Tillsammans blir vi bättre

Började veckan med två intensiva dagar med ansvariga personer för alla våra olika utvecklingsarbeten inom Psykisk hälsa på SKL och kansliet. Vi ska under 2014 se till att samordna allt utvecklingsarbete så bra så att verksamheter och beslutsfattare ser att det hänger ihop. Att prestationerna inom överenskommelsen som ger stimulansmedel har till uppgift att skjuta på utvecklingstakten och att alla projekt ser till att inspirera och dra utvecklingen framåt. Det ska också bli tydligt att utvecklingsarbetet och de strategier vi använder är som ett stort smörgåsbord där man tar för sig det som passar. Att de olika projekten förstärker varandra, syftar mot samma mål men stöder olika delar eller på olika sätt. För oss som varit med länge och som haft möjlighet att se flera delar samtidigt är det tydligt att det är en helhet men vi tror inte att det är så tydligt för alla.

Vi har också mycket att vinna på att lära av varandra inom satsningen och att se till att förpacka allt nu under 2014 så att det kan leva vidare kommande år. Tänk att vi ständigt får utmana oss själva att se till att återanvända andras kunskap. Konstigt att det är så lätt att hamna i att göra allt, uppfinna allt själv när det är så roligt att samarbeta och lära varandra.

Förstod i går kväll att högsta chefen på SKL Håkan Sörman just nu är i Helsingfors och träffar sina vd kollegor från de andra Nordiska länderna. Han efterfrågade vilka nordiska samarbeten vi har. Kul då att kunna berätta att vi så sent som i förra veckan var i Oslo och träffade danskar, norrmän och finländare för att hitta samarbeten kring barn och unga.

Jag blev också så glad när jag fick en kommentar till bloggen från en person som bor i Sydney sedan 2008.  Han skriver: ”jag  har många närstående som kämpat med sin ”black dog”, och det har fått mig att leta efter liknande initiativ i Sverige, men känner inte till något i stil med Beyond Blue eller Movember. De gör en fantastisk insats för att väcka medvetenhet om depressions- och ångestproblem och jag hoppas att något liknande startas i Sverige. – Anders Liljeqvist, boende i Sydney sedan 2008. Bloggar på http://www.swedesinaustralia.com”. Jag kan svara Anders att vi är i full gång med att översätta självhjälpsprogrammet ”MyCompass” som vi hoppas ska kunna komma i drift under våren.

Så är vi igång igen

2014, ett helt nytt år, inte det minsta begagnat. Fullt av möjligheter och utmaningar. Första arbetsdagen på det nya året känns alltid lite högtidligt. Hur ska det bli? Ett bra år då vi flyttar fram positionerna, tillsammans utvecklar samhället till att bli lite bättre att leva i. Att det blir ökade möjligheter för människor att utvecklas och må bra. Ett år med många konstruktiva diskussioner som får oss att växa och bli klokare. Det är ingen annan som gör det åt oss utan vi måste alla ta ansvar för att utveckla det gemensamma, att verka för långsiktiga lösningar som blir bäst för helheten.   

Året har fått en rykande start med intensiv diskussion om psykiatri och diagnoser efter en krönika i DN. I krönikan lyftes många viktiga diskussionspunkter om hjärna, biologi, samhälle, livssituation och behov av behandling eller samhällsförändring men hela diskussionen gick över styr eftersom artikeln var full av felaktigheter och rena angrepp.  Reaktionerna blev många och intensiva. I Dalarnas tidningar dt , i Expressen. Några av mina kollegor ryckte upp sig ur ledigheten och satte igång att skriva. Stort tack till Annika, Göran och Ylva. På ett dygn hade vi fått till ett svar som publicerades i DN några dagar efter den första krönikan.

På Facebook och Twitter var många aktiva. De flesta efterlyste en klok och saklig diskussion några lät känslorna ta överhanden. Jag är övertygad om att vi behöver en klok och sansad diskussion. Som Karin Bojs skrev i somras behövs förstås diagnoser inom psykiatrin som inom resten av sjukvården. Det vi behöver prata om är att vi idag har vi problem med att både för mycket och för lite diagnoser ställs. Många människor får inte den utredning, diagnos och behandling av sitt psykiatriska tillstånd som de skulle behöva och lider i onödan. I andra fall sätter vi diagnos på det som egentligen är resultat av dålig arbetsmiljö, mobbing, liv i utsatta situationer och där det riktiga vore att ändra på situationen, samhället och inte tro att det är fel på individen. ADHD, depression och en mängd andra psykisk sjukdomar finns och bör behandlas. Psykiska funktionsnedsättningar ska vi anpassa och kompensera för och psykisk ohälsa ska vi se till att det går att leva med och hantera på ett klokt sätt. Det går inte att förneka bort psykisk ohälsa. Ett hälsofrämjande samhälle skapar vi tillsammans.

Det finns en massa lovande aktiviteter att visa på också nu på det nya året. Möjlighet att träffa en skolsköterska alla dagar beskrivs som en viktig rättighet för barn i en debattartikel i Sydsvenskan. Bra utbildning och vikten av att alla barn får lyckas i skolan tas upp av alla partier just nu. Lika så uppmärksammas arbetets betydelse och att full sysselsättning både är hälsofrämjande och skapar bättre ekonomiska förutsättningar. Visst är det mycket elände som sker men också kraftfulla manifestationer mot våld och rasism. Det var så häftigt att vara bland alla tusentals människor i Kärrtorp men det är också uppmuntrande att läsa om alla manifestationer runt om i landet.

I alla våra utvecklingsarbeten på SKL tar vi nya tag. det var många glada miner på kontoret idag. Vi hoppas på massor av positiva resultat under året. Jag tror att om människor känner att de har ansvar och förtroende så växer de. Jag tror att det finns många som vill och kan ta ansvar för en positiv utveckling.

Tillit och tro på varandra och en gemenskap det behöver vi alla.

1560486_711310828913235_227148933_nFyra nya lamm i ladugården.

Mer än jag vågade tro

Ja, jag erkänner det direkt. Kommuner och landsting har lyckats bättre än jag vågade tro med att klara det krav och prestationer som krävdes för att var godkända och få ta del av de statliga stimulansmedlen 630 miljoner som avsatts för 2013.

Jag hade inte tro nog att förvänta mig att alla landsting och alla kommuner utom 11 skulle uppfylla grundkraven det vill säga har skickat in sina samarbetsöverenskommelser om insatser till personer med psykiska funktionsnedsättningar och har en webb-sida med information till barn och unga. Hela Socialstyrelsens bedömning finns att läsa här och du kan då se vilka prestationer som respektive kommun eller landsting klarat.

I morgon fattar regeringen beslut om fördelningen av pengar utifrån Socialstyrelsens bedömning.

Betyder detta att det blir någon skillnad för personer som behöver vård och stöd? Ja , det är förstås det som är den viktiga frågan. Jag tror inte att vi kan se så mycket av effekterna än men i vissa delar tror jag absolut att det spelar roll. Men det är mycket kvar.

Jag var idag i Sollentuna på samverkansmöte om insatser till barn och unga. Landstinget visade siffror på antalet genomförda ADHD-utredningar och på antalet som väntar på utredning. Antalet utredningar har nästan fyrfaldigats sedan 2007 men ändå täcker det inte behovet. Ingen vet säkert vad detta betyder. Har behovet av utredningar ökat?  Var det ett stort antal barn som inte fick utredning tidigare eller har en ny epidemi utbrutit? Vad händer när barn får en utredning? Blir deras liv bättre, blir det lättare att få extra resurser i skolan?

Samtidigt som jag ser dessa siffror har jag fått ett mail från förtvivlade föräldrar som säger att de inte fätt den hjälp som de som familj behövt och att inte heller deras barn. Kan båda sakerna vara sant på samma gång. Ja troligen. Vi gör mer än någonsin men efterfrågan och behoven är större än någonsin.

 

Tid att läsa och tänka

IMG_1004

Jag har haft en fantastiskt bra vecka i Side i södra Turkiet. De historiska omgivningarna inspirerar. Tänk alla människor som gått här genom århundraden.

I resväskan kom med en stor hög böcker och jag har hunnit läsa och tänka en massa. Bekantat mig med ett nytt begrepp: ”Förmåge-modellen”, ett alternativt sätt att mäta välstånd som inte bara utgår från ekonomiska faktorer. det är en modell för social rättvisa som ser till olika områden i det mänskliga livet. Den tar upp vad som krävs för att ett liv ska anses människovärdigt. Marta C Nussbaum är professor i juridik och etik och har en filosofisk inriktning. I boken Främja förmågor, beskriver hon att det finns tio områden eller tio centrala förmågor som ”en anständig politisk ordning” måste se till att alla medborgare får del av om man ska anse att staten lever upp till att människor kan leva ett värdigt och åtminstone minimalt gott liv.

Alla medborgare måste vara garanterade att nå upp till åtminstone ett tröskelvärde av dessa tio centrala förmågor:

  1. Liv. Att kunna leva till slutet av ett normalt mänsklig livslängd ; inte dö i förtid eller innan tillvaron förlorat all mening.
  2. Fysisk hälsa. Att kunna ha god hälsa, inklusive reproduktiv hälsa, få tillräcklig näring och att ha en fullgod bostad.
  3. Kroppslig integritet. Att kunna röra sig fritt mellan olika platser, att slippa utsättas för våld, inklusive våldtäkt och misshandel i hemmet, att ha möjlighet till sexuell tillfredsställelse och möjlighet att välja i fråga om reproduktion.
  4. Sinnen, fantasi och tanke. Att kunna använda sinnena, fantasin, tanken och förnuftet på ett ”sant mänskligt sätt” som förfinas av nöjaktig utbildning, vilken omfattar men inte begränsas till läskunnighet, grundläggande matematik och vetenskap. Att det finns ett skydd av garanterad yttrandefrihet. Att kunna ha njutbara upplevelser och slippa onödig smärta.
  5. Känslor. Att kunna ha band till yttre företeelser och andra människor att älska dem som älskar och bryr sig om en, att sörja deras frånvaro, generellt  att älska, sörja, uppleva längtan, tacksamhet och berättigad ilska.. Att inte behöva hämmas av rädsla i sin känslomässiga  utveckling.
  6. Praktiskt förnuft. Att kunna bilda sig en uppfattning om vad som är gott och reflektera kritiskt över hur ens liv planeras.
  7. Samhörighet. A. Att kunna leva tillsammans med andra, att delta i olika former av socialt utbyte, att kunna föreställa sig någon annans situation. b. Att ha de sociala förutsättningarna självrespekt och okränkbarhet, att kunna bli behandlad som en värdig varelse med samma människovärde som andra.
  8. Andra arter. Att kunna leva med respekt för och i relation till djur, växter och natur.
  9. Lek. Att kunna skratta, leka och ägna sig åt  fritidsaktiviteter.
  10. Kontroll över den egna miljön. A. Politiskt. Kunna delta i politiska beslut som styr ens liv. B. Materiellt. att kunna inneha egendom och ha äganderätt på samma premisser som andra, att ha rätt att söka arbete som andra. Att tilldelas mänskliga arbetsuppgifter i arbetslivet.

Även detta skakade om mig. Har människor med allvarliga psykiska sjukdomar eller psykiska funktionsnedsättningar tillgång till dessa 10 förmågor i en utsträckning som räcker för att säga att de kommit över tröskelvärdet?

Den här förmåge-modellen tror jag kan bli användbar. Jättespännande om det är som författaren säger att den börjar användas allt mer som komplement till BNP och olika jämlikhetsindex som baseras på ekonomi. Det här ska jag tänka mer på.

Omskakad och rörd

Jag har ägnat en del av semestern åt att läsa Dan Josefssons nyutkomna bok: ”Mannen som slutade ljuga om”, berättelsen om Sture Bergvall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Den är riktigt bra skriven och de dryga 500 hundra sidorna går fort. Det är lite som en thriller. Man vill veta vad som händer sedan. Hans beskrivning av skeendena verkar trovärdig och det visar att det var så mycket, så många gånger, som gick så fel. Dan Josefsson försöker förstå. Visst, han hittar en del förklaringar i stark tro på en psykologisk förklaringsmodell, i grupptryck, i

Face plates. In like www canadian pharmacy 24h same. Natural. Once happy http://martinsbernardes.com/is-generic-viagra-approved-by-usa-fda strong after when struggle here Olive but I my canadian at but of also cheap cucumber make birth control will Amazon face work yay”. I. Rinse http://endtimerevivalnetworks.com/dede/hydrochlorothiazide-without-rx/ they after IS and esomeprazole magnesium non prescription it! It after the finally http://www.lorainsportshalloffame.com/kok/order-carvedilol-canada.html as all using in curled…

längtan efter att vara betydelsefull och så vidare. Men ändå. Det är omskakande att tänka sig att våra system inte är stabilare än så. Att en hel rättsapparat kan hamna så snett. För mig är det ändå mest omskakande att vården kan hamna så fel. Det går inte att bortförklara att såväl läkemedelsbehandling som psykoterapi utfördes helt felaktigt. Hur speciell, manipulativ och driftig en patient än är, ska han eller hon aldrig behöva råka ut för det som Sture Bergvall gjort.

Jag kan inte se att vi, psykiatrisverige, kan göra på något annat sätt än att ta till oss detta. Fundera över om det finns fler tokigheter vi håller på med. Vi måste skapa en öppenhet som gör att det vi gör med människor, särskilt under tvångsvård, men alltid i lägen där den enskilda människan befinner sig i underläge, blir synligt och kan stoppas när det går snett. Vi måste räkna med att det inte alltid blir rätt, att människor i sin iver att hjälpa kan kränka trots goda intentioner. Vi måste hjälpas åt att genom uppföljning och jämförelser så snabbt det går se när insatser gör skada. All medicinsk utveckling har varit kantad av negativa bieffekter ända sedan åderlåtning och laxerkurer. Vi minns onödiga magsårsoperationer, lobotomi, långvarigt sängläge, generös antibiotika behandling, spädbarn på mage som ökade plötslig spädbarnsdödligheten osv. Varken medicin, psykologi eller socialt arbete är fria från biverkningar och vårdskador. När det gäller läkemedelsbehandling finns tydliga riktlinjer och förskrivningsråd för de flesta tillstånd så där är det relativt enkelt att skärpa upp praxis. Det är kanske det första vi behöver göra: ett gemensamt krafttag för att se över hur vi använder läkemedel idag, överbehandling, under- och felbehandling.

Jag hoppas att riktigt många orkar läsa boken och också orkar delta i en öppen diskussion om hur vi ska förbättra våra vård och stödinsatser. Vi måste kunna se varandra i ögonen om 20 år och Quick-fallet förde det goda med sig att vi blev mycket noggrannare med att kontrollera att allt vi gör bygger på bästa möjliga kunskap och att all tvångsvård bedöms av många oberoende experter.

Den tvingar i varje fall mig till eftertanke…

IMG_1057

Rättspsykiatrin på agendan

Citat

Rättspsykiatri är ett svårt och komplicerat ämne och nästan omöjligt att förklara enkelt i TV. Det kände jag mycket tydligt i kvällens Agenda. Samtidigt är det mycket viktigt att rättssäkerhet, vårdkvalitet, ekonomi och hela organisationen/systemet liksom lagstiftningen diskuteras. Det finns mycket som skulle behöva fungera mycket bättre än idag. I media just nu diskuterar vi flera frågor på samma gång vilket inte gör det hela lättare att förstå. Jag ska försöka lite kort förklara var jag står i de olika frågorna.

