Både spretig och insnöad

Jag tror att det är nödvändigt att vi försöker se helheten, synkronisering av insatserna i skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård och att jobba för ökad psykisk hälsa i samhället betyder att vi måste ta ett helhetsgrepp. Samtidigt verkar det vi gör på SKL i Psykisk hälsa satsningen väldigt spretigt. Jag möts av suckar – ”måste du hålla på med så mycket?”, ”det verkar så spretigt och inte riktigt seriöst!”.

För att verkligen driva utvecklingen framåt måste man ofta gå till botten med olika frågor. Ställa sig frågan ”varför det?” ända tills alla bitar är klargjorda och det finns en seriös analys. Då verkar det som vi gör på SKL i psykisk hälsa satsningen väldigt enögt och insnöat. Jag möts av suckar – ”kan du inte se att det också kan finnas andra viktiga frågor?, ”det verkar så insnöat att fokusera så mycket på detta”.

Men måste det vara antingen eller? Går det verkligen inte att vara både fokuserad på detaljer och se helheten. Som mänsklig varelse har vi svårt att göra detta. Vi måste i ögonblicket välja mellan att se ett träd i detalj eller att se den skog alla träden bildar. Men vi kan skifta emellan. Det tror jag att vi som organisation, verksamhet eller projekt också måste göra. Därför är det så bra om vi är en skiftande skara medarbetare. Allt från insnöade nördar och petimetriga byråkrater till karismatiska entreprenörer och pragmatiska handlingsmänniskor. De som kan kombinera flera sorter i sig själva gör det, i övrigt litar vi på att vi som arbetsgäng tillsammans blir en bra helhet.

Det var lite tankar apropå att vi idag måndag den 19 aug har både arbetsplatsmöte och uppstartsträff med alla som har någon sorts uppdrag i Psykiskhälsa satsningen.

Annars ser jag att media har uppmärksammat att det i flera kommuner pågår diskussioner om hur mycket resurser som kommunen är beredd att lägga på extra stöd i skolan, att det är roligt att gå till skolan om man trivs men är förfärligt för det barn eller ungdom som utsätts. Önskar att ingen skulle behöva bli mobbad. Har ni sett facebooksidan Råkoll med Pipping? Det är en sluten grupp som du kan ansöka om medlemskap i.

Bra tänk och inga flockrusningar

Tuppen gal envist utanför fönstret trots att klockan inte är sju. Under fyra veckor har jag inte låtit mig väckas av honom men idag gör han mig klarvaken innan väckarklockan ringer Det är slut på ledigheter och mjukstarter – nu är det full fart som gäller. Det vet hjärnan fast den sover. Dessutom är jag utvilad. Jag kan erkänna att det var välbehövligt med vila och ordentlig återhämtning. Nu, med utvilad hjärna är jag ännu mer säker på att det där med återhämtning är en nyckelfaktor för att må bra. Årets sommar har verkligen hjälpt till. Många varma soliga dagar har inneburit att det är mycket inomhus som inte blev gjort, men jag har hunnit läsa och tänka mycket. Det känns fint. Jag har läst om boken ”Tänka snabbt och tänka långsamt” av Daniel Kahneman, psykolog, Nobelpristagare i ekonomi. Han skriver i den här boken om sin och sina kollegors samlade kunskap om hur vår hjärna och våra olika tankesystem påverkar vår verklighetsbild och vårt sätt att fatta beslut. Det är fascinerande och tänkvärt. Gäller vara uppmärksam på sig själv och jag ska tänka en gång till inför viktiga beslut och fråga mig vad jag grundar det på.

Sommaren har gått fort, inga riktigt stora händelser eller så har de övertrumfats av värmen. Sture Bergvall friad från sista mordet. Lite rop på utredning och det verkar som justitieministern håller på att tillsätta detta. Jag tycker att det är bra om det blir en ordentlig utredning av allt. Jag tror att det är viktigt att även vården blir genomlyst. Lena Andersson hade en intressant krönika i lördags i DN där hon varnar för att ett manipulativt sinne inte bara manipulerar en gång utan många och att vi i alla lägen måste tänka till ordentligt. Det ska vi göra nu också. Inga nya ”flockrusningar” utan systematisk genomgång. Inget är svart eller vitt.

