Tankar för dagen – Vi och dom

Vi och dom det är farliga ord, sa den kloke mannen framför mig i kön. Jag vet inte om det var apropå hulliganhot och bråk på fotbollsarenor eller om det var på tal om motsättningar mellan etniska grupper och olika religionsföreträdare.

Forskning om människans historia, om hjärnans funktioner och socialt samspel visar samstämmigt att det som fått oss människor att överleva genom många årtusenden är vår förmåga att hålla ihop i en grupp, att hjälpa varandra, att dela på maten, dela på ansvaret för barnen och de gamla. Det ändras inte av att vi har ett samhälle med stor teknisk utveckling och med blixtsnabb informationsöverföring över hela världen.

Behovet av att skapa trygghet och göra tillvaron mer greppbar genom vi-och-dom tänkande är begriplighet men ger oss dess då större anledning att försöka hantera det på ett bra sätt.  Det måste gå att vara vi med en grupp eller ett fenomen och få känna samhörighet i en gemenskap utan att för den skull bli aggressiv mot andra grupper.

Men vi måste inse att allt vi gör, allt vi tänker, hör, ser, upplever, säger och utför påverkar vår hjärna. Ny kunskap har lärt oss att hjärnan påverkas, förändras och utvecklas från det vi föds tills vi dör. Det vi gör ofta eller mycket, det som ger oss starka känslomässiga upplevelser banar upp vägar i hjärnan. Vad händer då när vi ideligen hör, och ser skäll, negativa uttalanden, kränkande ord, fula påhopp och hot. Vi blir upprörda, vi protesterar men om det inte hjälper så vänjer vi oss, säger att det inte är så farligt och någon slags stigar har trampats upp i våra hjärnor. Vad händer när vi själva skriker de fula orden, skriver de kränkande kommentarerana, hotar och vrålar saker vi inte kan stå för, aldrig skulle göra eller…

Ja de flesta gör förstås inget annat än väsnas men jag tror att de skapar dåliga banor i sina hjärnor, trampar upp negativa cirklar och livsstrategier. Dessutom skräpar vi ner för andra, luftrummet, andra människors miljö blir nedskräpad med en massa negativt avfall.

Jag tror att möjligheten att få ge sig hän, vara passionerad, dyrka en idol, hålla på ett lag, engagera sig i politik, en ideologi, religion är bra. Jag tror att vi ibland behöver det förenklade ”vi och dom” som en fotbolls match kan vara. Det är bra för hjärnan att engagera sig fullt ut, att heja, ropa, ,sjunga dansa och leva med ja till och med att vara besviken när de egna förlorade. Men det kan vi göra utan att skrika negativa saker om motståndaren.

Ibland längtar jag efter en riktig språkstädning  av vårt samhälle. Då skulle vi sluta säga elakheter och kränka varandra. I stället skulle vi låta våra hjärnor njuta, säga uppmuntrande och snälla saker till varandra, tänka innan vi talar. Låta hjärnan vara vara med om vackra upplevelser och få vila så kan vi frigöra tid, energi och kreativitet till positiv utveckling som alla tjänar på och som får våra hjärnor att orka bättre.

Akta hjärnan hela dagen – God morgon.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Mina tankar – Vi och dom

Tankar för dagen – Skillnad på folk och folk

”Men då får inte du gå mot röd gubbe”, sa han som var så där fem år, sammanbiten och vit av ilska runt munnen. Hans mamma hade just tillrättavisat honom och sagt att han inte fick ta upp en karamell som låg på golvet i affären och stoppa i munnen.

-Det är stöld, sa hon och förbjudet i lagen.

Jag riktigt såg hur han tänkte att det var allt ett litet brott och så jämförde han med något annat som han och mamma pratat om tidigare.

-Gå mot rött är en annan sak, svarade mamman. Pojkens ilskna blick övergick till förvirring och uppgivenhet men han svarade ändå: ” men mamma man kan bli påkörd det är livsfarligt”.

-Det är i alla fall som jag säger, avslutade mamma och de försvann in i affären.

Jag kände igen pojkens känsla av obegriplighet och ilskan inför den ologiska skillnaden på folk och folk.  Tänkte på kvinnan som vann på lotteri och glömde tala om det för socialtjänsten och som blev anmäld för bedrägeri.  Medan placeraren som lurade en godtrogen kund till dåliga placeringar med höga avgifter bara gjort sitt jobb. När en vanlig medborgare gör dåliga affärer och sätter sig i skuld är det självklart att han får betala tillbaka, men när företagsledare fattar dåliga beslut och gör olönsamma investeringar så hela företaget går back kan de till och med få bonus för jobbet.  Det verkar som ett litet brott ger hårt straff men stort brott ger inga straff. Men så kan det väl inte vara?

