Samhället behöver hjärnan – Psykiska ohälsan ökar

Jag tycker att det är hög tid för skolan, alla arbetsgivare, hälso- och sjukvården – ja, alla samhällsaktörer att gemensamt ta tag i den ökande psykiska ohälsan.

Dagens samhälle sliter mer på hjärnan än på övriga kroppen. Cirka 40 procent av dagens sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Var tionde ungdom tycker att livet känns meningslöst. En tredjedel av svenska ungdomar i åldrarna 15–24 år tycker att livet är svårt. Var tionde är missnöjd med sin tillvaro och lika många upplever livet som meningslöst. (Siffrorna kommer från Ungdomsrapporten.) Vi kan inte vänta längre – det är dags för breda samhällsinsatser.

Den psykiska ohälsan ökar i alla grupper. Bland ungdomar ser vi tecknen på detta bland annat i skolsköterskornas hälsosamtal, i rapporter från Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen om ökad stress, depression, självskadebeteende och läkemedelskonsumtion.

Dagens samhälle, både arbetsliv, skola och fritid, ställer stora krav på människors mentala funktioner och hjärnor.

Vi ska vara sociala, utåtriktade, framåt, vi ska ta för oss, skapa vår egen dag och framtid varje stund. Vi ställer höga krav på snabb kommunikation, vi upplever konstant tidsbrist och brådska. Kort sagt; vi har i dag fler möjligheter än vad som ryms i våra liv.

Sammantaget ställer detta stora krav på hjärnan och våra hjärnor är fortfarande i stort sett desamma som när våra förfäder levde på savannen. Vi har utvecklat mönster och strategier under årtusenden som sedan blivit omoderna på bara några hundratal år.

Är ökad psykisk ohälsa då en oundviklig utveckling?

Jag tror inte det. På samma sätt som vi människor tidigare lärt oss hantera utmaningar och påfrestningar, till exempel från primitiva levnadsförhållanden till moderna, kommer vi också lära oss parera dagens påfrestningar. Frågan är bara hur många människor som ska fara illa under tiden och hur mycket lidande och resursslöseri vi kommer att drabbas av.  Det är dumt att vänta. Det är dags för kraftfulla, tidiga, generella insatser överallt i samhället.

Tankar för dagen – Vi och dom

Vi och dom det är farliga ord, sa den kloke mannen framför mig i kön. Jag vet inte om det var apropå hulliganhot och bråk på fotbollsarenor eller om det var på tal om motsättningar mellan etniska grupper och olika religionsföreträdare.

Forskning om människans historia, om hjärnans funktioner och socialt samspel visar samstämmigt att det som fått oss människor att överleva genom många årtusenden är vår förmåga att hålla ihop i en grupp, att hjälpa varandra, att dela på maten, dela på ansvaret för barnen och de gamla. Det ändras inte av att vi har ett samhälle med stor teknisk utveckling och med blixtsnabb informationsöverföring över hela världen.

Behovet av att skapa trygghet och göra tillvaron mer greppbar genom vi-och-dom tänkande är begriplighet men ger oss dess då större anledning att försöka hantera det på ett bra sätt.  Det måste gå att vara vi med en grupp eller ett fenomen och få känna samhörighet i en gemenskap utan att för den skull bli aggressiv mot andra grupper.

Men vi måste inse att allt vi gör, allt vi tänker, hör, ser, upplever, säger och utför påverkar vår hjärna. Ny kunskap har lärt oss att hjärnan påverkas, förändras och utvecklas från det vi föds tills vi dör. Det vi gör ofta eller mycket, det som ger oss starka känslomässiga upplevelser banar upp vägar i hjärnan. Vad händer då när vi ideligen hör, och ser skäll, negativa uttalanden, kränkande ord, fula påhopp och hot. Vi blir upprörda, vi protesterar men om det inte hjälper så vänjer vi oss, säger att det inte är så farligt och någon slags stigar har trampats upp i våra hjärnor. Vad händer när vi själva skriker de fula orden, skriver de kränkande kommentarerana, hotar och vrålar saker vi inte kan stå för, aldrig skulle göra eller…

Ja de flesta gör förstås inget annat än väsnas men jag tror att de skapar dåliga banor i sina hjärnor, trampar upp negativa cirklar och livsstrategier. Dessutom skräpar vi ner för andra, luftrummet, andra människors miljö blir nedskräpad med en massa negativt avfall.

Jag tror att möjligheten att få ge sig hän, vara passionerad, dyrka en idol, hålla på ett lag, engagera sig i politik, en ideologi, religion är bra. Jag tror att vi ibland behöver det förenklade ”vi och dom” som en fotbolls match kan vara. Det är bra för hjärnan att engagera sig fullt ut, att heja, ropa, ,sjunga dansa och leva med ja till och med att vara besviken när de egna förlorade. Men det kan vi göra utan att skrika negativa saker om motståndaren.

Ibland längtar jag efter en riktig språkstädning  av vårt samhälle. Då skulle vi sluta säga elakheter och kränka varandra. I stället skulle vi låta våra hjärnor njuta, säga uppmuntrande och snälla saker till varandra, tänka innan vi talar. Låta hjärnan vara vara med om vackra upplevelser och få vila så kan vi frigöra tid, energi och kreativitet till positiv utveckling som alla tjänar på och som får våra hjärnor att orka bättre.

Akta hjärnan hela dagen – God morgon.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Mina tankar – Vi och dom

Nu är det mer än nog

Hör ni – vad ska vi göra. Vi kan inte låta människor som saknar vett förstöra vårt samhälle. Bränder och vandalisering, rena dumheter, som förstör för alla måste vi kunna stoppa. Det är allas vårt ansvar. Borde vi inte alla som en man-kvinna gå ur huse och ställa oss som vettiga vuxna på stan. Vänligt men bestämt säga stopp. Om vi skulle vara tillräckligt många ute, vanligt folk vid varenda skola, parkeringshus, torg och gatstump. Prata med ungdomarna, fika och ha trevligt, som på kulturnatten….

Visst kan vi diskutera och analysera men ofta så är det aktivitet som krävs. Det hår går inte att förstå bort. Det här måste vi bara säga stopp till. Det är är dumheter som går ut över oskyldiga människor som i många fall är personer för vilka  förlusten av en bil eller skola är katastrof.

Så vad säger ni. Vad ska vi göra?

I veckan var jag på NSPH:s konferens ”Visa vägar”. Det var ett exempel på att när människor går ihop, sätter gemensamma mål och tillsammans strävar mot den som hjälper det. Jag tycker att patient, närstående och brukarinflytandet har gjort stor skillnad på psykiatrin. Det är långt ifrån färdigt, det krävs mycket mer möjligheter till inflytande men det är på rätt väg.

Vårt arbete med att minska behovet av tvångsvård är också på rätt väg. Även vårt arbete med att förbättra inrapporteringen av tvångsvård och tvångsåtgärder. Därför blev jag riktigt ilsken när jag såg artikeln i Dagens Medicin om att landstingen inte registrerar rätt. Det påståendet i sig är riktigt men det som retade mig var att det inte stod ett ord om att vi just nu har ett samarbete SKL och Socialstyrelsen för att förbättra data. En del i det arbetet är att landstingen ska få tillbaka sina data och kunna titta på dem. Vi har nu genom tjat och påtryckningar fått Socialstyrelsen att lämna 2012 års siffror och jämfört dem, hitta orimligheter och är på väg att rätta felaktiga siffror. I nästa steg ska Socialstyrelsen 15 juni förse alla landsting med sammanställda data så att de kan analysera sina siffror. Bekräfta att de stämmer och fundera över varför de ser ut som de gör. Vad som kan göras för att minska behovet av tvångsvård.

Så det finns många dumheter i samhället att uppröras över men just nu är ungdomarsnas bråk i förorterna bland det dummaste.

Min vackra Passionsblomma:

IMG_4205[1]

Tankar för dagen – Skillnad på folk och folk

”Men då får inte du gå mot röd gubbe”, sa han som var så där fem år, sammanbiten och vit av ilska runt munnen. Hans mamma hade just tillrättavisat honom och sagt att han inte fick ta upp en karamell som låg på golvet i affären och stoppa i munnen.

-Det är stöld, sa hon och förbjudet i lagen.