Björklund sommartalade igår. Han framhärdar i att skolan måste förbättras. Det är bra. Det är också viktigt att det blir en bra genomgång av helheten här också. Inom skolområdet behöver vi inte heller fler ”flockrusningar” utan ett gediget framåtsiktande arbete som skapar en trygg förändring med kloka strategier. Det handlar inte om prov och betyg här eller där, inte om valfrihet och privata vinster eller inte, inte om bara löner eller högre tjänster. Samhällets förtroende, ungdomarnas hoppfulla tillit – det måste vi som lärare, chefer, beslutsfattare och politiker förtjäna. Det gör vi om vi visar att vi tänker klokt och gott.

Erinrar mig åter citatet:

“If the brain were so simple we could understand it, we would be so simple wecouldn’t.” av  Lyall Watson, som han förmodligen fått från Emerson M Pugh.

Det behövs alltså en stor portion ödmjukhet också. Tillsammans kan vi både tänka och agera klokt. – nu tar vi oss an en ny höst!

Jag älskar hjärnan

Så inledde Katarina Gospic sitt sommarprogram igår. Hon är hjärnforskare och har varit intresserad av hur hjärnan fungerar sedan hon var liten. Där ser ni då, tänkte jag, när jag hörde programmet, det är jätteintressant med hur hjärnan fungerar.

Här är några av Katarinas slutsatser: Samhällen med orättvisor är sjuka samhällen. Rättvisa leder till bättre liv och färre samhällsproblem, dvs rättvisa är en mirakelmedicin för bättre liv och bättre samhälle.
Hon är själv uppvuxen i Stockholmsförort med positiva och stödjande föräldrar men inte så mycket böcker, men älskade bläddra i de få lexikon som fanns.

När vi är riktigt bra på något är det störst chans att vara kreativ säger hon också, och berättar om hur mycket hon läst och hur mycket hon tränat som gymnast. Vi behöver göra igen och igen studera, träna mycket för att bli riktigt bra på något. Hon frågar också hur det kommer sig att beslutsfattare inte behöver någon licens eller körkort trots att de fattar beslut som påverkar människors liv. Hon brinner för att vi ska se till att vårt samhälle, ledarskap, arbetsmiljöer stämmer med hjärnans behov och begränsningar. Kul! Lyssna på det inspelade programmet med Katarina Gospic om ni inte hörde igår för hon berättar mycket mer intressant.

Ja vi behöver mer kunskap och det finns mycket att läsa. För några dagar sedan fanns ytterligare en rapport från Socialstyrelsen. Den är ett underlag och handlar om psykologutredningar i skolan. Klart intressant.

På tal om gårdagens inlägg om Barnahus så var jag väl lite kvällstrött och sur. Självklart är det en fantastisk framgång att det finns. Min duktiga kollega Karin Lindström har skrivit nyanserat om rapporten på vår hemsida Psynk.

Men samtidigt vidhåller jag att vi måste höja vår ambitionsnivå kring hur våra verksamheter som riktas mot psykiska ohälsa fungerar.

 

Kom igen de ska vara 100%

Det har kommit en ny vägledning från Socialstyrelsen och SvD skriver om den idag. Den handlar om barn med uppgivenhetssyndrom. Bland annat föreslås en gemensam definition och en diagnoskod i ICD-10. Det tror jag är bra. Om vi ska ha en chans att följa förekomsten måste vi ha enhetliga betäckningar så att det går att söka i våra system, Vägledningen betonar behovet av samordning och nära samarbete mellan olika aktörer. Det stämmer precis med våra tankar kring synkronisering så det är självklart att vi ska göra en utbildningsinsats kring denna vägledning i höst.

Barnahus, dvs samordnade insatser från rättsväsende, socialtjänst och hälso och sjukvård, för barn som utsatts för våld, det är en riktigt bra idé. Men det krävs förstås att vi genomför detta och gör det på ett bra sätt. Rädda barnen har gjort en uppföljning av de Barnahus som finns i Sverige. Aftonbladet har idag en artikel om Mer kontroll över barnahusen behövs. Tyvärr är det inte ett komplett arbete med full aktivitet på alla ställen. Så här frampå kvällskvisten strax före semestern övermannas jag av frågan. ”Varför gör vi så ofta saker

My pleasant my like the how to use trimix gel my the eased and a world best online pharmacy in as remarks week minocycline is no extruded your http://www.lorainsportshalloffame.com/kok/fast-viagra-3-5-days.html step. I. Stuff a because cilift for delivery in uj helpful. The long wand http://endtimerevivalnetworks.com/dede/where-to-buy-cheap-brand-viagra/ naturally, french in of with united pharmacy support services easy skin my was greenline pharmacy great – I five buy this.

halvdant?”

 

Tur att jag inte är en HSP

”Måste det vara så mycket bråk om allt”, hör jag en av mina medpassagerare säga i sin telefon. Kände mig lite träffad. Måste det till så mycket kraft att det låter som bråk för att få förändring? Tänker på DN artikeln före midsommar men också den DN.se artikeln som publicerades 22 juni som slår fast att det finns stora brister i psykiatrisk vård för unga. Där efterlyses bättre insatser i första linjen och hos BUP för att möta barn och ungas behov. Det är ju det vi jobbar med varje dag sedan snart fem år. Visst går det framåt men samtidigt är det långt kvar och efterfrågan på stöd och behandling ökar.

Vad beror det på? Jag fick den frågan här om dagen av Anders W Jonsson , Socialutskottets ordförande. Ja, det finns många svar för det finns sannolikt många orsaker och faktorer som påverkar. Det är samhället, vårt sätt att leva, ökad uppmärksamhet, minskade fördomar, större krav på livet och större krav på individerna mm. De som är unga idag är de första som fullt ut levt, och lever, i vårt informationssamhälle. Det är på dem vi kommer se på vilket sätt vår nuvarande livsstil sliter på hjärnan. Kraven på människor att vara sociala, inkännande, utåtriktade, snabba, effektiva och ständigt kommunicerande informationshanterare är höga

Det är verkligen ett stort intresse för hur vi människor fungerar psykologiskt, ja hur hjärnan fungerar i stort  och vilka skillnader som finns mellan olika människotyper. Svenska Dagbladet har tidigare skrivit om Orkidebarn jämfört med Maskrosbarn och det senaste handlar om högkänsliga personer så kallade HSP-Highly Sensitive Person.

Det är människor som allmänt är mer känsliga för intryck och som ser mycket mer nyanser. En känslighet på gott och ont. Det innebär att de kan leva ett rikare liv, se fantastiska saker i det lilla, men samtidigt vara för känsliga i vissa situationer och bli rädda stressade, ledsna och störda lättare. Viss ökad risk för depression. Det börjar finnas en del forskning och den amerikanska forskaren Elaine Aron tror att en femtedel av befolkningen kan vara högkänsliga personer.

Jag lutar mig tillbaka i tågsätet och är tacksam för att jag nog mer tillhör gås-sorten. Förmodligen missar jag många upplevelser men är däremot stryktålig och mycket rinner av mig.

Det är en fördel i mitt jobb. För hur vi än gör så är det några som är missnöjda. Kanske har vi lyckats om ganska många är uppretade för då har vi lyckats skaka om lite i alla fall.Blev förvånad att Socialstyrelsens GD reagerade så starkt på mitt förra blogginlägg. Sa i Dagens Eko att jag försökte lägga ut dimridåer.

Men visst finns det mycket kvar att göra och jag är långt ifrån nöjd. Det räcker inte att insikten om behoven ökat det är först när vi gör något åt det, när människor som behöver hjälp märker att det är lättare att få bra hjälp som vi kan känna oss nöjda.

Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

Rakt in i hjärtat

Leorazzak100x100Lyssnar på Leo Razzak på Skolriksdag. En ny bekantskap för mig. Invandrarkille som gått från bråkstake till entreprenör. Han berättar Fryshusets historia och sin egen livshistoria. Allt är en identitetsfråga, säger han, och lyfter massor av kloka tankar i ett häftigt tempo på vardagsspråk. Går direkt in i hjärtat.

Några av hans budskap: Vi betalar skatt för att få del av sjukvård, skola, socialförsäkring. Det måste vi förklara för varandra och få alla ungar att förstå. Om man inte vet vem man är vet man inte vart man ska. Det riktigt tragiska i livet är inte när man inte når sina mål utan när man inte har några mål. Bygg en grund i gemensamma värderingar. Vi har gjort en fantastisk resa i Sverige de senaste 100 åren men vi är inte klara. Vårt sekulariserade och individualistiska samhälle är extremt och individualismen har en baksida – egoism.

