Jag älskar hjärnan

Så inledde Katarina Gospic sitt sommarprogram igår. Hon är hjärnforskare och har varit intresserad av hur hjärnan fungerar sedan hon var liten. Där ser ni då, tänkte jag, när jag hörde programmet, det är jätteintressant med hur hjärnan fungerar.

Här är några av Katarinas slutsatser: Samhällen med orättvisor är sjuka samhällen. Rättvisa leder till bättre liv och färre samhällsproblem, dvs rättvisa är en mirakelmedicin för bättre liv och bättre samhälle.
Hon är själv uppvuxen i Stockholmsförort med positiva och stödjande föräldrar men inte så mycket böcker, men älskade bläddra i de få lexikon som fanns.

När vi är riktigt bra på något är det störst chans att vara kreativ säger hon också, och berättar om hur mycket hon läst och hur mycket hon tränat som gymnast. Vi behöver göra igen och igen studera, träna mycket för att bli riktigt bra på något. Hon frågar också hur det kommer sig att beslutsfattare inte behöver någon licens eller körkort trots att de fattar beslut som påverkar människors liv. Hon brinner för att vi ska se till att vårt samhälle, ledarskap, arbetsmiljöer stämmer med hjärnans behov och begränsningar. Kul! Lyssna på det inspelade programmet med Katarina Gospic om ni inte hörde igår för hon berättar mycket mer intressant.

Ja vi behöver mer kunskap och det finns mycket att läsa. För några dagar sedan fanns ytterligare en rapport från Socialstyrelsen. Den är ett underlag och handlar om psykologutredningar i skolan. Klart intressant.

På tal om gårdagens inlägg om Barnahus så var jag väl lite kvällstrött och sur. Självklart är det en fantastisk framgång att det finns. Min duktiga kollega Karin Lindström har skrivit nyanserat om rapporten på vår hemsida Psynk.

Men samtidigt vidhåller jag att vi måste höja vår ambitionsnivå kring hur våra verksamheter som riktas mot psykiska ohälsa fungerar.

 

Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

Samhället behöver hjärnan – Psykiska ohälsan ökar

Jag tycker att det är hög tid för skolan, alla arbetsgivare, hälso- och sjukvården – ja, alla samhällsaktörer att gemensamt ta tag i den ökande psykiska ohälsan.

Dagens samhälle sliter mer på hjärnan än på övriga kroppen. Cirka 40 procent av dagens sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Var tionde ungdom tycker att livet känns meningslöst. En tredjedel av svenska ungdomar i åldrarna 15–24 år tycker att livet är svårt. Var tionde är missnöjd med sin tillvaro och lika många upplever livet som meningslöst. (Siffrorna kommer från Ungdomsrapporten.) Vi kan inte vänta längre – det är dags för breda samhällsinsatser.

Den psykiska ohälsan ökar i alla grupper. Bland ungdomar ser vi tecknen på detta bland annat i skolsköterskornas hälsosamtal, i rapporter från Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen om ökad stress, depression, självskadebeteende och läkemedelskonsumtion.

Dagens samhälle, både arbetsliv, skola och fritid, ställer stora krav på människors mentala funktioner och hjärnor.

Vi ska vara sociala, utåtriktade, framåt, vi ska ta för oss, skapa vår egen dag och framtid varje stund. Vi ställer höga krav på snabb kommunikation, vi upplever konstant tidsbrist och brådska. Kort sagt; vi har i dag fler möjligheter än vad som ryms i våra liv.

Sammantaget ställer detta stora krav på hjärnan och våra hjärnor är fortfarande i stort sett desamma som när våra förfäder levde på savannen. Vi har utvecklat mönster och strategier under årtusenden som sedan blivit omoderna på bara några hundratal år.

Är ökad psykisk ohälsa då en oundviklig utveckling?

Jag tror inte det. På samma sätt som vi människor tidigare lärt oss hantera utmaningar och påfrestningar, till exempel från primitiva levnadsförhållanden till moderna, kommer vi också lära oss parera dagens påfrestningar. Frågan är bara hur många människor som ska fara illa under tiden och hur mycket lidande och resursslöseri vi kommer att drabbas av.  Det är dumt att vänta. Det är dags för kraftfulla, tidiga, generella insatser överallt i samhället.

Tankar för dagen – Vi och dom

Vi och dom det är farliga ord, sa den kloke mannen framför mig i kön. Jag vet inte om det var apropå hulliganhot och bråk på fotbollsarenor eller om det var på tal om motsättningar mellan etniska grupper och olika religionsföreträdare.

Forskning om människans historia, om hjärnans funktioner och socialt samspel visar samstämmigt att det som fått oss människor att överleva genom många årtusenden är vår förmåga att hålla ihop i en grupp, att hjälpa varandra, att dela på maten, dela på ansvaret för barnen och de gamla. Det ändras inte av att vi har ett samhälle med stor teknisk utveckling och med blixtsnabb informationsöverföring över hela världen.

Behovet av att skapa trygghet och göra tillvaron mer greppbar genom vi-och-dom tänkande är begriplighet men ger oss dess då större anledning att försöka hantera det på ett bra sätt.  Det måste gå att vara vi med en grupp eller ett fenomen och få känna samhörighet i en gemenskap utan att för den skull bli aggressiv mot andra grupper.

Men vi måste inse att allt vi gör, allt vi tänker, hör, ser, upplever, säger och utför påverkar vår hjärna. Ny kunskap har lärt oss att hjärnan påverkas, förändras och utvecklas från det vi föds tills vi dör. Det vi gör ofta eller mycket, det som ger oss starka känslomässiga upplevelser banar upp vägar i hjärnan. Vad händer då när vi ideligen hör, och ser skäll, negativa uttalanden, kränkande ord, fula påhopp och hot. Vi blir upprörda, vi protesterar men om det inte hjälper så vänjer vi oss, säger att det inte är så farligt och någon slags stigar har trampats upp i våra hjärnor. Vad händer när vi själva skriker de fula orden, skriver de kränkande kommentarerana, hotar och vrålar saker vi inte kan stå för, aldrig skulle göra eller…

Ja de flesta gör förstås inget annat än väsnas men jag tror att de skapar dåliga banor i sina hjärnor, trampar upp negativa cirklar och livsstrategier. Dessutom skräpar vi ner för andra, luftrummet, andra människors miljö blir nedskräpad med en massa negativt avfall.

Jag tror att möjligheten att få ge sig hän, vara passionerad, dyrka en idol, hålla på ett lag, engagera sig i politik, en ideologi, religion är bra. Jag tror att vi ibland behöver det förenklade ”vi och dom” som en fotbolls match kan vara. Det är bra för hjärnan att engagera sig fullt ut, att heja, ropa, ,sjunga dansa och leva med ja till och med att vara besviken när de egna förlorade. Men det kan vi göra utan att skrika negativa saker om motståndaren.

Ibland längtar jag efter en riktig språkstädning  av vårt samhälle. Då skulle vi sluta säga elakheter och kränka varandra. I stället skulle vi låta våra hjärnor njuta, säga uppmuntrande och snälla saker till varandra, tänka innan vi talar. Låta hjärnan vara vara med om vackra upplevelser och få vila så kan vi frigöra tid, energi och kreativitet till positiv utveckling som alla tjänar på och som får våra hjärnor att orka bättre.

Akta hjärnan hela dagen – God morgon.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Mina tankar – Vi och dom

Tankar för dagen – Skillnad på folk och folk

”Men då får inte du gå mot röd gubbe”, sa han som var så där fem år, sammanbiten och vit av ilska runt munnen. Hans mamma hade just tillrättavisat honom och sagt att han inte fick ta upp en karamell som låg på golvet i affären och stoppa i munnen.

-Det är stöld, sa hon och förbjudet i lagen.

Jag riktigt såg hur han tänkte att det var allt ett litet brott och så jämförde han med något annat som han och mamma pratat om tidigare.

-Gå mot rött är en annan sak, svarade mamman. Pojkens ilskna blick övergick till förvirring och uppgivenhet men han svarade ändå: ” men mamma man kan bli påkörd det är livsfarligt”.

-Det är i alla fall som jag säger, avslutade mamma och de försvann in i affären.

Jag kände igen pojkens känsla av obegriplighet och ilskan inför den ologiska skillnaden på folk och folk.  Tänkte på kvinnan som vann på lotteri och glömde tala om det för socialtjänsten och som blev anmäld för bedrägeri.  Medan placeraren som lurade en godtrogen kund till dåliga placeringar med höga avgifter bara gjort sitt jobb. När en vanlig medborgare gör dåliga affärer och sätter sig i skuld är det självklart att han får betala tillbaka, men när företagsledare fattar dåliga beslut och gör olönsamma investeringar så hela företaget går back kan de till och med få bonus för jobbet.  Det verkar som ett litet brott ger hårt straff men stort brott ger inga straff. Men så kan det väl inte vara?

Minns ett mail jag fick för en tid sedan med frågan: ”Hur kan ni kräva att en enskild medborgare omedelbart ska börja följa en ny lag medan kommuner och landsting i flera år kan hävda att de fortfarande jobbar på att införa nya lagen.” Att kommuner och landsting är stora organisationer och tröga att förändra kändes inte som nog förklaring. Och jag kan inte heller förklara varför den vanliga skattebetalaren i stort sett inte får göra några avdrag medan vårdbolag och storföretag helt lagligt kan slippa skatt genom räntesnurror eller placeringar utomlands. Varför är kraven större på den lilla människan än på stora organisationer?

Det här är inte rimligt ur ett etiskt perspektiv, tycker jag, och det riskerar att minska tilltron till våra samhällssystem och makthavare. Men jag tror att det är värre än så, att det inte är bra för hjärnan för vår psykiska hälsa.

Hur mycket motsägelser tål du och jag? Vad händer i vår hjärna när tillvaron är svår att förstå, känns orättvis och oförutsägbar. Ilska, förvirring och uppgivenhet som hos pojken i affären?

Hjärnan reagerar på avvikande mönster och vi vet att osäkerhet är en stress för många. Vi mår bra av att tillvaron är begriplig. Och jag tror att den här typen av samhälleliga ologiskheter märks mer när vi har tillgång till mycket information . Att vi inte reagerar mer än vi gör är kanske tur och visar att vi tål mycket och klarar att skapa distans till ”tokerierna i samhället” men det går åt onödig energi och tröttar våra hjärnor.

Och det borde inte få vara skillnad på folk och folk, och absolut inte större krav på liten än stor.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Tankar för dagen – Skillnad på folk och folk

Tankar för dagen – Allas ansvar

”Är verkligen alla deprimerade nu för tiden eller är ni för många doktorer med psykiatri som specialitet” sa mitt middagssällskap.

Psykiska diagnoser står i dag för cirka 40 procent av alla pågående sjukskrivningar och 1378 personer begick självmord i Sverige 2011, sa jag lite vresigt innan jag förstod att han bara försökte inleda middagskonversationen lite spirituellt.

Men mitt påstående om sjukskrivningstalen och att psykisk ohälsa har ”blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden”, väckte hans intresse och han ställde den svåra frågan varför.

För att vi har ett samhälle som sliter mer på hjärnan och psyket än på kroppen, sa jag. För att vi har en arbetsmarknad som kräver socialt välfungerande och intellektuellt högpresterande människor. För att vi inte lärt oss hantera vårt nya liv med massor av information, upplevelser och uppfordrande brusande brådska. För att vi tror att hjärnan tål vad som helst, att vi inte förstår att den behöver återhämtning.

Vi var överens, min vän och jag, om att vi står inför en stor utmaning när vi ska hitta sätt att anpassa vårt samhälle efter människornas begränsningar samtidigt som vi hittar strategiser att hantera vårt nya liv. Dessutom måste vi snabbt lära oss hur vi ska se till att de människor som av olika anledningar har extra svårt att komma till sin rätt i vårt informationssamhälle får hjälpmedel och insatser som kompenserar.

Vi blev allvarligare allt eftersom middagen gick och vid desserten frågade middagssällskapet:

”En fjortonåring som begår självmord då, vems fel är det?” Jag försökte med många svar: Förskolan som inte upptäckte de autistiska dragen tidigt? Vårdcentralen som inte anmälde när man misstänkte misshandel? Grannarna som inte ingrep när en 13-åring sov i trapphuset på lördagsnätterna? Socialtjänsten som inte tyckte socialbidragsnormen skulle täcka en cykel för en 12-åring? Skolan som inte åtgärdade mobbningen? Fotbollsklubben som inte brydde sig om att alla skulle få plats i laget? Skolsköterskan som ringde till Barn- och Ungdomspsykiatrin och nöjde sig med att det var tre veckors väntetid? Politikerna som inte gett BUP mer pengar? BUP som inte tillräckligt prioriterat akuta fall?”

