Avancerad vård vid självskador

Nu har frågan om hur vi gör med patienter med självskadebeteende åter kommit i fokus. Det har under de senaste åren ofta varit reportage om framför allt flickor med självskadebeteende som vårdas i rättspsykiatrin. Rubrikerna har varit braskande och psykiatrin upplevt att uppmärksamheten kring frågan blivit svår att hantera. Nyheten från Växjö här om dagen att de kommer sluta med sina nationella platser inom rättspsykiatrin kom som en logisk följd av de diskussioner som pågår. Frågan är vad lösningen blir. Nedan beskriver jag min bild av den process som pågår.

Hur ska vi säkra upp att det finns en riktigt bra vård för personer med självskadeproblematik? Utmaningarna är flera inom området och inget är viktigare än det andra. För mig är det viktigt att vi utvecklar bra tidiga insatser som gör att vi förhindrar onda cirklar. Att bemötande, stöd och behandling är riktigt bra i ett tidigt skede tror jag spelar roll för att minska behovet av sena insatser. Samtidigt tror jag att det är så att även när vi gör det bästa vi kan med aktuell kunskap så kommer några, säkert färre än nu, men fortfarande några kommer att utveckla tillstånd med behov av intensiva, högspecialiserade insatser.

Under hela Självskadeprojektets tid har frågan om hur vi i Sverige ska kunna motsvara behovet av högspecialiserad vård för personer med behov av insatser för att skydda dem för att skada sig själva. I alla landsting och kommuner finns det nu och då personer som befinner sig i en situation där det behövs vård som effektivt kan förhindra negativa händelser och rädda liv. Under de senaste åren har vi i för de svåraste fallen använt platser inom Rättspsykiatrin. Min bild är att det varit Rättspsykiatrin som tagit på sig det uppdraget därför att de varit de som haft vårdresurser som kunnat klara den säkerhet som krävs. Akut är det självklart viktigast att rädda liv men i ett längre perspektiv räcker det inte med att kunna förhindra att någon skadar sig utan då krävs det ett vårdinnehåll som ger möjlighet för personen att återhämta sig, att tillfriskna och få ett bra liv.

I starten av Självskadeprojektet fanns frågan om nationella specialenheter på bordet men experterna som deltog kände sig mycket tveksamma till om det var rätt att göra specialenheter. Man ville först få en bild av området, förekomst och samla aktuell kunskap och erfarenheter. Strategin blev sedan att börja med tidiga insatser, med utbildningar och metodstöd för insatser i öppenvård.

I våras var vi framme vid det läge då majoriteten av de som deltar i vårt arbete såg att vi måste hitta en gemensam lösning för heldygnsplatser. Samtidigt har Växjö som är den enda klinik som tagit emot personer med behov av speciella insatser för självskadebeteende signalerat att de vill hitta en annan lösning än den avdelning de haft i på sin rättspsykiatriska klinik. Inte för att de varit missnöjda med sin vård utan tvärt om de rapporterar att de haft bra resultat av sin vård utan för att det inte gett en bra bild att organisatoriskt finnas i Rättspsykiatrin.

Efter ett möte i våras skapades en arbetsgrupp som skriver ner slutsatserna som hittills dragits och ger ett första förslag till en beskrivning av innehållet som borde tillhandahållas på nationella enheter. En annan grupp tar fram ett underlag med olika förslag på hur detta kan organiseras och finansieringsmodell för deltagande landsting och kommuner. Förslagen kommer att presenteras i slutat av september för berörda nätverk och beslutsfattare. I nästa steg hoppas vi att hälso- och sjukvårdsdirektörer kan ge en rekommendation till landstingsdirektörer och politiker som i sin tur kan besluta om och hur man vill organisera högspecialiserad psykiatrisk vård inom detta område. Som bilden ser ut just nu tror vi det behöver finnas ett par olika enheter placerade i olika landsting och olika delar av landet. Erfarenheterna från Växjö och Sundsvall som tidigare bedrivit liknande vård liksom erfarenheterna från de lokala lösningar som finns i landstingen tas till vara. Synpunkter från vårdgrannar och självklart från patient, närstående och brukarorganisationer liksom från personer med egen erfarenhet av aktuell typ av vård är en viktig kunskapskälla. Innan några beslut tas kommer förslagen att diskuteras brett.

I nu läget finns inga beslut tagna kring vilka landsting eller enheter som kan bli aktuella utförare av dessa vårdenheter. Många förutsättningar som lokaler, personal med rätt kompetens i tillräcklig mängd, närhet till andra vårdinsatser med mera måste vara uppfyllda. Eftersom vi befinner oss i ett så tidigt stadie av planeringen har arbetsgrupperna inte presenterat några tänkbara alternativ och inte haft en dialog på den nivån med något landsting. Kronoberg kan mycket väl vara ett alternativ eftersom de har erfarenhet och personal. Flera andra landsting kan också vara aktuella.

Arbetsgruppen som fokuserar på bra innehåll kommer också att fundera över hur man säkerställer hög kvalitet. Oavsett typ av finansieringsmodell kommer många aktörer vara intresserade av en bra uppfölning

I slutet av förra veckan hade Ekot nyheten att Växjö kommer sluta ta emot personer med självskadeproblem från andra kliniker. Det gjorde att jag idag blev intervjuad igen av Uppdrag Granskning. Vi vet att de i början av sommaren spelade in material till ett program som ska sändas den 24 sept. Jag kunde förstås inte svara på frågor om Växjö. Däremot sa jag att utskrivning och hemtagning till egna landsting kommer att ske i ordnade former och att bra vård kommer att ordnas i de egna landstingen.

Sista ordet lär inte vara sagt idenna fråga.

Till sist:
Ja, jag gtycker att det är bra att vi pratar öppet om detta. Vi måste våga stå för att det finns svåra frågor med osäkrá svar, att tvång i alla former är allvarliga ingrepp i människors liv, att psykiska tillstånd kan vara livshotande. Alla måste få vara med och diskutera detta även om det blir svårt ibland och innebär kritik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *