Min Almedalsvecka 2014

stor port

Nu ska jag försöka sammanfatta den senaste veckan . Min intention att skriva lite varje dag föll redan från början. Årets vecka var verkligen mer intensiv än någonsin. Verkligen seminarier i varenda buske. Jag har sett så många olika Visbyträdgårdar som jag inte fanns. Så många helt omöjliga platser som omvandlats till små seminarierum. Det har varit stora flotta evenemang och små spännande rundabordssamtal, från ösregn till strålande sol och lågmälda samtal till stora manifestationer.
Det är mycket jag kommer att minnas. Ringade kyrkklockor när Svenskarna parti höll möte, 6000 personer som lyssnade på Özz Nujjen istället för SDs tal, den stora mängden lyssnare på i stort sett alla tal i Almedalen, det stora intresset för svåra framtidsfrågor bland allmänheten och blandningen av fullständigt tossiga idéer till superskarpa analyser. Ja jag gillar verkligen den här blandningen.
Det är fantastiskt att det finns en arena där jag kan få möta riktigt tokiga idéer och synpunkter. Då får jag chans att pröva mina argument. Ompröva och justera mina egna idéer. Man blir klokare av både klokt och tossigt. Inte så sällan har det genom historien visat sig att det som i förstone verkade helgalet innehöll några nyskapande komponenter som senare i omvandlad form blev innovationer. Så jag tror på möten av alla de slag.
Nu ska jag försöka ta er med genom mina aktiviteter denna vecka:
Jag anlände söndag förmiddag med Lotta, Tomas och Philimona. Söndagen gick åt till att reka, sprida information och samla ihop oss.

Måndag eftermiddag seminarium med Attention: ”En skola för alla oavsett funktionsnedsättning” tillsammans med Gunnar Berg professor i pedagogik Anki Sandberg Attention, riksdagsledamöterna Mats Pertorft (MP) och Johan Persson (FP).
Det blev en intressant diskussion kring vad som behövs för att skolan ska kunna vara en skola för alla. Vi var överens om att vi måste se till att det verkligen kan ges individuellt anpassade insatser och att extra stöd till dem som behöver inte ska ses som en kostnad utan som en investering.påse o psynk

Psynken och jag hade hittat de här påsarna på de nysatta träden i Visby och kände att det var en bra bild (ovan) för hur vi tänker att samhället borde göra för våra barn. Det betyder att jag tror inte att det går att skapa ”en skola för alla” utan att vi behöver ett antal olika former av utbildning för olika barn och ungdomar. Vi människor mognar så olika, har så olika förutsättningar att det inte finns en skolform som passar alla. Det betyder INTE att jag tror att vi ska dela upp barn i olika fysiska skolor eller olika specialklasser utan att vi måste hitta nya flexibla former att möta barnens olika behov av pedagogiskt stöd, socialinteraktion, stimulerande miljöer och skräddarsydda lösningar som gör att varje barn får utvecklas utifrån sina förutsättningar och på så sätt chans att uppnå sin fulla potential. Vi är fast i att saker måste ske på ett visst sätt och ser inte vilka möjligheter till exempel all ny teknik innebär. Att använda IT innebär inte automatiskt ett mindre mänskligt samhälle. Det kan bli helt tvärt om. Med hjälp av tekniken kan vi ge människor chans att i högre utsträckning vara delaktiga i samhället på lika villkor.
Det betyder INTE heller att jag menar att vi ska skaka om hela skolan just nu. Självklart får vi lov att lappa och laga så gott det går i nuvarande system först. Då krävs mer kunskap och flexibilitet i nuvarande system. Samtidigt som vi gör det vi måste idag kan vi ändå lyfta blicken och aktivt verka för en ny och mer tidsenlig skola i framtiden.

image

Så var det dags för Psykisk hälsa cafe på Hästgatan 10. Det var 6:e gången som jag modererade och deltog i Psykisk hälsa cafe. Det är otroligt vilken utveckling vi varit med om. I år var det mer folk än vanligt trots lite bistert väder. Men vi slapp regnet. Dessutom mins jag att vårt cafe mötes med småleenden första året. Att man tyckte det var lustigt att vi hade ett cafe om Psykisk hälsa. Att en del förbipasserade gick över till andra sidan gatan och flera som kom in tydligt uttryckte att de egentligen bara kommit för att handla i butikerna. I år hörde jag inga sådana kommentarer. Tvärt om många som inte tillhör området som kommer upp och säger att de vill titta förbi och se vad som pågår. Det är en fantastisk förändring. Jag tror att det betyder att vi förflyttat oss en liten bit när det gäller fördomar i samhället.