Minns ett mail jag fick för en tid sedan med frågan: ”Hur kan ni kräva att en enskild medborgare omedelbart ska börja följa en ny lag medan kommuner och landsting i flera år kan hävda att de fortfarande jobbar på att införa nya lagen.” Att kommuner och landsting är stora organisationer och tröga att förändra kändes inte som nog förklaring. Och jag kan inte heller förklara varför den vanliga skattebetalaren i stort sett inte får göra några avdrag medan vårdbolag och storföretag helt lagligt kan slippa skatt genom räntesnurror eller placeringar utomlands. Varför är kraven större på den lilla människan än på stora organisationer?

Det här är inte rimligt ur ett etiskt perspektiv, tycker jag, och det riskerar att minska tilltron till våra samhällssystem och makthavare. Men jag tror att det är värre än så, att det inte är bra för hjärnan för vår psykiska hälsa.

Hur mycket motsägelser tål du och jag? Vad händer i vår hjärna när tillvaron är svår att förstå, känns orättvis och oförutsägbar. Ilska, förvirring och uppgivenhet som hos pojken i affären?

Hjärnan reagerar på avvikande mönster och vi vet att osäkerhet är en stress för många. Vi mår bra av att tillvaron är begriplig. Och jag tror att den här typen av samhälleliga ologiskheter märks mer när vi har tillgång till mycket information . Att vi inte reagerar mer än vi gör är kanske tur och visar att vi tål mycket och klarar att skapa distans till ”tokerierna i samhället” men det går åt onödig energi och tröttar våra hjärnor.

Och det borde inte få vara skillnad på folk och folk, och absolut inte större krav på liten än stor.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Tankar för dagen – Skillnad på folk och folk

Tankar för dagen – Allas ansvar

”Är verkligen alla deprimerade nu för tiden eller är ni för många doktorer med psykiatri som specialitet” sa mitt middagssällskap.

Psykiska diagnoser står i dag för cirka 40 procent av alla pågående sjukskrivningar och 1378 personer begick självmord i Sverige 2011, sa jag lite vresigt innan jag förstod att han bara försökte inleda middagskonversationen lite spirituellt.

Men mitt påstående om sjukskrivningstalen och att psykisk ohälsa har ”blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden”, väckte hans intresse och han ställde den svåra frågan varför.

För att vi har ett samhälle som sliter mer på hjärnan och psyket än på kroppen, sa jag. För att vi har en arbetsmarknad som kräver socialt välfungerande och intellektuellt högpresterande människor. För att vi inte lärt oss hantera vårt nya liv med massor av information, upplevelser och uppfordrande brusande brådska. För att vi tror att hjärnan tål vad som helst, att vi inte förstår att den behöver återhämtning.

Vi var överens, min vän och jag, om att vi står inför en stor utmaning när vi ska hitta sätt att anpassa vårt samhälle efter människornas begränsningar samtidigt som vi hittar strategiser att hantera vårt nya liv. Dessutom måste vi snabbt lära oss hur vi ska se till att de människor som av olika anledningar har extra svårt att komma till sin rätt i vårt informationssamhälle får hjälpmedel och insatser som kompenserar.

Vi blev allvarligare allt eftersom middagen gick och vid desserten frågade middagssällskapet:

”En fjortonåring som begår självmord då, vems fel är det?” Jag försökte med många svar: Förskolan som inte upptäckte de autistiska dragen tidigt? Vårdcentralen som inte anmälde när man misstänkte misshandel? Grannarna som inte ingrep när en 13-åring sov i trapphuset på lördagsnätterna? Socialtjänsten som inte tyckte socialbidragsnormen skulle täcka en cykel för en 12-åring? Skolan som inte åtgärdade mobbningen? Fotbollsklubben som inte brydde sig om att alla skulle få plats i laget? Skolsköterskan som ringde till Barn- och Ungdomspsykiatrin och nöjde sig med att det var tre veckors väntetid? Politikerna som inte gett BUP mer pengar? BUP som inte tillräckligt prioriterat akuta fall?”

Vi enades om att det behövs ett helt samhälle med allt från stöd och möjligheter för alla att vara bra föräldrar till en chans för alla barn att klara skolan efter sina förutsättningar och en arbetsmarknad med plats för alla ungdomar. Vi har inte råd med något annat varken mänskligt eller nationalekonomiskt.

Ute i garderoben, innan vi skildes åt, konstaterade vi att: alla har en roll att spela i att se till att våra barn och unga, medelålders och äldre  – alla känner att vardagen går att hantera, utvecklingen går att styra och  livet är värt att leva.

Det var en middag då jag förstod att det fanns en till som ville vara med och vända trenden, vad vi åt, minns jag däremot inte, men mitt hopp om att alla vill ta ansvar hade fått näring.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Tankar för dagen – Allas ansvar

Tankar för dagen – Sluta mobba

Håller han måttet?  Har hon de egenskaperna som krävs? Kommer hon kunna leva upp till förväntningarna? Har han kraften, står hon pall när det blåser?

Kraven på politiker, ledare, idrottare och artister är höga och uttrycks i singular. Som om vi tänker att det är en enda människa och hennes egna begränsade egenskaper som det hänger på. Vilken press och vilket feltänkt. Det är ju inte gladiatorspel eller James Bond där en ensam ska besegra hela världen.

Vad är det för fel på tanken att vi skapar tillsammans.

Jag tänker på Elias som berättade om sin skoltid

Det som gjorde mest ont var att de bråkade på mig för sådant jag inte kunde göra något åt. Att jag hade glasögon, stora framtänder, var långsam och tänkte dåligt när jag blev stressad. Jag fick aldrig någon chans att göra något, aldrig chans att visa att jag kunde bidra och skapa tillsammans med de andra. De vuxna sa att det viktiga är att man ska känna att man duger som man är, det viktiga är inte vad vi gör utan vad vi är som är det viktiga. Men då måste alla duga. Då måste det vara ok att vara lite ful, lite tjock, lite sliten, lite korkad. Annars blir jag ju inlåst i mig själv utan möjlighet att påverka min situation.

Det var lika med Kjelle som hade ADHD. Han fick skäll av alla för att han var som han var. De han inte kunde rå för. Att han inte kunde sitta stilla, inte kunde koncentrera sig när det blev stressigt. När han misslyckades blev han så arg på sig själv att han slog huvudet i väggen.

Vad händer i hjärnan när vi misslyckas. Ja om det är en balans mellan att misslyckas och lyckas och om det finns en rimlig chans att uppnå målet då kan missen bara vara ens sporre att försöka igen . Men om misslyckande följer på misslyckande då blir misslyckande den enda situationen som hjärnan känner igen. Självbilden påverkas, mönstren i hjärnan påverkas och det blir svårt att uppleva livet som hanterbart och meningsfullt. Det är möjligt att vissa svårigheter förvärras. Att ha svårt att hantera mycket information, svårt att hantera stress och att tåla mycket upplevelser ökar risken att misslyckas i vårt samhälle. Att bli kränkt och mobbad är att få uppleva misslyckande.

Om kravet på människor i dagens samhälle är att de ska vara enmans hjältar som står pall för upprepade misslyckanden som själva ska ta ansvar för vem och hur de är så tror jag vi är helt fel ute.

Varje människa är summan av sina biologiska förutsättningar och alla de upplevelser, livshändelser och miljöfaktorer som de råkat på. I varje situation är vi utöver summan av oss själva också summan av de människor vi i stunden samspelar med.

Vi är sociala varelser, våra hjärnor är den viktigaste delen på kroppen att vara rädd om. Försätt inte dig själv eller dina medmänniskor i situationer där bara misslyckande står tillbuds. Tillsamman är chansen större att lyckas.

Var rädd om din och andras hjärnor. Fråga om de har kraften och vad kan vi göra för att vi tillsammans ska lyckas.

Lyssna på programmet i P1 Morgon. Tankar för dagen – Sluta mobba

Hej och välkommen!

Framtidskonferensen på Münchenbryggeriet

Framtidskonferensen på Münchenbryggeriet

Här kommer du att kunna följa mitt, Ing-Marie Wieselgrens, arbete som psykiatrisamordnare på SKL – Sveriges Kommuner och Landsting. Jag gör så klart inte jobbet ensam, jag har många kompisar/kollegor och på Socialdepartementet finns min parhäst – Anders Printz – här är en länk till hans blogg.

I dag, den 9 oktober får denna blogg premiär, samtidigt som projektet Bättre vård – Mindre tvång har sin framtidskonferens, dag ett. (Du kan följa det som händer via webbtv).

Hoppas du vill följa vårt arbete – jag ser fram emot en levande diskussion här på bloggen!