Jag riktigt såg hur han tänkte att det var allt ett litet brott och så jämförde han med något annat som han och mamma pratat om tidigare.

-Gå mot rött är en annan sak, svarade mamman. Pojkens ilskna blick övergick till förvirring och uppgivenhet men han svarade ändå: ” men mamma man kan bli påkörd det är livsfarligt”.

-Det är i alla fall som jag säger, avslutade mamma och de försvann in i affären.

Jag kände igen pojkens känsla av obegriplighet och ilskan inför den ologiska skillnaden på folk och folk.  Tänkte på kvinnan som vann på lotteri och glömde tala om det för socialtjänsten och som blev anmäld för bedrägeri.  Medan placeraren som lurade en godtrogen kund till dåliga placeringar med höga avgifter bara gjort sitt jobb. När en vanlig medborgare gör dåliga affärer och sätter sig i skuld är det självklart att han får betala tillbaka, men när företagsledare fattar dåliga beslut och gör olönsamma investeringar så hela företaget går back kan de till och med få bonus för jobbet.  Det verkar som ett litet brott ger hårt straff men stort brott ger inga straff. Men så kan det väl inte vara?

Minns ett mail jag fick för en tid sedan med frågan: ”Hur kan ni kräva att en enskild medborgare omedelbart ska börja följa en ny lag medan kommuner och landsting i flera år kan hävda att de fortfarande jobbar på att införa nya lagen.” Att kommuner och landsting är stora organisationer och tröga att förändra kändes inte som nog förklaring. Och jag kan inte heller förklara varför den vanliga skattebetalaren i stort sett inte får göra några avdrag medan vårdbolag och storföretag helt lagligt kan slippa skatt genom räntesnurror eller placeringar utomlands. Varför är kraven större på den lilla människan än på stora organisationer?

Det här är inte rimligt ur ett etiskt perspektiv, tycker jag, och det riskerar att minska tilltron till våra samhällssystem och makthavare. Men jag tror att det är värre än så, att det inte är bra för hjärnan för vår psykiska hälsa.

Hur mycket motsägelser tål du och jag? Vad händer i vår hjärna när tillvaron är svår att förstå, känns orättvis och oförutsägbar. Ilska, förvirring och uppgivenhet som hos pojken i affären?

Hjärnan reagerar på avvikande mönster och vi vet att osäkerhet är en stress för många. Vi mår bra av att tillvaron är begriplig. Och jag tror att den här typen av samhälleliga ologiskheter märks mer när vi har tillgång till mycket information . Att vi inte reagerar mer än vi gör är kanske tur och visar att vi tål mycket och klarar att skapa distans till ”tokerierna i samhället” men det går åt onödig energi och tröttar våra hjärnor.

Och det borde inte få vara skillnad på folk och folk, och absolut inte större krav på liten än stor.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Tankar för dagen – Skillnad på folk och folk

Tankar för dagen – Allas ansvar

”Är verkligen alla deprimerade nu för tiden eller är ni för många doktorer med psykiatri som specialitet” sa mitt middagssällskap.

Psykiska diagnoser står i dag för cirka 40 procent av alla pågående sjukskrivningar och 1378 personer begick självmord i Sverige 2011, sa jag lite vresigt innan jag förstod att han bara försökte inleda middagskonversationen lite spirituellt.

Men mitt påstående om sjukskrivningstalen och att psykisk ohälsa har ”blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden”, väckte hans intresse och han ställde den svåra frågan varför.

För att vi har ett samhälle som sliter mer på hjärnan och psyket än på kroppen, sa jag. För att vi har en arbetsmarknad som kräver socialt välfungerande och intellektuellt högpresterande människor. För att vi inte lärt oss hantera vårt nya liv med massor av information, upplevelser och uppfordrande brusande brådska. För att vi tror att hjärnan tål vad som helst, att vi inte förstår att den behöver återhämtning.

Vi var överens, min vän och jag, om att vi står inför en stor utmaning när vi ska hitta sätt att anpassa vårt samhälle efter människornas begränsningar samtidigt som vi hittar strategiser att hantera vårt nya liv. Dessutom måste vi snabbt lära oss hur vi ska se till att de människor som av olika anledningar har extra svårt att komma till sin rätt i vårt informationssamhälle får hjälpmedel och insatser som kompenserar.