Vi enades om att det behövs ett helt samhälle med allt från stöd och möjligheter för alla att vara bra föräldrar till en chans för alla barn att klara skolan efter sina förutsättningar och en arbetsmarknad med plats för alla ungdomar. Vi har inte råd med något annat varken mänskligt eller nationalekonomiskt.

Ute i garderoben, innan vi skildes åt, konstaterade vi att: alla har en roll att spela i att se till att våra barn och unga, medelålders och äldre  – alla känner att vardagen går att hantera, utvecklingen går att styra och  livet är värt att leva.

Det var en middag då jag förstod att det fanns en till som ville vara med och vända trenden, vad vi åt, minns jag däremot inte, men mitt hopp om att alla vill ta ansvar hade fått näring.

Lyssna på programmet P1 Morgon. Tankar för dagen – Allas ansvar

Tankar för dagen – Sluta mobba

Håller han måttet?  Har hon de egenskaperna som krävs? Kommer hon kunna leva upp till förväntningarna? Har han kraften, står hon pall när det blåser?

Kraven på politiker, ledare, idrottare och artister är höga och uttrycks i singular. Som om vi tänker att det är en enda människa och hennes egna begränsade egenskaper som det hänger på. Vilken press och vilket feltänkt. Det är ju inte gladiatorspel eller James Bond där en ensam ska besegra hela världen.

Vad är det för fel på tanken att vi skapar tillsammans.

Jag tänker på Elias som berättade om sin skoltid

Det som gjorde mest ont var att de bråkade på mig för sådant jag inte kunde göra något åt. Att jag hade glasögon, stora framtänder, var långsam och tänkte dåligt när jag blev stressad. Jag fick aldrig någon chans att göra något, aldrig chans att visa att jag kunde bidra och skapa tillsammans med de andra. De vuxna sa att det viktiga är att man ska känna att man duger som man är, det viktiga är inte vad vi gör utan vad vi är som är det viktiga. Men då måste alla duga. Då måste det vara ok att vara lite ful, lite tjock, lite sliten, lite korkad. Annars blir jag ju inlåst i mig själv utan möjlighet att påverka min situation.

Det var lika med Kjelle som hade ADHD. Han fick skäll av alla för att han var som han var. De han inte kunde rå för. Att han inte kunde sitta stilla, inte kunde koncentrera sig när det blev stressigt. När han misslyckades blev han så arg på sig själv att han slog huvudet i väggen.

Vad händer i hjärnan när vi misslyckas. Ja om det är en balans mellan att misslyckas och lyckas och om det finns en rimlig chans att uppnå målet då kan missen bara vara ens sporre att försöka igen . Men om misslyckande följer på misslyckande då blir misslyckande den enda situationen som hjärnan känner igen. Självbilden påverkas, mönstren i hjärnan påverkas och det blir svårt att uppleva livet som hanterbart och meningsfullt. Det är möjligt att vissa svårigheter förvärras. Att ha svårt att hantera mycket information, svårt att hantera stress och att tåla mycket upplevelser ökar risken att misslyckas i vårt samhälle. Att bli kränkt och mobbad är att få uppleva misslyckande.

Om kravet på människor i dagens samhälle är att de ska vara enmans hjältar som står pall för upprepade misslyckanden som själva ska ta ansvar för vem och hur de är så tror jag vi är helt fel ute.

Varje människa är summan av sina biologiska förutsättningar och alla de upplevelser, livshändelser och miljöfaktorer som de råkat på. I varje situation är vi utöver summan av oss själva också summan av de människor vi i stunden samspelar med.

Vi är sociala varelser, våra hjärnor är den viktigaste delen på kroppen att vara rädd om. Försätt inte dig själv eller dina medmänniskor i situationer där bara misslyckande står tillbuds. Tillsamman är chansen större att lyckas.

Var rädd om din och andras hjärnor. Fråga om de har kraften och vad kan vi göra för att vi tillsammans ska lyckas.

Lyssna på programmet i P1 Morgon. Tankar för dagen – Sluta mobba

Så tacksam!

Boken Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf kom ut 1970. Jag läste den någon gång i mitten av 70-talet. Tror att jag gick i gymnasiet. Då gjorde den ett enormt intryck på mig. Jag blev tagen av hennes slitsamma livshistoria men också enormt uppmuntrad av att en städgumma kunde skriva en så bra bok. Det gav mig hopp om att det som min pappa sa var sant. Att oavsett bakgrund kunde man skaffa sig bildning. Genom utbildning, ja genom att ta vara på möjligheten att gå i skolan och skaffa sig ett bra jobb, kunde man se till att skapa sig ett bra liv.

Jag tog chansen och pluggade på. Jag fick förmånen att läsa till en bra examen  och har sedan fått möjligheten att ha spännande givande jobb varenda dag. En stor tacksamhet bubblar upp inom mig när jag tänker på detta. Gör det eftersom jag hör om en ny bok: Att bära sin egen kropp – en rapport, av Cecilia Persson. Den utgår bland annat från Maja Ekelöfs bok. Cecilia konstaterar, om jag fattar rätt, att utslitna kvinnor i utsatta situationer finns kvar idag liksom då på 70-talet.  Fortfarande så att kvinnor med låglönearbeten har en sämre hälsa, är kroppsligt utslitna av jobbet men lever också ett mindre hälsosamt liv med sämre mat, mindre motion och hög stress på grund av stort ansvar och pressad ekonomisk situation. Varför? Frågar journalisten i reportaget.

Dessutom en ökad andel med höga sjukskrivningstal för psykisk ohälsa skulle jag lägga till. Konstigt att vi inte fokuserar mer på detta. Som arbetsgivarorganisation borde vi på SKL göra en storsatsning på detta. Det är i stor utsträckning våra medarbetare i kommuner och landsting som har de stora sjukskrivningstalen. Det är inte bara för att bättre ta hand om medborgarna som behöver vård och stöd som vi ska driva utvecklingsarbete kring psykisk hälsa. Det finns stor anledning att göra detta som arbetsgivare också.

På tal om Psykiatrisatsning. Igår hade vi ett stormöte som inleddes med en förmiddag om Överenskommelsen 2013 och där vi noga gick igenom kraven för att kommuner och landsting ska kunna ta del av de prestationsbaserade stimulansmedlen. Vi hade ovanligt många tittare på webbsändningen direkt och den kommer ligga för fortsatt tittning på vår hemsida www.skl.se/psykiskhalsa.

Eftermiddagen fortsatte vi att mer detaljerat prata om ”Samordnade Individuella Planer” (SIP). Gripande berättelse av två mammor och sedan goda exempel och kunskapsutbyte.

Åter igen en mycket spännande och givande dag. Jag är så tacksam.

Det som inte borde ske

Att 124 unga människor mellan 15-24 år varje år inte kan se någon annan utväg än döden, är något som inte borde få ske.
Men det gör det – och vi har inte blivit bättre på att förstå varför under de senaste åren.

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, om behovet av mer intensiva insatser för att lära oss mer om självmord hos barn och unga, och bli bättre på att förhindra dem, kände jag att det här skrev vi om i Ambition och ansvar, SOU 2006:100.
Letade och hittade detta på sidan 383:
”Nationell psykiatrisamordning bedömer att de utredningar som görs i vården i dag i samband med Lex Maria-anmälningarna inte i tillräcklig utsträckning fyller behovet av att kartlägga alla händelser, utan oftast handlar de enbart om omständigheter i vården. En kartläggning som innefattar de övriga samhällsaktörerna täcks inte in i den händelseanalys som görs i samband med Lex Maria. Vården saknar kunskap och metoder för att göra en vidare händelseanalys. Dessutom kommer dessa utredningar bara till stånd om personen haft en vårdkontakt inom fyra veckor före dödsfallet. Nationell psykiatrisamordning anser att det är angeläget att metodiken för händelseanalyser utvecklas. Särskilt angeläget är det att förstärka insatserna kring självmord bland barn och ungdomar. Nationell psykiatrisamordning föreslår därför att Barnombudsmannen (BO) får i uppdrag att utreda möjligheterna till en nationell funktion som skulle kunna fungera som en neutral haverikommission. Funktionens uppdrag skulle vara att bistå de lokala aktörerna i arbetet med att göra en händelseanalys när det gäller barn och ungdomar som tagit sitt liv. Syftet med kommissionens insats ska vara att alla inblandade får hjälp att förstå vad som hänt och får en gemensam bild, det gäller såväl närstående som personal från vård, socialtjänst, skola, frivilligorganisationer med flera inblandade. Utifrån denna gemensamma händelseanalys kan sedan olika delar av samhället få hjälp i förbättringsarbetet med målsättningen att minska antalet självmord och andra negativa händelser.”

I psykiatrisamordningens förslag var det BO som skulle få ett uppdrag att utreda. Nu drygt sex år senare föreslår BO en ny lagstiftning. Undrar om man ska se det som att de utrett?
Någon sa en gång till mig att man ska räkna med att en fråga behöver ha behandlats av ett antal utredningar innan det kan bli verklighet. Det betyder också att det måste gå ett antal år. Om vi då ser positivt på det hela är det kanske dags att vi gör verklighet av att hitta ett sätt att, med ett helhetsperspektiv, våga titta förutsättningslöst på de självmord bland barn och unga som sker varje år.
Det är händelser som inte borde få ske, som vi helst inte vill prata om, knappt orkar sätta oss in i. Just därför måste vi ta itu med det gemensamt.
Jag är inte säker på att lagstiftning är bästa vägen. Det är i varje fall lika viktigt att det finns en samhällsfunktion som skaffar sig kompetens att hjälpa till med utredning och kartläggning på ett sätt som innebär att vi lär oss något som kommer barn och unga till nytta.

 

Solig och kall morgon

Dubbelhet som bara livet självt. Underbart soligt men måste det vara så rysligt kallt? Med precis samma känsla lämnade jag igår kväll mötet om kvalitetsregistret PsykosR. Fantastiska möjligheter, stor entusiasm kring vilken nytta det kan vara till men måste allt vara så rysligt krångligt. Alla de psykiatriska kvalitetsregistren har det fortsatt motigt med de tekniska funktionerna . Samtidigt måste jag jubla när jag ser ökningen av registreringar under 2012 trots alla svårigheter. Jag fick ny registerstatistik för 2012 igår. 13 704 nyregistreringar och 9326 uppföljningsregistreringar trots registreringskrångel. Det är 4500 fler nyregistreringar än förra året. Det betyder att det är massor av människor, både på tekniksidan och ute i verksamheterna, som jobbat enormt mycket förra året för att få till detta.

Det finns många positiva beskrivningar också om vad som händer i verksamheten när man verkligen börjar registrera. ”Någon har berättat att det var först när jag skulle fylla i registreringen som jag förstod att denna patient bara gått två år i skolan.” Eller enheter som blivit fundersamma när man ser att sammanställningen av registerdata visar att det bara är 20% av patienterna som bedöms ha kognitiva svårigheter av aktuell patientgrupp, men det i litteraturen brukar anges 40%. Betyder det att vi har friskare patienter eller att vi är dåliga på att identifiera patienternas kognitiva svårigheter? Är det många fler hos oss som skulle behöva hjälpmedel? Skulle behandlingsresultaten bli bättre om vi var bättre på att hitta de som behöver hjälp att förstå vitsen med medicinering, träning mm? Eller som någon konstaterade lite torrt: ”Det är klart att vi måste veta hur våra patienter med långvariga allvarliga psykiska sjukdomar bor, försörjer sig och vilken sysselsättning de har och om de har barn. Om det blir svårt att fylla i de uppgifterna är det nog inte registret det är fel på utan vi som har för lite kunskap om våra patienter”

Det är just den här typen av diskussioner och aha-upplevelser som är syftet med kvalitetsregister. Att vi får syn på hur vi jobbar och vad vi kan göra bättre. Svårare än så är det inte men med krånglande IT system – ja då är det hur svårt som helst men inte omöjligt! Vi tar det onda med det goda. Nu går jag ut i den soliga vinterdagen.