor – möjligheter och faror i vårt nya samhälle. Vi ska tänka, diskutera, vända och vrida på våra olika perspektiv tills vi hittar nya lösningar att pröva.

I boken ”Kunskapens människa: om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken”, finns dessa kloka ord av Stefan Svallfors: ”Samtal och samarbete är de enda vapen vi har mot rädslan och meningslösheten. I den andres skeptiska men vänliga blick (åter)uppstår vi som intellektuella varelser.”

God fortsättning på det nya året!