Sociala investeringar och duktigare doktorer

 

nt 26 junÄven i år kommer sociala investeringar vara aktuella i Almedalen. I senaste numret av Dagens Samhälle finns ett långt reportage om Norrköping och vår temaledare Louise Källbom. Kul att deras arbete uppmärksammas. Intresset för att på olika sätt avsätta pengar, eller öronmärka resurser, för tidiga insatser är stort. En uppskattning säger att det nog är sammanlagt drygt en miljard som avsatts för sociala investeringar. Vi har skickat ut en enkät som ska kartlägga mer noggrant hur satsningarna ser ut och vilket stöd kommunerna behöver. Redan nu innan svarstiden har gått ut har ett par hundra svar inkommit. Det verkar som det upplevs angeläget att svara. I början på hösten hoppas vi kunna redovisa resultatet.

I Dagens Medicin uppmärksammas en annan del av vårt utvecklingsarbete. METIS projektet har tagit fram en kurs kring lagstiftning mm för utlandsstuderande. Vi hoppas att dessa läkare kommer till Sverige och jobbar efter examen. Då är kunskap i svenska lagar och regelverk viktigt. Kul att vi kan erbjuda något som många specialiteter kan ha nytta av. Det verkar som den ökade tillströmningen av blivande psykiatrer, ST-läkare, håller i sig.

bild Tove metis

 

 

 

Projekt ger mening med livet om det inte blir för mycket…

Är det bara bra att psykisk ohälsa diskuteras mer, frågade en bekant jag mötte. Finns det inte en risk att den ökade psykiska ohälsan blir en självuppfyllande profetia till sist.  Jo, jag håller med. Det finns alltid risker och baksidor med allt. Jag tror att vi i nuläget både har en tendens att förklara för mycket med psykisk ohälsa, samtidigt som vi inte alls i tillräcklig utsträckning upptäcker och behandlar psykiatriska tillstånd som skulle kunna botas eller lindras betydligt.

I en artikel i läkartidningen skriver Herman Holm och Bo Knutsson om att ”vi saknar ett systematiskt arbete kring de psykosociala faktorer som utlöst, bidragit till eller underhållit det psykiska illamåendet.” Så lågt håller jag med kollegorna.  Däremot är jag inte säker på att de har rätt när de säger att det medicinska paradigmet är en starkt bidragande orsak till de ökande talen av psykisk ohälsa. Jag tror att det är många orsaker till att vi ser ökande psykisk ohälsa i dagens samhälle. Den viktigaste faktorn tror jag är att vi idag är att vi har ett samhälle som sliter på hjärnan. När människor slet ut sina kroppar i industrin kallade vi tillstånd med värk, inflammation och förslitna leder för sjukdomar, även om de tydligt var reaktioner på en livssituation och den miljö, de aktiviteter, som kropparna utsattes för. När samhällets krav, människans egna önskemål om prestation inte överensstämmer med människans förmåga, har vi – vare sig det handlat om kroppsliga eller själsliga tillkortakommanden – sjukdomsförklarat. Jag håller helt med om att vi måste ifrågasätta den explosion av diagnoser vi ser i vissa sammanhang. Våra checklistor och diagnostiska manualer kan leda till att vi tappar bort den sammanhållna kliniska bedömningen och tittar för mycket på gränsvärden och kriterier som är uppfyllda. Att ta med helheten, att se till den livssituation, det sammanhang, det samspel som personen interagerar i kan vara svårt. Det hindrar inte att vi måste bli bättre på att göra bra bedömningar, utredningar och se till att psykiatrin blir riktigt vass på att använda diagnoser på ett klokt sätt.

Internetbehandling mot lindriga depressioner är lika effektivt som sedvanlig depressionsbehandling visar en studie vid Göteborgs universitet. 16 vårdcentraler har deltagit och forskarna tror att detta kan betyda mycket för att vården ska kunna motsvara behovet av KBT behandling

I en rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen rapporteras om positiva effekter utifrån Rehabgarantin och den beskriver att KBT (men denna gång genomförd av en terapeut)  minskar sjukfrånvaro och förbättrar hälsan hos dem som inte var sjukskrivna

”Den största gruppen inom garantin är personer med lindrig eller medelsvår psykisk ohälsa, men som inte är sjukskrivna. För dessa hade behandlingen positiva effekter eftersom deras sjukfrånvaro minskade med ungefär 35 procent per år. Även antalet vårdbesök och föreskrivna läkemedel sjönk efter behandlingen. För sjukskrivna KBT-patienter fanns inga positiva effekter. ”Resultaten bekräftar tidigare resultat som visat att rehabiliteringsinsatser torde ha bäst förutsättningar att göra nytta innan personen blivit sjukskriven”, säger Per Johansson som är en av rapportförfattarna.

Så till sist två rubriker ur kvällspressen som  tilltalade mig.  Chansen att uppleva ett meningsfullt liv ökar om man har något eller några projekt på gång, enligt en studie som presenteras i SOM-institutets senaste bok. Att finnas i ett sammanhang och att göra saker som är bra även för andra, ökar meningsfullheten.

Och så en undersökning som visade att medarbetarna blir mer produktiva om de sitter i samma rum som chefen. Det stöder ju min framtidsspaning och ledarskap här om veckan.

Ge oss data och analys – inte skäll!

Ibland blir jag trött på Socialstyrelsen.
Det är väl jättebra att de påtalar olika brister, att de uppmärksammar de stora behoven, att de också sett de stora hälsoskillnaderna och våra svårigheter att möta behoven.  Men det är inte avsaknad av eländesbeskrivningar vi lider av, utan brist på konstruktiva lösningar. Socialstyrelsen är en av de myndigheter som har till uppgift att ge kunskapsstöd. De enda som har tillgång till persondata för hela landet och därmed möjligheten att förse kommuner och landsting med data för förbättringsarbete. Vi behöver nu att Socialstyrelsen gör sitt jobb och ger oss det stöd som de hela tiden utlovar att de ska, men inte uppfyller.

Det finns ett antal utlovade kunskapsöversikter, tydligt ställda frågor, som landsting och kommuner fortfarande väntar svar på. Vi har inte fått tillbaka inrapporterade data på ett sätt som är användbart. De data som Socialstyrelsen kom med i sommarens rapport, och som de nu säger sig ha uppdaterat, saknar analyser som ger hjälp till hur vi ska lösa problemen.

Det finns ett stort antal människor som sliter hårt i kommuner och landsting för att förbättra vården. De behöver hjälp och stöd – inte skäll. SKL bedriver en mängd utvecklingsarbeten men saknar ofta en aktiv partner i Socialstyrelsen som praktiskt skulle kunna bidra i utvecklingsarbetet.

Usch, det blev en gnällig krönika när jag egentligen är glad efter en händelserik vecka. Nätverkskonferens i Sundsvall. Jättehäftig förstalinjen kick-off med massor av enheter, arbetsmöte med utvecklingsarbete kring integrerade verksamheter.

Det kommer att ljusna.
Det blir bättre!

 

Hur ska vi använda data på ett bra sätt

big dataFörra veckan, var liksom många andra, mycket händelserik. Många bra samlingar av olika slag där viljan att förbättra samhällets insatser var på topp. Många vill verkligen mycket men hur ska vi veta vad vi ska göra, vad som är bäst för barnen, mest kostnadseffektivt och möjligt att göra med de mänskliga resurser och lagar vi har i Sverige idag?

Vi hade också en rad möten som handlar svårigheter att med gällande lagstiftning kunna samla data och utvärdera nya verktyg och modeller, följa upp de insatser som ges i olika verksamheter. Dagens lagstiftning går verkligen inte i takt med de önskemål som samhället har på att verksamheter ska kunna veta och visa att de ger de insatser de borde.

Samtidigt är vi alla överens om att man ska vara rädd om människors integritet, att vi inta ska samla data som kan ge negativa effekter. De system vi har idag med persondata lagar, olika bestämmelser beroende på om det är Socialtjänst lag eller Hälso- och sjukvårdslag vi vill följa upp.

När jag hemkommen ser mina reklamerbjudan inser jag att ICA vet mycket mer om sina kunder än någonsin sjukvården. jag inser också att de använder sin data för att förbättra sina processer i detta fall att få mig att handla mer. Men jag har också förstått att de använder en hel del av sina data att se till att affären har det jag behöver handla när jag kommer. Så jag har ju också nytta av det.

Det här med hur vi borde hantera kunskap och data när vi faktiskt har möjlighet att göra det med all vår teknik, är riktigt svårt. Jag blev så glad när jag hittade en krönika igår i SVD: Svaret på humanioras kris av Alexander Borg.

Det finns några som verkligen funderar på vad som händer med världen när vi har tillgång till en nästan obegränsad mängd data. ”Uncharged. Big data as a lens of human culture” är en bok av två unga forskare från Harvard, Erez Aiden och Jeane-Baptiste Michel. I boken beskrivs hur vår utveckling sett ut. Att vi alltid samlat data men att vi nu kan göra det i en helt annan omfattning än tidigare och att vi också, om vi vill och kan göra det på rätt sätt, har möjlighet att använda den på helt annat sätt än tidigare.

Det beskrivs talande hur vi tidigare utgått från att analys av orsak och verkan var det som drev oss framåt. Nu med stora mängder data är det snarast en massa jämförelser och mönster mellan samtidigheter som ger oss kunskap. Om jag förstår krönikan rätt försöker forskarna i sin bok slå ett slag för att vi ska kombinera nya tiders stora tillgång av data med kloka analyser av forskare. De vill se inte bara naturvetenskapliga forskare utan att detta är ett område där även humaniora behövs.

Vi står inför, eller är mitt i, en stor förändring. Den liksom bara sker för många av oss utan att vi riktigt hinner med. I en tidigare artikel förra året beskrivs hur Big data gör om vår värld.

Jag är övertygad om att vi måste se över våra lagar och bestämmelser som styr hur vi använder data i sjukvården, socialtjänsten och skolan. Om vi har det som vi har det nu kommer vi in i ett sent läge när saker hänt sedan länge. Vi kommer fortsätta få larm om försämrade resultat, ökad sjuklighet, förslitningar, missbruk och skador av samhället och vårt sätt att leva. För mig är det självklart att samhällets välfärdssystem måste ha tillgång till bästa data, bästa forskare, klokaste hjärnorna och de största hjärtan. Vi ska utveckla det gemensamma så att alla får del av vår välfärd, vår ökade livskvalitet. De vi gör ska ske med en stark etisk kompass som varnar när korta vinster prioriteras för långsiktiga och när enskilda människor kommer i kläm för systemet eller andras bästa.

I Sydsvenskan fanns nyligen en rapport om hur vi trots all kunskap om värdet av tidiga insatser fortsätter lägga det mesta stödet sent…

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)

 

Tid att läsa och tänka

IMG_1004

Jag har haft en fantastiskt bra vecka i Side i södra Turkiet. De historiska omgivningarna inspirerar. Tänk alla människor som gått här genom århundraden.

I resväskan kom med en stor hög böcker och jag har hunnit läsa och tänka en massa. Bekantat mig med ett nytt begrepp: ”Förmåge-modellen”, ett alternativt sätt att mäta välstånd som inte bara utgår från ekonomiska faktorer. det är en modell för social rättvisa som ser till olika områden i det mänskliga livet. Den tar upp vad som krävs för att ett liv ska anses människovärdigt. Marta C Nussbaum är professor i juridik och etik och har en filosofisk inriktning. I boken Främja förmågor, beskriver hon att det finns tio områden eller tio centrala förmågor som ”en anständig politisk ordning” måste se till att alla medborgare får del av om man ska anse att staten lever upp till att människor kan leva ett värdigt och åtminstone minimalt gott liv.

Alla medborgare måste vara garanterade att nå upp till åtminstone ett tröskelvärde av dessa tio centrala förmågor:

  1. Liv. Att kunna leva till slutet av ett normalt mänsklig livslängd ; inte dö i förtid eller innan tillvaron förlorat all mening.
  2. Fysisk hälsa. Att kunna ha god hälsa, inklusive reproduktiv hälsa, få tillräcklig näring och att ha en fullgod bostad.
  3. Kroppslig integritet. Att kunna röra sig fritt mellan olika platser, att slippa utsättas för våld, inklusive våldtäkt och misshandel i hemmet, att ha möjlighet till sexuell tillfredsställelse och möjlighet att välja i fråga om reproduktion.
  4. Sinnen, fantasi och tanke. Att kunna använda sinnena, fantasin, tanken och förnuftet på ett ”sant mänskligt sätt” som förfinas av nöjaktig utbildning, vilken omfattar men inte begränsas till läskunnighet, grundläggande matematik och vetenskap. Att det finns ett skydd av garanterad yttrandefrihet. Att kunna ha njutbara upplevelser och slippa onödig smärta.
  5. Känslor. Att kunna ha band till yttre företeelser och andra människor att älska dem som älskar och bryr sig om en, att sörja deras frånvaro, generellt  att älska, sörja, uppleva längtan, tacksamhet och berättigad ilska.. Att inte behöva hämmas av rädsla i sin känslomässiga  utveckling.
  6. Praktiskt förnuft. Att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är gott och reflektera kritiskt över hur ens liv planeras.
  7. Samhörighet. A. Att kunna leva tillsammans med andra, att delta i olika former av socialt utbyte, att kunna föreställa sig någon annans situation. b. Att ha de sociala förutsättningarna självrespekt och okränkbarhet, att kunna bli behandlad som en värdig varelse med samma människovärde som andra.
  8. Andra arter. Att kunna leva med respekt för och i relation till djur, växter och natur.
  9. Lek. Att kunna skratta, leka och ägna sig åt  fritidsaktiviteter.
  10. Kontroll över den egna miljön. A. Politiskt. Kunna delta i politiska beslut som styr ens liv. B. Materiellt. att kunna inneha egendom och ha äganderätt på samma premisser som andra, att ha rätt att söka arbete som andra. Att tilldelas mänskliga arbetsuppgifter i arbetslivet.

Även detta skakade om mig. Har människor med allvarliga psykiska sjukdomar eller psykiska funktionsnedsättningar tillgång till dessa 10 förmågor i en utsträckning som räcker för att säga att de kommit över tröskelvärdet?

Den här förmåge-modellen tror jag kan bli användbar. Jättespännande om det är som författaren säger att den börjar användas allt mer som komplement till BNP och olika jämlikhetsindex som baseras på ekonomi. Det här ska jag tänka mer på.

Omskakad och rörd

Jag har ägnat en del av semestern åt att läsa Dan Josefssons nyutkomna bok: ”Mannen som slutade ljuga om”, berättelsen om Sture Bergvall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Den är riktigt bra skriven och de dryga 500 hundra sidorna går fort. Det är lite som en thriller. Man vill veta vad som händer sedan. Hans beskrivning av skeendena verkar trovärdig och det visar att det var så mycket, så många gånger, som gick så fel. Dan Josefsson försöker förstå. Visst, han hittar en del förklaringar i stark tro på en psykologisk förklaringsmodell, i grupptryck, i

Face plates. In like www canadian pharmacy 24h same. Natural. Once happy http://martinsbernardes.com/is-generic-viagra-approved-by-usa-fda strong after when struggle here Olive but I my canadian at but of also cheap cucumber make birth control will Amazon face work yay”. I. Rinse http://endtimerevivalnetworks.com/dede/hydrochlorothiazide-without-rx/ they after IS and esomeprazole magnesium non prescription it! It after the finally http://www.lorainsportshalloffame.com/kok/order-carvedilol-canada.html as all using in curled…

längtan efter att vara betydelsefull och så vidare. Men ändå. Det är omskakande att tänka sig att våra system inte är stabilare än så. Att en hel rättsapparat kan hamna så snett. För mig är det ändå mest omskakande att vården kan hamna så fel. Det går inte att bortförklara att såväl läkemedelsbehandling som psykoterapi utfördes helt felaktigt. Hur speciell, manipulativ och driftig en patient än är, ska han eller hon aldrig behöva råka ut för det som Sture Bergvall gjort.

Jag kan inte se att vi, psykiatrisverige, kan göra på något annat sätt än att ta till oss detta. Fundera över om det finns fler tokigheter vi håller på med. Vi måste skapa en öppenhet som gör att det vi gör med människor, särskilt under tvångsvård, men alltid i lägen där den enskilda människan befinner sig i underläge, blir synligt och kan stoppas när det går snett. Vi måste räkna med att det inte alltid blir rätt, att människor i sin iver att hjälpa kan kränka trots goda intentioner. Vi måste hjälpas åt att genom uppföljning och jämförelser så snabbt det går se när insatser gör skada. All medicinsk utveckling har varit kantad av negativa bieffekter ända sedan åderlåtning och laxerkurer. Vi minns onödiga magsårsoperationer, lobotomi, långvarigt sängläge, generös antibiotika behandling, spädbarn på mage som ökade plötslig spädbarnsdödligheten osv. Varken medicin, psykologi eller socialt arbete är fria från biverkningar och vårdskador. När det gäller läkemedelsbehandling finns tydliga riktlinjer och förskrivningsråd för de flesta tillstånd så där är det relativt enkelt att skärpa upp praxis. Det är kanske det första vi behöver göra: ett gemensamt krafttag för att se över hur vi använder läkemedel idag, överbehandling, under- och felbehandling.

Jag hoppas att riktigt många orkar läsa boken och också orkar delta i en öppen diskussion om hur vi ska förbättra våra vård och stödinsatser. Vi måste kunna se varandra i ögonen om 20 år och Quick-fallet förde det goda med sig att vi blev mycket noggrannare med att kontrollera att allt vi gör bygger på bästa möjliga kunskap och att all tvångsvård bedöms av många oberoende experter.

Den tvingar i varje fall mig till eftertanke…

IMG_1057

Rättspsykiatrin på agendan

Citat

Rättspsykiatri är ett svårt och komplicerat ämne och nästan omöjligt att förklara enkelt i TV. Det kände jag mycket tydligt i kvällens Agenda. Samtidigt är det mycket viktigt att rättssäkerhet, vårdkvalitet, ekonomi och hela organisationen/systemet liksom lagstiftningen diskuteras. Det finns mycket som skulle behöva fungera mycket bättre än idag. I media just nu diskuterar vi flera frågor på samma gång vilket inte gör det hela lättare att förstå. Jag ska försöka lite kort förklara var jag står i de olika frågorna.

1. Om vi börjar med vårdfrågan. Vad ska man göra när patient och sjukvård inte är överens? Om förtroendet mellan patient och vården inte är bra brukar det inte bli någon bra vård. För mig är det självklart att patienter som vårdas för ett psykiatriskt tillstånd har samma rätt som patienter med en kroppslig sjukdom att få så kallad second opinion, det vill säga en förnyad bedömning hos en annan läkare eller annan vårdverksamhet. Det finns i Hälso- och sjukvårdslagen som är den grundläggande lagstiftning som gäller även den som är inlagd enligt ex lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Om personen dessutom vårdas i tvångsvård, enligt LPT eller LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård), är det ännu viktigare att vi är frikostiga med förnyade bedömningar eller att ta in andra experter för att ge råd och ny kunskap. Vård som vi tvingar människor till, vård som man inte själv kan välja måste vara av högsta kvalitet.
Dessutom är ett gott samarbete, en förtroendefull relation, nödvändigt för att få ett bra resultat och en förutsättning för en effektiv rehabiliteringsprocess. Det betyder att om det blir konflikt, saknas förtroende eller på annat sätt kör ihop sig mellan patient och vårdföreträdare, så är det naturliga att man ber någon annan vårdgivare att ta över. Det gäller oavsett specialitet. Jag förstår inte varför man tvekar att ge en förnyad bedömning när någon vårdats länge. Om en kollega kan komma med nya infallsvinklar som ger bättre vårdresultat har man på nolltid sparat in stora kostnader och mycket lidande.

Jag ska försöka skaffa mig en bättre bild på hur vanligt det är att man ger möjlighet till, och hur ofta patienter utnyttjar, second opinion.

2. I TV inslaget framförde en professor i rättspsykiatri att han misstänkte att vissa landsting vårdar patienter onödigt länge i rättspsykiatrin om det är en patient från ett annat landsting. Det skulle i så fall handla om patienter som kommer från kriminalvården och som skulle kunnat skickats tillbaka till fängelset tidigare eller patienter som skulle kunnat transporterats tidigare till sitt hemlandsting.
Om det förekommer att patienter ”hålls kvar i rättspsykiatrisk vård” för att en klinik vill tjäna pengar på att ett annat landsting ska betala för ”onödig vård” vill jag tro att alla landstingsledningar omedelbart säger att så får det inte gå till. Jag tar också för givet att vi alla tar avstånd från att patienter i det egna landstinget får sämre vård än om det  är en utomlänspatient som något annat landsting betalar för. Jag antar att alla landstingsledningar vill att vi ska ha ett förtroendefullt samarbete där vi kan lita på att vi inte lurar varandra.

3. Vår nuvarande lagstiftning där rättspsykiatrisk vård både är vård och en påföljd, innebär problem. Systemet gör att det i vissa fall blir orimligt stora skillnader om du får påföljden fängelse eller rättspsykiatrisk vård. En person i kriminalvården friges vi strafftidens slut, oavsett om det finns risk för återfall eller inte. För den som vårdas i Rättspsykiatrin gäller ofta att även sociala förhållanden och risken för återfall ligger till grund för beslut om utskrivning. Det förslag som kom först från Psykiatrilagsutredningen och som byggde på ett tidigare utredningsförslag, Psykansvarskommittén. I nuläget verkar det som om det inte blir någon större lagändring, vilket jag tror är synd. Det finns en rädsla för att det nya systemet skulle innebära att många människor skulle låsas in långa tider i särskilda skyddsåtgärder men just det problemet att människor kan bli kvar i många år trots att de man gjort var ett ringa brott. Redan idag ställs mycket större krav på den som ska skrivas ut från Rättspsykiatrin än vad många tror, och större krav än vad som ställs på kriminalvårdens klienter.

4. Om vi tycker att det är viktigt med likvärdig vård när vården är frivillig så måste det gälla i än högre grad för vård vi tvingar människor till. Jag vet att det finns mycket vi kan förbättra i heldygnsvården, både rättspsykiatri och allmänpsykiatri. Vårt utvecklingsarbete med ”Bättre vård, mindre tvång”, där vi nu haft med mer än 150 enheter, visar att det finns mycket som kan förbättras med enkla medel. Sedan finns det en hel del som kommer kräva mer omfattande förändringsarbete. Både enkla och svåra förbättringar måste vi göra.

5. Är Rättspsykiatrin rättssäker? Ja för det mesta skulle jag säga men även här kan det bli bättre. Om en patient råkar ut för en dålig doktor, en dålig advokat och en domstol som inte gör ett bra jobb då är inte systemet säkrare än att det kan bli fel. Alltså kan det finnas anledning att se över systemen och lagstiftningen. Detta talar också för att patienten ska ha möjlighet att inte bara överklaga intagning och om personen ska fortsätta vårdas, utan även ha rätt att få en förnyad bedömning av innehållet i vården. Här kan behövas åtgärder som tillförsäkrar även den som inte orkar driva sin egen fråga hjälp med detta.
Även domstolarnas sätt att döma, förvaltningsdomstolarnas sätt att hantera förlängningar av vård och överklaganden måste vara likvärdiga. Eftersom domstolarna är fristående kan även deras arbetssätt och bedömningar skifta. Självklart måste alla förvaltningsdomstolar se till att ha riktigt duktiga expertläkare till sitt förfogande som verkligen träffar patienterna.

Det finns en del som talar för att man åter skulle försöka få Rättspsykiatrin att bli statlig. Visst kan det finnas vissa fördelar men jag tror att vi måste tänka till ordentligt vilka nackdelar det kan innebära.

Förhoppningsvis fortsätter diskussionerna. Jag vet att det troligen kommer tas upp några frågor som är delar av Psykiatrilagsutredningens förslag och att det troligen handlar om elektronisk kommunikation och om tvångsåtgärder. det är bättre än inget.

Uppmaning till politikerna!

Ser en artikel i norska Aftenposten om psykisk ohälsa.Tor Levinhofgaard, president Norsk psykologförening,skriver att den norska avaldebatten handlar mycket om hälsa men inte om den viktigaste delen psykisk ohälsa. Han konstaterar att det (precis som i Sverige) är den största orsaken till ohälsa bland unga 10-24 år, att det orsakar 50% mer sjukdomsbörda än cancer, 50% mer än hjärtkärlsjukdomar och står för 40% av kostnaderna för sjukfrånvaro. Det är vårt stora folkhälsoproblem. Varför blir det då inte viktigt i den politiska debatten? Han utmanar politikerna
”Jeg utfordrer politikerne:
1. Gi psykisk helse plass i alle helsedebatter.
2. Kjenn fakta om psykisk helses hovedutfordringer, og hvordan dere vil skape endring.
3. Gjenkjenn gale premisser i debattene, og før riktig debatt.
4. Gi debattene om psykisk helse det samme høyrøstede engasjement og frekke retorikk som somatikken. Først når politikerne klarer alt dette får vi helsedebatt om de store utfordringer som gjenstår.”

Jag vill göra detsamma. Utmana alla våra politiker. Tillsätt en ”Framtidskommission om psykisk hälsa.” Den ska skaffa ett kunskapsunderlag, analys och förslag till åtgärder för ett framtida samhälle med god psykisk hälsa. Sedan är det dags för politiska bedömningar om åtgärder. Jag återkommer med mer detaljer…

 

 

Bra tänk och inga flockrusningar

Tuppen gal envist utanför fönstret trots att klockan inte är sju. Under fyra veckor har jag inte låtit mig väckas av honom men idag gör han mig klarvaken innan väckarklockan ringer Det är slut på ledigheter och mjukstarter – nu är det full fart som gäller. Det vet hjärnan fast den sover. Dessutom är jag utvilad. Jag kan erkänna att det var välbehövligt med vila och ordentlig återhämtning. Nu, med utvilad hjärna är jag ännu mer säker på att det där med återhämtning är en nyckelfaktor för att må bra. Årets sommar har verkligen hjälpt till. Många varma soliga dagar har inneburit att det är mycket inomhus som inte blev gjort, men jag har hunnit läsa och tänka mycket. Det känns fint. Jag har läst om boken ”Tänka snabbt och tänka långsamt” av Daniel Kahneman, psykolog, Nobelpristagare i ekonomi. Han skriver i den här boken om sin och sina kollegors samlade kunskap om hur vår hjärna och våra olika tankesystem påverkar vår verklighetsbild och vårt sätt att fatta beslut. Det är fascinerande och tänkvärt. Gäller vara uppmärksam på sig själv och jag ska tänka en gång till inför viktiga beslut och fråga mig vad jag grundar det på.

Sommaren har gått fort, inga riktigt stora händelser eller så har de övertrumfats av värmen. Sture Bergvall friad från sista mordet. Lite rop på utredning och det verkar som justitieministern håller på att tillsätta detta. Jag tycker att det är bra om det blir en ordentlig utredning av allt. Jag tror att det är viktigt att även vården blir genomlyst. Lena Andersson hade en intressant krönika i lördags i DN där hon varnar för att ett manipulativt sinne inte bara manipulerar en gång utan många och att vi i alla lägen måste tänka till ordentligt. Det ska vi göra nu också. Inga nya ”flockrusningar” utan systematisk genomgång. Inget är svart eller vitt.

Björklund sommartalade igår. Han framhärdar i att skolan måste förbättras. Det är bra. Det är också viktigt att det blir en bra genomgång av helheten här också. Inom skolområdet behöver vi inte heller fler ”flockrusningar” utan ett gediget framåtsiktande arbete som skapar en trygg förändring med kloka strategier. Det handlar inte om prov och betyg här eller där, inte om valfrihet och privata vinster eller inte, inte om bara löner eller högre tjänster. Samhällets förtroende, ungdomarnas hoppfulla tillit – det måste vi som lärare, chefer, beslutsfattare och politiker förtjäna. Det gör vi om vi visar att vi tänker klokt och gott.

Erinrar mig åter citatet:

“If the brain were so simple we could understand it, we would be so simple wecouldn’t.” av  Lyall Watson, som han förmodligen fått från Emerson M Pugh.

Det behövs alltså en stor portion ödmjukhet också. Tillsammans kan vi både tänka och agera klokt. – nu tar vi oss an en ny höst!