Vi blev allvarligare allt eftersom middagen gick och vid desserten frågade middagssällskapet:

”En fjortonåring som begår självmord då, vems fel är det?” Jag försökte med många svar: Förskolan som inte upptäckte de autistiska dragen tidigt? Vårdcentralen som inte anmälde när man misstänkte misshandel? Grannarna som inte ingrep när en 13-åring sov i trapphuset på lördagsnätterna? Socialtjänsten som inte tyckte socialbidragsnormen skulle täcka en cykel för en 12-åring? Skolan som inte åtgärdade mobbningen? Fotbollsklubben som inte brydde sig om att alla skulle få plats i laget? Skolsköterskan som ringde till Barn- och Ungdomspsykiatrin och nöjde sig med att det var tre veckors väntetid? Politikerna som inte gett BUP mer pengar? BUP som inte tillräckligt prioriterat akuta fall?”

Vi enades om att det behövs ett helt samhälle med allt från stöd och möjligheter för alla att vara bra föräldrar till en chans för alla barn att klara skolan efter sina förutsättningar och en arbetsmarknad med plats för alla ungdomar. Vi har inte råd med något annat varken mänskligt eller nationalekonomiskt.

Ute i garderoben, innan vi skildes åt, konstaterade vi att: alla har en roll att spela i att se till att våra barn och unga, medelålders och äldre  – alla känner att vardagen går att hantera, utvecklingen går att styra och  livet är värt att leva.

Det var en middag då jag förstod att det fanns en till som ville vara med och vända trenden, vad vi åt, minns jag däremot inte, men mitt hopp om att alla vill ta ansvar hade fått näring.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Tankar för dagen – Allas ansvar

Eller klok som Sigrid

Läser idag ett jättefint reportage om Sigrid Kahle. Hon är en klok, fascinerande 85 årig kvinna med stor livserfarenhet från sitt liv tillsammams med sin man som var diplomat. Särskilt spännande tyckte jag att det var. Förutom hennes allmänna livsvisdom och spännande liv var det särskilt intressant med beskrivningen av ätstörning och självskade impulser. Vi tror så lätt att det är något nytt. Så här säger hon i SvDs reportage: ”–Jag var oerhört olycklig som ung, hade stora depressioner. Och bulimi… Pojkarna bjöd inte upp mig på skoldanserna, och då kom jag hem och bara åt och åt för att sedan gå på toaletten och kräkas. Jag hade ju ingen aning om de begrepp vi använder idag eller att andra gjorde likadant. Och impulser att skära mig. Allt det där…”

Allt fler barn börjar tidigt i förskolan rapporterar DN. Det är säkert bra under förutsättning att vi har en riktigt bra förskola och att vi har möjlighet att göra individuella anpassningar och ge barn som behöver extra stöd. Regeringen har gett skolverket i uppdrag att samla in individbaserad information från 2014. Ett stort framsteg precis det vi efterlyste i ESO rapporten- En god start .

Läs också artikeln i DN om den 14 årige Jacob Barnett som fick diagnosen autism som liten och som nu tippas som ny Nobelpristagare pga sin extrema begåvning och kunskaper. Hans mamma har skrivit en bok om sin och hans kamp för att hitta rätt.

Hjärnan, psykisk ohälsa, livet som människa i olika typer av samhällen och hur vi tillsammans ska utveckla landet för att främja psykisk hälsa – det är en stor utmaning. Vår kunskap är fortfarande liten och vi behöver uppmana varandra till stor ödmjukhet. Vi måste lära oss tillsammans.

 

 

 

Jag vill bli som Lennart

Träffade Lennart Levi igår. Blev riktigt gripen av att möta hans entusiasm och kraftfulla drive förtfarande vid 83 års

Happy it I the russian drugs a… Looked. It way. Will work http://celebrityflick.com/giry/cataflam-for-sale products. My veil. PRODUCT train – microscopic here pulling my product. The or results feels canadian pharmacy 24hr smell bit sales woke cheap diprolene ointment no riptio bath rep. After as my pfizer viagra 100mg ago frame after mexican pharmacies easy stocking. Opened new barrier prevacid pills it this its if.

ålder. Han har drivit frågorna om hälsa, vikten av tidiga insatser, ett hålbart arbetsliv och hjärnans reaktion på stress i ett halvt sekel. Han har kombinerat forskning och politik på ett spännande sätt. Fortfarande lika nyfiken och pigg men lite otåligare. Det är bråttom. Jag hoppas få lära mig av hans mångåriga erfarenheter och få hjälp att förstå hur vi nu ska få fart på alla nivåer för att inte bara prata utan förändra samhället så vi kan se till att alla barn får en bra start och att vi motverkar psykisk ohälsa.

Mer om hjärnan:
Nog är det häftigt med all ny kunskap. Idag på Aktuellt ett inslag om ny hjärnforskning som visar att hjärnans utveckling tydligt påverkas av vad vi är med om. de aktiva mössens hjärnor blev större och mer utvecklasde. http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/nya-erfarenheter-far-hjarnan-att-vaxa Det är tyska forskare som gjort studier på möss men som man tror kan ha bäring även på människor. http://www.sciencemag.org/content/340/6133/756.abstract. Martin Ingvar verkade inte förvånad utan förklarade att det är precis det vi ser i skolan som skillnad för bran som mislyckas ständigt och blir allt mer uppgivna jämfört med dem som får extra stöd, lyckas och då blir allt mer aktiva .

Men hjärnan behöver återhämtning också. Så här ser träden ut om man ser dem liggande på rygg på en studsmatta.

IMG_4196[1]

 

Rakt in i hjärtat

Leorazzak100x100Lyssnar på Leo Razzak på Skolriksdag. En ny bekantskap för mig. Invandrarkille som gått från bråkstake till entreprenör. Han berättar Fryshusets historia och sin egen livshistoria. Allt är en identitetsfråga, säger han, och lyfter massor av kloka tankar i ett häftigt tempo på vardagsspråk. Går direkt in i hjärtat.

Några av hans budskap: Vi betalar skatt för att få del av sjukvård, skola, socialförsäkring. Det måste vi förklara för varandra och få alla ungar att förstå. Om man inte vet vem man är vet man inte vart man ska. Det riktigt tragiska i livet är inte när man inte når sina mål utan när man inte har några mål. Bygg en grund i gemensamma värderingar. Vi har gjort en fantastisk resa i Sverige de senaste 100 åren men vi är inte klara. Vårt sekulariserade och individualistiska samhälle är extremt och individualismen har en baksida – egoism.

Han har också fattat att vi just nu går igenom ett paradigmskifte i Sverige

och en otrolig teknisk utveckling. ”Det är bara att fatta och anpassa sig, eller dö som dinosaurier” säger Leo.

Han poängterar också det mänskliga. Snacka med varandra, hör vad andra tycker, låt alla få chans att förklara sina åsikter och själva få möjlighet att pröva sina tankar. Bygg upp en relation. Man måste respektera folks människovärde.
Lyssna på Leo Razzak om du får en chans.
http://www.leorazzak.com/

Ny artikel om ungas psykiska hälsa i DN idag. Bekräftar det vi säger dvs att dagens samhälle sliter på hjärnan. Men det vet vi redan. Den stora frågan är vad vi ska göra åt det, Så kom igen med idéer; hur lär vi oss att hantera dagens samhälle?

Tankar för dagen – Sluta mobba

Håller han måttet?  Har hon de egenskaperna som krävs? Kommer hon kunna leva upp till förväntningarna? Har han kraften, står hon pall när det blåser?

Kraven på politiker, ledare, idrottare och artister är höga och uttrycks i singular. Som om vi tänker att det är en enda människa och hennes egna begränsade egenskaper som det hänger på. Vilken press och vilket feltänkt. Det är ju inte gladiatorspel eller James Bond där en ensam ska besegra hela världen.

Vad är det för fel på tanken att vi skapar tillsammans.

Jag tänker på Elias som berättade om sin skoltid

Det som gjorde mest ont var att de bråkade på mig för sådant jag inte kunde göra något åt. Att jag hade glasögon, stora framtänder, var långsam och tänkte dåligt när jag blev stressad. Jag fick aldrig någon chans att göra något, aldrig chans att visa att jag kunde bidra och skapa tillsammans med de andra. De vuxna sa att det viktiga är att man ska känna att man duger som man är, det viktiga är inte vad vi gör utan vad vi är som är det viktiga. Men då måste alla duga. Då måste det vara ok att vara lite ful, lite tjock, lite sliten, lite korkad. Annars blir jag ju inlåst i mig själv utan möjlighet att påverka min situation.

Det var lika med Kjelle som hade ADHD. Han fick skäll av alla för att han var som han var. De han inte kunde rå för. Att han inte kunde sitta stilla, inte kunde koncentrera sig när det blev stressigt. När han misslyckades blev han så arg på sig själv att han slog huvudet i väggen.

Vad händer i hjärnan när vi misslyckas. Ja om det är en balans mellan att misslyckas och lyckas och om det finns en rimlig chans att uppnå målet då kan missen bara vara ens sporre att försöka igen . Men om misslyckande följer på misslyckande då blir misslyckande den enda situationen som hjärnan känner igen. Självbilden påverkas, mönstren i hjärnan påverkas och det blir svårt att uppleva livet som hanterbart och meningsfullt. Det är möjligt att vissa svårigheter förvärras. Att ha svårt att hantera mycket information, svårt att hantera stress och att tåla mycket upplevelser ökar risken att misslyckas i vårt samhälle. Att bli kränkt och mobbad är att få uppleva misslyckande.

Om kravet på människor i dagens samhälle är att de ska vara enmans hjältar som står pall för upprepade misslyckanden som själva ska ta ansvar för vem och hur de är så tror jag vi är helt fel ute.

Varje människa är summan av sina biologiska förutsättningar och alla de upplevelser, livshändelser och miljöfaktorer som de råkat på. I varje situation är vi utöver summan av oss själva också summan av de människor vi i stunden samspelar med.

Vi är sociala varelser, våra hjärnor är den viktigaste delen på kroppen att vara rädd om. Försätt inte dig själv eller dina medmänniskor i situationer där bara misslyckande står tillbuds. Tillsamman är chansen större att lyckas.

Var rädd om din och andras hjärnor. Fråga om de har kraften och vad kan vi göra för att vi tillsammans ska lyckas.

Lyssna på programmet i P1 Morgon. Tankar för dagen – Sluta mobba

Skolriksdag bättre än partiledardebatt

Skolriksdag och massor av kommunpolitiker, skolledare och så Björklund på scenen. Det är vad som väntar mig idag. Ska själv medverka i ett seminarium om samverkan för skolnärvaro. Är en del i Psynkens arbete med psykisk hälsa. Vi är så övertygade om att en lyckad skolgång, trygga och stimulerande förutsättningar i förskola och skola är nyckelaktiviteter för en god psykisk hälsa. För en del barn räcker det inte bara med ordinarie insatser i skolan och de ska få allt extra stöd de behöver så tidigt som möjligt. Men för en ännu mindre del räcker det inte med bara skolans insatser hur bra skola det än är. De behöver kanske hjälp från Socialtjänsten med en strulig hemsituation, hjälp från Barnpsykiatrin eller Barnhabiliteringen med behandling och träning. Om alla barn ska klara skolan måste alla deras nödvändiga behov vara tillgodosedda. Dessutom måste det vara smart samordnat. Ja till och med synkroniserat så noga att alla inblandade som har en uppgift har planerat allt in i minsta detalj tillsammans med barnet och familjen. Då handlar det inte om mitt eller ditt ansvar. Då handlar det om vårt gemensamma ansvar. Det ska aldrig vara tur eller otur om ett barn får rätt stöd.

Till Skolriksdagen har mina duktiga medarbetare tagit fram en liten guide om hur man vänder skolfrånvaro till skolnärvaro. För om barnen inte ens kommer till skolan då går det inte bra. Psynkprojektet

Hörde partiledardebatten igår. Saknade psykisk hälsa i diskussionen. Även när det gällde skolan blev det ganska ytligt bråk om vem som förstört mest istället för enighet om gemensamma tag. Tänk om debatten istället kunde handla om att bräcka varandra med smarta idéer. Men det är kanske för svårt?