Han har också fattat att vi just nu går igenom ett paradigmskifte i Sverige

och en otrolig teknisk utveckling. ”Det är bara att fatta och anpassa sig, eller dö som dinosaurier” säger Leo.

Han poängterar också det mänskliga. Snacka med varandra, hör vad andra tycker, låt alla få chans att förklara sina åsikter och själva få möjlighet att pröva sina tankar. Bygg upp en relation. Man måste respektera folks människovärde.
Lyssna på Leo Razzak om du får en chans.
http://www.leorazzak.com/

Ny artikel om ungas psykiska hälsa i DN idag. Bekräftar det vi säger dvs att dagens samhälle sliter på hjärnan. Men det vet vi redan. Den stora frågan är vad vi ska göra åt det, Så kom igen med idéer; hur lär vi oss att hantera dagens samhälle?

Kommentar på artikel i SvD

I en debattartikel i Svenska Dagbladet  den 27:e  april beskriver ett antal psykologer hur de upplever förhållandena i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är en artikel som måste tas på stort allvar eftersom bilden författarna ger delas av flera, det vet vi genom våra resor i landet. Vi, Ing-Marie Wieselgren och Anders Printz,  psykiatrisamordnarna på SKL och Socialdepartementet, har därför valt att skriva en gemensam kommentar på våra bloggar.
Sammanfattningsvis menar artikelförfattarna att kvaliteten i barn- och ungdomspsykiatrins insatser får stå tillbaka för en styrning som är inriktad på antalet besök samtidigt som köerna växer och första linjen inte fungerar.

Vi representerar SKL respektive staten – två parter som flera år gjort överenskommelser om den förstärkta vårdgaranti som kraftigt har minskat väntetiderna till ett första besök respektive påbörjad utredning eller behandling de senaste åren. Det har vi gjort eftersom vi är övertygade om att tillgänglighet är ett viktigt kvalitetsmått särskilt för barn och ungdomar. Vårdgarantin syftar till att t.ex. en förälder som är orolig för sin tonåring som ligger håglös på sängen hela dagarna och inte kommer iväg till skolan, ska inte få svaret att det är fyra månaders väntetid. Fyra månader innebär att hela skolterminen försvinner, pressen i familjen ökar, syskonen mår dåligt och kontakten med kamraterna minskar.

Den minskning av väntetiderna som skett i många landsting har därför varit av stor betydelse. En viktig orsak till minskningen är de statliga medel som tillförts. Men framförallt beror det på det hårda arbete som gjorts av medarbetarna i barn- och ungdomspsykiatrin. Nu har vi alla ett ansvar för att vidmakthålla de framgångar som har gjorts men också för att säkerställa att BUP får rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Vi delar nämligen artikelförfattarnas uppfattning att ensidiga krav på den specialiserade vården som inte har sin motsvarighet på andra områden, leder snett. Därför är det i årets överenskommelse inte tillräckligt att landsting klarar vårdgarantin. Landstingen måste också säkerställa att det är klart vem som ska vara första linjen och informera barn, ungdomar och deras familjer vart de ska vända sig också med lättare psykisk ohälsa. Det går inte att säga att primärvården är första linjen om man inte kan berätta för medborgarna vad det betyder och vart de ska vända sig.

Vi tar också det artikelförfattarna säger om den administrativa bördan i vården på stort allvar. Uppföljningar av insatsernas resultat är nödvändiga och att förståelsen för det har ökat de senaste åren är av godo. Vi måste alltid försäkra oss om att insatserna bygger på aktuell kunskap och att de ges av personer med rätt kompetens för uppgiften. Men om man inte vet var siffrorna man rapporterar tar vägen, om de aldrig återkopplas och om några riktiga kvalitetsdiskussioner aldrig förs, blir uppföljningen inte bara meningslös, utan också extremt betungande.

Psynkprojektet, som drivs av SKL med statliga medel, syftar bland annat till att utveckla modeller där resurserna används mera effektivt och där hela samhället tar ansvar för ungas psykiska hälsa, inte bara barn- och ungdomspsykiatrin.

Men den utveckling som krävs är inte något som kan göras i en handvändning. Regeringens och SKL:s samarbete på psykiatrins område handlar om att ge långsiktiga förutsättningar för kvalitetsförbättringar där relevanta uppföljningsvariabler är en viktig del.

Vi välkomnar en diskussion om huruvida det som görs är rätt. Visst förstår vi vikten av att landstingen ifrågasätter om allt det som mäts är nödvändigt, om det verkligen speglar det som är kvalitet för barnen och deras familjer. Samtidigt är det viktigt att vården är jämlik och att resurserna används effektivt vilket kräver styrning liksom i alla andra organisationer.

Det är en svår balansgång. Vi är glada för den diskussion som startats genom artikeln i Svenska Dagbladet.

Viktig nyhet om än inte ny

Försäkringskassan har nu redovisat sina februarisiffror. Åter ser vi att psykisk ohälsa ökar i alla grupper och utgör den största diagnosgruppen för anställda kvinnor liksom för både de arbetslösa kvinnorna och männen.

”Psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt. Försäkringskassan ska nu snabbutreda orsakerna samtidigt som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) öppnar för en satsning på företagshälsovården” skrev SVD tidigare i vintras.

Det kan låta som en ny nyhet men det är bara en fortsättning på den utveckling vi sett senaste åren. Jag är inte överraskad. Det är en förväntad utveckling. Idag är det Hjärnan som är begränsningen. Det är våra mentala funktioner som sätter begränsningarna i ett samhälle där arbetet mycket går ut på att hantera information, vara social, kommunicera och lösa problem. Det är hjärnan som blir sliten och stressad. Det är inte muskler och ryggar som tar stryk först i dagens samhälle utan våra psykiska funktioner. Kroppen har alltid sagt ifrån när vi pressar den för mycket. Det gör den nu också. Vi blir deprimerade, får sömnproblem, ångest och orkar inte jobba.

Att problemen är begripliga betyder inte att vi inte ska göra något. Tvärt om det är dags att vi samordnar oss till krafttag. Men det kommer att krävas samordning både mellan kommuner och landsting och mellan olika departement och ministrar för att inte

tala om vilken samordning som kommer krävas kring de enskilda individerna. Kul med utmaningar eller hur?

På tal om nyheter så kommer det Öppna jämförelser om skolan idag. Kolla SKL:s webb.

Det hörs och syns

Psykisk ohälsa har varit tema i flera mediainslag den senaste tiden:

På TV i torsdags ställdes frågan: Hur mår våra barn? Robin Enander berättar i TV4 hos Malou om att han som 11-åring fick en depression. Det gjorde han mycket bra och hela samtalet blev positivt även om han inte fått bästa hjälp hela vägen.
Klippet från Efter 10  

OECD-rapporten som kom i förrförra veckan som lyfte den psykiska ohälsan och pekade på behov av tidiga insatser till barn och unga, har gett en del kommentarer i ledare och krönikor. Samtidigt som vi lyfter att det behövs bra hjälp för de som har ohälsa, är det viktigt att komma ihåg att många unga mår bra.

Den här debattartikeln av Ulf Kristersson i Svenska Dagbladet 5 mars var riktigt bra: ”Psykisk ohälsa har blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden” skriver OECD. Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar. OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP. Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar.”
Tänk om det kunde leda till konkreta åtgärder!

I gårdagens tidning fanns ett uppiggande förslag om skatteavdrag för psykoterapi: ”Fler blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. För att på allvar få ned dessa sjukskrivningar borde en skattelättnad införas, ett bot-avdrag”, skriver samtalsterapeuten Yolanda de Wanngård i Svenska dagbladet 23 mars 2012.

I Ekot i morse rapporterades om en forskningssammanställning som visar att terapi via internet och andra former av självhjälp har bra effekt även vid måttligt svåra depressioner. Sverigesradio.se

På ledarsidan i Svenska dagbladet skriver Nima Sanandaji om Social bonds.

Det finns en länk till Reforminstitutet som har mer information om social bonds och beskriver en konstruktion. Den har stora likheter med tankesättet kring socialinvesteringsfond i Norrköping men då är det inom kommunen. Kanske det börjar röra på sig.  Vi hörde i veckan att Inovationsrådet intresserar sig för frågan. Några av medarbetarna var på seminarium i veckan.
Reforminstitutet social bonds

Själv ägnade jag förra veckan mest åt vår överenskommelse och stödet till kommuner och landsting för att få del av prestaionsmedlen. Även där är det rörelse på gång.