10501930_10153028820171164_8821023834269262951_n

Årets program blev en succé. Själv medverkade jag i inledningen med Özz Nujjen när vi talade om vikten av att sluta etikettera människor utifrån hudfärg, ras, sexuell läggning, religion, psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Att våga se människan, Möta den andre utan förenklade grupperingar, se människan i ögonen, lyssna på vad hen har att säga och inte vara så rädda och försiktiga. Så kul att han ville komma och sätta tonen för dagen.

Så pratade vi hemmasittare och Catharina Winge Westholm, Västragötaland berättade om en inventering där man sett att mer än hälften av de som varit frånvarande från skolan under lång tid hade psykiatriska tillstånd eller psykiska funktionsnedsättningar. Slutsatsen var att det inte bara kan vara skolan som löser problem med långvarig frånvaro här behövs även psykiatrin och socialtjänsten. Politikerna Jonas Andersson (FP) och Helen Eliasson (S) båda regionråd funderade på hur det ska gå till och bli av i tillräcklig utasträckning i praktiken.

10491235_10202897769939321_2432834782129930892_n
Frances Hagelbäck berättade om Rättspsykiatrins arbete och sedan Ske kom Hjärnkoll med ett spännande pass om arbetet mot fördomar och hur vi kan flytta fram positionerna till att se att olikhet kan vara en stor tillgång.
Representanter från Skellefteå och Västerbottens läns landsting visade hur de gör för att öka kunskapen om psykisk hälsa.
Tillsammans med Lise-Lotte Risö Berglind och Anders Printz fick jag diskutera kvalitetsregister. Just nu har det lossnat. Tekniken fungerar för inrapportering i de psykiatriska kvalitetsregistren så nu har vi äntligen kommit till stadiet att kunna använda resultaten från registren. I PsykosR kommer vi att under det kommande året arbeta med 4 konkreta områden där vi ser att det behövs stöd till förbättring. 1. Bättre diagnostik och tidiga adekvata insatser, 2. Bättre läkemedelsbehandling och stöd för att genomföra bra läkemedelsuppföljningar. 3. Bättre användning av psykosociala insatser. 4. Bättre insatser för den kroppsliga hälsan både förebyggande och behandling vid kroppsliga sjukdomar.
MIND föreningen för psykisk hälsa frågade ”Vad händer med noll visionen om självmord. Anders Printz deltog i diskussionen med Gunilla Wahlen och Marie-Louise Söderberg från Självmordsupplysningen. Alla var eniga om att vi gör en hel del men att mycket mer måste till.

10450902_10152469812908965_3607530026024425990_nMin egen nästa höjdpunkt var att få samtala med Gudrun Schyman (Fi), Mona Sahlin (S) och Hanif Bali (M). Jag tycker att det blev ett mycket fint samtal om hur Fi gjort för att få upp sina frågor på banan, om att vara utsatt, att drabbas av fördomar, att bli illa behandlad för det man står för. Vad som händer med människor när man blir kränkt, hotad, diskriminerad. Att det är frågor vi måste vara eniga om över partigränser. Att det handlar om att få vara människa inte sitt ursprung, sin sjukdom eller sitt uppdrag.

Så kom Hanna Parnén och Lise-Lotte Bergerlind och berättade om att man kan bli frisk från självskadebeteende men att det är bättre med tidiga insatser. De beskrev kort allt som självskadeprojektet gör.
Dagen avslutades med frågan ”vad gör våld med den psykiska hälsan” Anna Berglund och Åsa Witkovski från Nationellt centrum berättade om en aktuell studie som visar ökad psykisk sjuklighet hos dem som utsatts för våld. Det måste vi bli bättre på att fråga om.
Onsdag morgon började med ett givande Rundabordssamtal hos Gullers: ”Hur det står till med självkänslan inom vård och omsorg?” Representanter från olika vårdgivare, fack och SKL deltog. Vi var eniga om att det är konstigt att även vi själva inom vården beskriver hela området så negativt samtidigt som de flesta tycker att det fungerar bra just där de är. Märkligt att vi inte lyckas se och formulera de stora framsteg som vård och omsorg gör. Vi har aldrig levt så länge som nu, så friska långt upp i ålder. Det borde vi jubla över.10492271_814684938575823_1262010766394653953_n
Så vidare till ett seminarium med UFOLD, Uppsala universitet: ”Ger nya riktlinjer våra missbrukare en bättre vård och till vilket pris.

10452357_814686128575704_639549746267659177_n

Snabbt vidare till Paneldiskussion hos Dagens Medicin: ”Jämlik vård en utopi för psykiatrin? Ulf Kristerson inledde och visade de stigande sjuktalen. Sedan blev diskussionens slutsats att mycket har gjorts men mycket mer behöver till. I både primärvård och psykiatri måste vi bli bättre på att använda de riktlinjer som finns och att kontrollera kvaliteten så att det inte är en slup vilken vård man får.
10514731_814710125239971_6214795875367365038_n

Nästa seminarium på onsdagen var hos BRIS som undrade hur vi ska få ihop frivilligsektorns insatser med det offentliga och hur vi verkligen ska ta barnens problem på allvar.
På onsdagskvällen var det ”Maktmingel” hos Dagens Medicin. Alla som kommit med på deras lista över 100 personer med inflytande över vården var inbjudna. Jag gillar egentligen inte att tänka på mig själv som någon som har makt men är samtidigt glad att både jag och Anders Printz hamnade bland de första 50. Hoppas vi kan se det som ett tecken på att psykisk ohälsa är ett område som fått mer fokus .

10488400_815127601864890_4958339913181648759_nTorsdagmorgon startade jag hos NCK och ett seminarium kallat ”Sjukt mycket våld. Deras forskningsstudie baserad på en stor enkätundersökning presenterades. Jag fick vara med och diskutera hur vi ska få upp dessa frågor på banan och lära oss möta de som drabbats men också förebygga. I mitt huvud är det självklart att ha blivit utsatt för våld ökar risken för psykisk ohälsa. Den stress det innebär att utsättas för våld som barn eller som vuxen tillsammans med den känsla av skam det väcker drar troligen igång våra stress-system i kroppen. Det gör oss skörare för nya händelser, annan stress eller helt enkelt minskar vår marginal för mycket för att det ska gå bra att klara livet.
Därefter seminarium hos NSPH: ”Rehabiliteringskedjan – hjälp eller själp vid psykisk ohälsa. Här handlade det mycket om att dagens system inte fungerar så bra vid psykiatriska tillstånd som kräver andra lösningar än kroppsliga sjukdomar. Både representanterna för Arbetsförmedling och Försäkringskassa beskrev att man försöker hitta tolkningar av regelverket som möjliggör individuella lösningar men att det finns systemfel och regleringar som i vissa lägen försvårar rehabiliteringen. Jag fick chansen att prata om den gamla ”Rehabkorven” igen. Det vill säga en lösning för personer långt från arbetsmarknaden där alla insatser integreras och där både insatser i rätt tid och trygg försörjning för personen kan säkras.

10478660_815182041859446_6847782659679169588_n
Så snabbt över till barn igen. Seminarium hos Stockholms stad och Moderaterna med titeln ”Med blåmärken i själen – hur möter vi barn och unga med psykiskohälsa. Jag fick här chansen att berätta om Psynk och om goda exempel på första linjes verksamheter runt om i landet.

mingelTorsdagskvällen avslutades med ett Psyk-mingel arrangerat av NSPH med Anders Printz och jag själv som aktiva deltagare. Det var nog veckans häftigaste upplevelse för mig. Där minglade under enkla förhållanden i ett kvällsstängt galleri medlemmar från patient-, brukar- och närståendeföreningar med flera generaldirektörer, politiker, professorer, professionsföreträdare från verksamheter men också från läkarförbundet, psykologförbundet mm, SKL och andra intresseföreningar. För 5-10 år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle få uppleva detta och känna det så självklart. Ja, jag blev både rörd och upplivad.

lena A
Fredag förmiddag sista seminariet, tillsammans med NSPH I Högskolan ett seminarium om ”Barn och ungas psykiska hälsa – vem vet vad vi ska göra? Lena Andersson inledde med det resonemang hon redovisade i en DN krönika i början av juni. Att det är en motsägelse i att en rättighet, i det här fallet att få utbildning och gå i skola också är ett tvång, genom den skolplikt vi har i Sverige. Tre kloka SKL politiker, Staffan Werme, Monica Selin och Emil Broberg beskrev alla tre att de ser vikten av tidiga insatser, av förändringar i systemet och Björn Fries som varit narkotikasamordnare betonade vilka vinster vi kan göra om vi gör rätt. Lena Andersson utmanade oss med att säga att allt handlar om att vara människa, att lära känna sig själv, lära känna och lära sig av andra, att kämpa för att erövra kunskap och personlig utveckling. Jag gick därifrån med många tankar om att vi måste ändra våra system men också oss själva.

lena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *