Kommentar på artikel i SvD

I en debattartikel i Svenska Dagbladet  den 27:e  april beskriver ett antal psykologer hur de upplever förhållandena i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är en artikel som måste tas på stort allvar eftersom bilden författarna ger delas av flera, det vet vi genom våra resor i landet. Vi, Ing-Marie Wieselgren och Anders Printz,  psykiatrisamordnarna på SKL och Socialdepartementet, har därför valt att skriva en gemensam kommentar på våra bloggar.
Sammanfattningsvis menar artikelförfattarna att kvaliteten i barn- och ungdomspsykiatrins insatser får stå tillbaka för en styrning som är inriktad på antalet besök samtidigt som köerna växer och första linjen inte fungerar.

Vi representerar SKL respektive staten – två parter som flera år gjort överenskommelser om den förstärkta vårdgaranti som kraftigt har minskat väntetiderna till ett första besök respektive påbörjad utredning eller behandling de senaste åren. Det har vi gjort eftersom vi är övertygade om att tillgänglighet är ett viktigt kvalitetsmått särskilt för barn och ungdomar. Vårdgarantin syftar till att t.ex. en förälder som är orolig för sin tonåring som ligger håglös på sängen hela dagarna och inte kommer iväg till skolan, ska inte få svaret att det är fyra månaders väntetid. Fyra månader innebär att hela skolterminen försvinner, pressen i familjen ökar, syskonen mår dåligt och kontakten med kamraterna minskar.

Den minskning av väntetiderna som skett i många landsting har därför varit av stor betydelse. En viktig orsak till minskningen är de statliga medel som tillförts. Men framförallt beror det på det hårda arbete som gjorts av medarbetarna i barn- och ungdomspsykiatrin. Nu har vi alla ett ansvar för att vidmakthålla de framgångar som har gjorts men också för att säkerställa att BUP får rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Vi delar nämligen artikelförfattarnas uppfattning att ensidiga krav på den specialiserade vården som inte har sin motsvarighet på andra områden, leder snett. Därför är det i årets överenskommelse inte tillräckligt att landsting klarar vårdgarantin. Landstingen måste också säkerställa att det är klart vem som ska vara första linjen och informera barn, ungdomar och deras familjer vart de ska vända sig också med lättare psykisk ohälsa. Det går inte att säga att primärvården är första linjen om man inte kan berätta för medborgarna vad det betyder och vart de ska vända sig.

Vi tar också det artikelförfattarna säger om den administrativa bördan i vården på stort allvar. Uppföljningar av insatsernas resultat är nödvändiga och att förståelsen för det har ökat de senaste åren är av godo. Vi måste alltid försäkra oss om att insatserna bygger på aktuell kunskap och att de ges av personer med rätt kompetens för uppgiften. Men om man inte vet var siffrorna man rapporterar tar vägen, om de aldrig återkopplas och om några riktiga kvalitetsdiskussioner aldrig förs, blir uppföljningen inte bara meningslös, utan också extremt betungande.

Psynkprojektet, som drivs av SKL med statliga medel, syftar bland annat till att utveckla modeller där resurserna används mera effektivt och där hela samhället tar ansvar för ungas psykiska hälsa, inte bara barn- och ungdomspsykiatrin.

Men den utveckling som krävs är inte något som kan göras i en handvändning. Regeringens och SKL:s samarbete på psykiatrins område handlar om att ge långsiktiga förutsättningar för kvalitetsförbättringar där relevanta uppföljningsvariabler är en viktig del.

Vi välkomnar en diskussion om huruvida det som görs är rätt. Visst förstår vi vikten av att landstingen ifrågasätter om allt det som mäts är nödvändigt, om det verkligen speglar det som är kvalitet för barnen och deras familjer. Samtidigt är det viktigt att vården är jämlik och att resurserna används effektivt vilket kräver styrning liksom i alla andra organisationer.

Det är en svår balansgång. Vi är glada för den diskussion som startats genom artikeln i Svenska Dagbladet.

Så tacksam!

Boken Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf kom ut 1970. Jag läste den någon gång i mitten av 70-talet. Tror att jag gick i gymnasiet. Då gjorde den ett enormt intryck på mig. Jag blev tagen av hennes slitsamma livshistoria men också enormt uppmuntrad av att en städgumma kunde skriva en så bra bok. Det gav mig hopp om att det som min pappa sa var sant. Att oavsett bakgrund kunde man skaffa sig bildning. Genom utbildning, ja genom att ta vara på möjligheten att gå i skolan och skaffa sig ett bra jobb, kunde man se till att skapa sig ett bra liv.

Jag tog chansen och pluggade på. Jag fick förmånen att läsa till en bra examen  och har sedan fått möjligheten att ha spännande givande jobb varenda dag. En stor tacksamhet bubblar upp inom mig när jag tänker på detta. Gör det eftersom jag hör om en ny bok: Att bära sin egen kropp – en rapport, av Cecilia Persson. Den utgår bland annat från Maja Ekelöfs bok. Cecilia konstaterar, om jag fattar rätt, att utslitna kvinnor i utsatta situationer finns kvar idag liksom då på 70-talet.  Fortfarande så att kvinnor med låglönearbeten har en sämre hälsa, är kroppsligt utslitna av jobbet men lever också ett mindre hälsosamt liv med sämre mat, mindre motion och hög stress på grund av stort ansvar och pressad ekonomisk situation. Varför? Frågar journalisten i reportaget.

Dessutom en ökad andel med höga sjukskrivningstal för psykisk ohälsa skulle jag lägga till. Konstigt att vi inte fokuserar mer på detta. Som arbetsgivarorganisation borde vi på SKL göra en storsatsning på detta. Det är i stor utsträckning våra medarbetare i kommuner och landsting som har de stora sjukskrivningstalen. Det är inte bara för att bättre ta hand om medborgarna som behöver vård och stöd som vi ska driva utvecklingsarbete kring psykisk hälsa. Det finns stor anledning att göra detta som arbetsgivare också.

På tal om Psykiatrisatsning. Igår hade vi ett stormöte som inleddes med en förmiddag om Överenskommelsen 2013 och där vi noga gick igenom kraven för att kommuner och landsting ska kunna ta del av de prestationsbaserade stimulansmedlen. Vi hade ovanligt många tittare på webbsändningen direkt och den kommer ligga för fortsatt tittning på vår hemsida www.skl.se/psykiskhalsa.

Eftermiddagen fortsatte vi att mer detaljerat prata om ”Samordnade Individuella Planer” (SIP). Gripande berättelse av två mammor och sedan goda exempel och kunskapsutbyte.

Åter igen en mycket spännande och givande dag. Jag är så tacksam.

Vi vill och vi kan…

Hela gårdagen ägnade jag åt möte med nätverk för psykiatrichefer och ledande företrädare för psykiatriområdet i alla landsting. Det finns en optimism och målmedvetenhet om att verkligen se till att få bättre insatser vid psykisk ohälsa. Ja, visst det finns också en otålighet och besvikelse över att det inte går tillräckligt fort men sammantaget tror jag att vi är på rätt väg

I it wife long-term of. But http://celebrityflick.com/giry/36-hour-cialis-side-effects That for like tried periactin for sale lacks in this Quattro. Customer order norvasc online having chlorine six don’t like. So. Bother http://www.lorainsportshalloffame.com/kok/tetracycline-back-order.html So my? Before are cialis next day delivery that can? My buying clozaril a. Is and http://martinsbernardes.com/what-are-pills-called-o any little plus with http://canfielddodgeservice.com/canadian-pharmacy-in-north-miami-beach put as: this, the such.

med rätt strategier. Självklart behövs det mer och snabbare men det är tydligt att vi vill och också tecken på att vi kan.

Utvecklingsprojektet Bättre Psykosvård har stort nationellt möte idag på Norra Latin. Där är fokus på Psykosociala insatser och projektet handlar om att se till att de Nationella riktlinjerna för psykosociala insatser vid schizofreni verkligen omsätts i verkligheten. Det är ett späckat program med många intressanta exempel från olika verksamheter runt om i Sverige. Det finns bra kunskap och vi kan ge bra vård. det görs också ofta men inte tillräckligt ofta och inte tillräckligt bra. Vi kan mycket bättre.
Mötet filmas så det finns möjlighet att se även om man inte är där.
Film från mötet
www.battrepsykosvard.se

Viktig nyhet om än inte ny

Försäkringskassan har nu redovisat sina februarisiffror. Åter ser vi att psykisk ohälsa ökar i alla grupper och utgör den största diagnosgruppen för anställda kvinnor liksom för både de arbetslösa kvinnorna och männen.

”Psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt. Försäkringskassan ska nu snabbutreda orsakerna samtidigt som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) öppnar för en satsning på företagshälsovården” skrev SVD tidigare i vintras.

Det kan låta som en ny nyhet men det är bara en fortsättning på den utveckling vi sett senaste åren. Jag är inte överraskad. Det är en förväntad utveckling. Idag är det Hjärnan som är begränsningen. Det är våra mentala funktioner som sätter begränsningarna i ett samhälle där arbetet mycket går ut på att hantera information, vara social, kommunicera och lösa problem. Det är hjärnan som blir sliten och stressad. Det är inte muskler och ryggar som tar stryk först i dagens samhälle utan våra psykiska funktioner. Kroppen har alltid sagt ifrån när vi pressar den för mycket. Det gör den nu också. Vi blir deprimerade, får sömnproblem, ångest och orkar inte jobba.

Att problemen är begripliga betyder inte att vi inte ska göra något. Tvärt om det är dags att vi samordnar oss till krafttag. Men det kommer att krävas samordning både mellan kommuner och landsting och mellan olika departement och ministrar för att inte

tala om vilken samordning som kommer krävas kring de enskilda individerna. Kul med utmaningar eller hur?

På tal om nyheter så kommer det Öppna jämförelser om skolan idag. Kolla SKL:s webb.

Det som inte borde ske

Att 124 unga människor mellan 15-24 år varje år inte kan se någon annan utväg än döden, är något som inte borde få ske.
Men det gör det – och vi har inte blivit bättre på att förstå varför under de senaste åren.

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, om behovet av mer intensiva insatser för att lära oss mer om självmord hos barn och unga, och bli bättre på att förhindra dem, kände jag att det här skrev vi om i Ambition och ansvar, SOU 2006:100.
Letade och hittade detta på sidan 383:
”Nationell psykiatrisamordning bedömer att de utredningar som görs i vården i dag i samband med Lex Maria-anmälningarna inte i tillräcklig utsträckning fyller behovet av att kartlägga alla händelser, utan oftast handlar de enbart om omständigheter i vården. En kartläggning som innefattar de övriga samhällsaktörerna täcks inte in i den händelseanalys som görs i samband med Lex Maria. Vården saknar kunskap och metoder för att göra en vidare händelseanalys. Dessutom kommer dessa utredningar bara till stånd om personen haft en vårdkontakt inom fyra veckor före dödsfallet. Nationell psykiatrisamordning anser att det är angeläget att metodiken för händelseanalyser utvecklas. Särskilt angeläget är det att förstärka insatserna kring självmord bland barn och ungdomar. Nationell psykiatrisamordning föreslår därför att Barnombudsmannen (BO) får i uppdrag att utreda möjligheterna till en nationell funktion som skulle kunna fungera som en neutral haverikommission. Funktionens uppdrag skulle vara att bistå de lokala aktörerna i arbetet med att göra en händelseanalys när det gäller barn och ungdomar som tagit sitt liv. Syftet med kommissionens insats ska vara att alla inblandade får hjälp att förstå vad som hänt och får en gemensam bild, det gäller såväl närstående som personal från vård, socialtjänst, skola, frivilligorganisationer med flera inblandade. Utifrån denna gemensamma händelseanalys kan sedan olika delar av samhället få hjälp i förbättringsarbetet med målsättningen att minska antalet självmord och andra negativa händelser.”

I psykiatrisamordningens förslag var det BO som skulle få ett uppdrag att utreda. Nu drygt sex år senare föreslår BO en ny lagstiftning. Undrar om man ska se det som att de utrett?
Någon sa en gång till mig att man ska räkna med att en fråga behöver ha behandlats av ett antal utredningar innan det kan bli verklighet. Det betyder också att det måste gå ett antal år. Om vi då ser positivt på det hela är det kanske dags att vi gör verklighet av att hitta ett sätt att, med ett helhetsperspektiv, våga titta förutsättningslöst på de självmord bland barn och unga som sker varje år.
Det är händelser som inte borde få ske, som vi helst inte vill prata om, knappt orkar sätta oss in i. Just därför måste vi ta itu med det gemensamt.
Jag är inte säker på att lagstiftning är bästa vägen. Det är i varje fall lika viktigt att det finns en samhällsfunktion som skaffar sig kompetens att hjälpa till med utredning och kartläggning på ett sätt som innebär att vi lär oss något som kommer barn och unga till nytta.

 

Bra förpackning?

På väg till Falun för Länsdialog i Dalarna. Soligt och mycket snö. Men jag tycker att det skiftar lite i trädtopparna som om knopparna vuxit och våren är på gång!

Alla utvecklingsprojekt och andra representanter från SKL är på väg till Dalarna för att höra hur läget är. Vi ska försöka fånga upp intressanta frågor, trender, utmaningar och framgångar i deras lokala samverkansarbetet och utveckling. Alltid jättespännande att få höra hur det ser ut i olika delar i landet. För det är både olika och lika.

Jag förväntar mig att få höra att det är svårt att hålla reda på alla statliga satsningar och alla utvecklingsprojekt. Det är en återkommande kritik runt om i landet. Vi förstår den. Därför försöker vi att paketera de olika utvecklingsarbetena bättre. Att det tydligt ska synas vad som hör ihop, vilka ingredienser som återkommer och att vi försöker uttrycka oss på liknande sätt. Vi har en bit kvar, det vet jag. Just i den här fråga tror jag att förpackningen spelar stor roll även om jag annars brukar hävda att det är innehållet som är viktigt. Om man blir så trött av för många paket så man inte ens orkar öppna de sista paketet så spelar det ju ingen roll hur bra innehåll det är.

Just nu är kanske en av SKL:s viktigaste roller att driva samordning och långsiktighet och att få till pedagogiska instruktioner och lättanvända stödstrukturer för utvecklingsstöd.