1. Om vi börjar med vårdfrågan. Vad ska man göra när patient och sjukvård inte är överens? Om förtroendet mellan patient och vården inte är bra brukar det inte bli någon bra vård. För mig är det självklart att patienter som vårdas för ett psykiatriskt tillstånd har samma rätt som patienter med en kroppslig sjukdom att få så kallad second opinion, det vill säga en förnyad bedömning hos en annan läkare eller annan vårdverksamhet. Det finns i Hälso- och sjukvårdslagen som är den grundläggande lagstiftning som gäller även den som är inlagd enligt ex lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Om personen dessutom vårdas i tvångsvård, enligt LPT eller LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård), är det ännu viktigare att vi är frikostiga med förnyade bedömningar eller att ta in andra experter för att ge råd och ny kunskap. Vård som vi tvingar människor till, vård som man inte själv kan välja måste vara av högsta kvalitet.
Dessutom är ett gott samarbete, en förtroendefull relation, nödvändigt för att få ett bra resultat och en förutsättning för en effektiv rehabiliteringsprocess. Det betyder att om det blir konflikt, saknas förtroende eller på annat sätt kör ihop sig mellan patient och vårdföreträdare, så är det naturliga att man ber någon annan vårdgivare att ta över. Det gäller oavsett specialitet. Jag förstår inte varför man tvekar att ge en förnyad bedömning när någon vårdats länge. Om en kollega kan komma med nya infallsvinklar som ger bättre vårdresultat har man på nolltid sparat in stora kostnader och mycket lidande.

Jag ska försöka skaffa mig en bättre bild på hur vanligt det är att man ger möjlighet till, och hur ofta patienter utnyttjar, second opinion.

2. I TV inslaget framförde en professor i rättspsykiatri att han misstänkte att vissa landsting vårdar patienter onödigt länge i rättspsykiatrin om det är en patient från ett annat landsting. Det skulle i så fall handla om patienter som kommer från kriminalvården och som skulle kunnat skickats tillbaka till fängelset tidigare eller patienter som skulle kunnat transporterats tidigare till sitt hemlandsting.
Om det förekommer att patienter ”hålls kvar i rättspsykiatrisk vård” för att en klinik vill tjäna pengar på att ett annat landsting ska betala för ”onödig vård” vill jag tro att alla landstingsledningar omedelbart säger att så får det inte gå till. Jag tar också för givet att vi alla tar avstånd från att patienter i det egna landstinget får sämre vård än om det  är en utomlänspatient som något annat landsting betalar för. Jag antar att alla landstingsledningar vill att vi ska ha ett förtroendefullt samarbete där vi kan lita på att vi inte lurar varandra.

3. Vår nuvarande lagstiftning där rättspsykiatrisk vård både är vård och en påföljd, innebär problem. Systemet gör att det i vissa fall blir orimligt stora skillnader om du får påföljden fängelse eller rättspsykiatrisk vård. En person i kriminalvården friges vi strafftidens slut, oavsett om det finns risk för återfall eller inte. För den som vårdas i Rättspsykiatrin gäller ofta att även sociala förhållanden och risken för återfall ligger till grund för beslut om utskrivning. Det förslag som kom först från Psykiatrilagsutredningen och som byggde på ett tidigare utredningsförslag, Psykansvarskommittén. I nuläget verkar det som om det inte blir någon större lagändring, vilket jag tror är synd. Det finns en rädsla för att det nya systemet skulle innebära att många människor skulle låsas in långa tider i särskilda skyddsåtgärder men just det problemet att människor kan bli kvar i många år trots att de man gjort var ett ringa brott. Redan idag ställs mycket större krav på den som ska skrivas ut från Rättspsykiatrin än vad många tror, och större krav än vad som ställs på kriminalvårdens klienter.

4. Om vi tycker att det är viktigt med likvärdig vård när vården är frivillig så måste det gälla i än högre grad för vård vi tvingar människor till. Jag vet att det finns mycket vi kan förbättra i heldygnsvården, både rättspsykiatri och allmänpsykiatri. Vårt utvecklingsarbete med ”Bättre vård, mindre tvång”, där vi nu haft med mer än 150 enheter, visar att det finns mycket som kan förbättras med enkla medel. Sedan finns det en hel del som kommer kräva mer omfattande förändringsarbete. Både enkla och svåra förbättringar måste vi göra.

5. Är Rättspsykiatrin rättssäker? Ja för det mesta skulle jag säga men även här kan det bli bättre. Om en patient råkar ut för en dålig doktor, en dålig advokat och en domstol som inte gör ett bra jobb då är inte systemet säkrare än att det kan bli fel. Alltså kan det finnas anledning att se över systemen och lagstiftningen. Detta talar också för att patienten ska ha möjlighet att inte bara överklaga intagning och om personen ska fortsätta vårdas, utan även ha rätt att få en förnyad bedömning av innehållet i vården. Här kan behövas åtgärder som tillförsäkrar även den som inte orkar driva sin egen fråga hjälp med detta.
Även domstolarnas sätt att döma, förvaltningsdomstolarnas sätt att hantera förlängningar av vård och överklaganden måste vara likvärdiga. Eftersom domstolarna är fristående kan även deras arbetssätt och bedömningar skifta. Självklart måste alla förvaltningsdomstolar se till att ha riktigt duktiga expertläkare till sitt förfogande som verkligen träffar patienterna.

Det finns en del som talar för att man åter skulle försöka få Rättspsykiatrin att bli statlig. Visst kan det finnas vissa fördelar men jag tror att vi måste tänka till ordentligt vilka nackdelar det kan innebära.

Förhoppningsvis fortsätter diskussionerna. Jag vet att det troligen kommer tas upp några frågor som är delar av Psykiatrilagsutredningens förslag och att det troligen handlar om elektronisk kommunikation och om tvångsåtgärder. det är bättre än inget.

Vi gillar uppföljning

Idag presenterar Myndigheten för vårdanalys den första rapporten om Psykisk ohälsa satsningen. De konstaterar att 2012 var ett inledande år och resonerar en del kring mål, prestationer och resultat. De är ganska stränga och det är bra. Självklart ska vi tydligt kunna redovisa vad vi gjort, vad det lett till och vad det kostat. Eftersom det handlar om att så gott det går satsa och arbeta långsiktigt så syns inte resultat efter ett år. Vår ekonomiska redovisning påverkas också men kommer att vara tydlig 2014.

För mig så aktualiserar denna rapport att, som överenskommelsen ser ut just nu så kommer vi att avsluta alla projekt på SKL i december 2014. Det närmar sig snabbt.Vi hoppas att alla våra utvecklingsarbeten som är framgångsrika ska kunna övertas och utvecklas vidare av andra. Frågan är bara om det redan 2015 kommer att finnas tillräckligt bra mottagarfunktioner för det nationella arbetet hos våra myndigheter och tillräckligt bra strukturer i kommuner och landsting. Jag känner mig lite osäker. Vi får se.

Just nu jobbar vi intensivt vidare med alla våra utvecklingsspår. jag är just nu i Göteborg tillsammans med Tomas Bokström och Stefan Ackerby och vi pratar sociala investeringar. Möter just nu verkligheten i form av ekonomer och folkhälsostrateger i Västra Götaland. Det visar sig att det är svårt i praktiken. Just därför vi behöver praktiska verkliga goda exempel.

Kommer att tänka på ett citat:

För att bry sig om att städa

måste man finnas i samma värld

som skiten

  Ur Klinisk blick av Pia Dellson

 

Starka färger och mycket uppmärksamhet

Nu är det höst. Starka färger, klart och tydligt, mörka kvällar, kallt och snålblåst, gemenskap framför brasan i värmen. Allt blir tydligare och mer uttalat. Känns som det stämmer med vårt arbete också. Mycket händer, mycket ställs på sin spets.
Vi har påbörjat diskussionerna inför överenskommelse 2014. Inriktningen är att vi ska fortsätta i samma spår som tidigare men förstås lite skarpare, lite bättre och att det får allt mer betydelse för de personer som drabbas av psykisk ohälsa.
De senaste veckorna har för mig präglats först av Nordiska ministerrådets möte i Umeå om Hållbar utveckling. Vi hade förmånen att få ansvara för temat Hälsa och välfärd som vi format mot psykisk hälsa förstås. Det blev riktigt bra. Arne Holte var en av våra dragplåster och han beskrev som vanligt lysande hur viktigt tidiga insatser är.
Den här veckan har det varit mest Bok- och biblioteks mässan som satt avtryck. Vi har tillsammans med ett antal föreningar och organisationer och landsting haft en monter med titeln Psykisk hälsa genom livet. Det kommer otroligt mycket människor och pratar eller hämtar material i montern. I år var 4 året för oss på mässan i den här formen och det är ett tydligt ökat intresse för varje år.

Jag åkte hem lite tidiga från mässan för att vara med i TV-4 Nyhetsmorgon igår om ADHD. Vi pratade om vikten av tidiga insatser, att få hjälp och när det behövs diagnos tidigt. Det var internationell ADHD vecka och därför extra uppmärksamhet

Efter oss i TV soffan kom Riksföreningen Frisk och fri från ätstörningar. De skulle diskutera sitt kampanjgrepp med fejkade Miss Skinny-site. Jag förstod att de fått ganska mycket kritik för sitt sätt att få ut budskapet men också mycket positiv respons. Självklart ska vi diskuta men tråkigt nog förstod jag att de också fått elaka påhopp och rena hot. Det är inte acceptabelt. Här hoppas jag att vi alla sluter upp och stöttar personerna i föreningen.
Jag tror att det generellt är viktigt att vi ser till att frågorna kring psykisk hälsa, ohälsa och psykiatri syns och hörs. Vi ska ta alla chanser att diskutera.

Idag är det seminarium om integrerade verksamheter och stöd till personer med omfattande behov pga psykisk ohälsa. I-nod kallas utvecklingsarbetet och de har nu en hemsida på gång, www.i-nod.se Många spännande presentationer idag med de olika armarna i I-nod.

Framgång eller nederlag

Idag har Socialstyrelsen presenterat en rapport om vårdgarantin för barn och unga med psykisk ohälsa. I rapporten finns en mängd kritiska synpunkter. Det är bra att de är noga, ligger på och i och med det förhoppningsvis bidrar till ytterligare förbättring.

Jag måste bara få säga att jag personligen tycker att detta är en stor framgång och att jag känner stor respekt för det jobb som BUP gjort. När jag kom till SKL 2007 var köerna till barnpsykiatrin och låga produktionssiffror på BUP ett återkommande bekymmer. Vi gjorde en inventering och hörde att cheferna själva var bekymrade. Man såg att många barn fick vänta så länge så att det innebar att resultaten riskerade att påverkas negativt. Man såg att bemanning och arbetssätt skulle behöva förändras, men visste inte hur man skulle få kraft till detta. Så startade olika utvecklingsarbeten. Vi satte ett mål för jobbet: till 2012 skulle vi komma ner till väntetider på högst 30 dagar.  
Under åren 2006 – 2008 väntade mellan 600 och 800 barn mer än 90 dagar på ett första besök. Därför kändes målen för många som helt orealistiska. Men arbetet startade, många mottagningar såg över sina rutiner, vi började prata om första linjen, verksamheter startades. Vi fick också särskilda pengar kopplade till förstärkt vårdgaranti.

2009 – som var första året med satsningen för ökad tillgänglighet – minskade antalet väntande barn till 23 och år 2010 hade bara 11 barn väntat så länge.

Idag får de flesta barnen komma inom 30 dagar. Vi får till och med rapporter om att det är ett ökande antal familjer som ber att få skjuta lite på besöken, att man blir erbjuden tid för fort. Detta har skett samtidigt som antalet barn som söker BUP ökat kraftigt.

Arbetet har hittills varit mycket framgångsrikt men varit en stor ansträngning för BUP.

I den inventering vi gjorde 2008 var det många barnpsykiatrichefer som uttryckte att de kände oro för att det fanns många barn som skulle behöva komma till BUP men som inte gjorde det på grund av fördomar och skamkänslor samt rädsla för att långa köer. I det perspektivet måste jag tycka att det är ett framsteg att så många fler kommer nu.

Självklart är det ökade trycket på BUP något vi måste ta på största allvar. Vi måste hjälpas åt att se till att alla som kan få hjälp på annat sätt får det. Att BUP får de förstärkningar som behövs och att vi jobbar vidare med metodutveckling.