Ödesdigert beslut…

Tänkte ta ett tidigt tåg till Stockholm… Klockan är inte ens sju men kaos på stationen med massor av väntande på perrongen. Det har hänt en olycka i Sollentuna, säger konduktören. ”Väl nå’n som har hoppat igen”, suckar en passagerare. Kan ta upp till två timmar, säger konduktören. Hoppat igen, tänker jag. Nej, det var nog första och sista gången, tänker min hjärna snabbt. Förstår att det inte var menat så men att tolka det där ”igen” som att självmord genom att hoppa framför tåget är vi vana vid var ännu jobbigare.

Undrar varför han eller hon hoppade? Vem var så förtvivlad att det inte fanns möjlighet att se någon utväg? En människa som i morse fattade ett ödesdigert beslut…

Hundratals upprörda resenärer. Inställda föreläsningar, möten som någon får klara själv, en domare som ska döma i ett mål som varit inställt tidigare och nu bara måste bli av, en utlandsresenär som är förtvivlad över att missa flyget, en dotter som bekymrat undra hur det ska gå för mamma som hon skulle möta i Stockholm, några ringer och försöker fixa bil, många bestämmer sig för att jobba från tåget eller gå hem och jobba hemifrån. Mannen bredvid mig skjuter ihjäl mängder av människor i sitt dataspel smatter, smatter, smatter.

En förtvivlad människa – hundratals kanske tusentals resenärer. Tänk så sammanvävda våra liv är trots att vi lever i en tid som anses vara den mest oberoende tiden någonsin. Aldrig har så många människor kunnat bestämma så mycket i sitt eget liv som i välutvecklade länder idag. Ändå…

Ett gemensamt ansvar? Vad ska vi göra? Varje människa som som inte orkar leva är en för mycket förstås. Alla självmord kommer vi inte kunna förhindra men många fler måste vi kunna stoppa.

Kom igen med alla goda idéer och med ett gemensamt engagemang. Det är vår fråga – inte bara att vi kommer i tid utan att alla i samhället ser en utväg i livet.

3 reaktion på “Ödesdigert beslut…

  1. Å – ett sådant bra inlägg. Jag har själv stått under hösten och muttrat efter ”olyckor” som inneburit att jag inte kommit fram i tid. Det kanske är så att ditt inlägg är en start -. varför jag inte kan börja med sig själv och när nu extra tid ges mig fråga hur det är med grannen som är lika strandsatt som jag. Det kanske också ger en möjlighet att ringa hem och säga de där innerliga meningarna och inte bara instruktioner om vad som måste handlas etc. Eller om man som du kan – skriva ett fantastiskt blogginlägg. Jag tror inte att det botar den djupaste depression men det lindrar många fler plågor än vad vi kan ana!!/ (H)ejja! Susanne

  2. Alltid sorgligt när någon tar livet av sig. Ser det oftast som symptom på ett samhälle som saknar såväl gemenskap som riktning, och i vilket även de ”friska” tycker det är tungt att vistas. Vad ”vi” kunde gjort annorlunda är en djungel att bena ut, men vi inom RSMH tvivlar på att t ex snabbare och rättsosäkrare tvångsvård är nyckeln. Mera tolerans och inkluderande i allmänhet – hellre än ökad kontroll och åtskillnad i grundläggande rättigheter. Tror det finns många saker alla kan göra, men att identifiera orsaken till varandes den enskilde individens brist på psykiatrisk behandling tror jag bara är att putsa litet på toppen av isberget. / David J, ombudsman RSMH Lund

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *