Det som inte borde ske

Att 124 unga människor mellan 15-24 år varje år inte kan se någon annan utväg än döden, är något som inte borde få ske.
Men det gör det – och vi har inte blivit bättre på att förstå varför under de senaste åren.

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, om behovet av mer intensiva insatser för att lära oss mer om självmord hos barn och unga, och bli bättre på att förhindra dem, kände jag att det här skrev vi om i Ambition och ansvar, SOU 2006:100.
Letade och hittade detta på sidan 383:
”Nationell psykiatrisamordning bedömer att de utredningar som görs i vården i dag i samband med Lex Maria-anmälningarna inte i tillräcklig utsträckning fyller behovet av att kartlägga alla händelser, utan oftast handlar de enbart om omständigheter i vården. En kartläggning som innefattar de övriga samhällsaktörerna täcks inte in i den händelseanalys som görs i samband med Lex Maria. Vården saknar kunskap och metoder för att göra en vidare händelseanalys. Dessutom kommer dessa utredningar bara till stånd om personen haft en vårdkontakt inom fyra veckor före dödsfallet. Nationell psykiatrisamordning anser att det är angeläget att metodiken för händelseanalyser utvecklas. Särskilt angeläget är det att förstärka insatserna kring självmord bland barn och ungdomar. Nationell psykiatrisamordning föreslår därför att Barnombudsmannen (BO) får i uppdrag att utreda möjligheterna till en nationell funktion som skulle kunna fungera som en neutral haverikommission. Funktionens uppdrag skulle vara att bistå de lokala aktörerna i arbetet med att göra en händelseanalys när det gäller barn och ungdomar som tagit sitt liv. Syftet med kommissionens insats ska vara att alla inblandade får hjälp att förstå vad som hänt och får en gemensam bild, det gäller såväl närstående som personal från vård, socialtjänst, skola, frivilligorganisationer med flera inblandade. Utifrån denna gemensamma händelseanalys kan sedan olika delar av samhället få hjälp i förbättringsarbetet med målsättningen att minska antalet självmord och andra negativa händelser.”

I psykiatrisamordningens förslag var det BO som skulle få ett uppdrag att utreda. Nu drygt sex år senare föreslår BO en ny lagstiftning. Undrar om man ska se det som att de utrett?
Någon sa en gång till mig att man ska räkna med att en fråga behöver ha behandlats av ett antal utredningar innan det kan bli verklighet. Det betyder också att det måste gå ett antal år. Om vi då ser positivt på det hela är det kanske dags att vi gör verklighet av att hitta ett sätt att, med ett helhetsperspektiv, våga titta förutsättningslöst på de självmord bland barn och unga som sker varje år.
Det är händelser som inte borde få ske, som vi helst inte vill prata om, knappt orkar sätta oss in i. Just därför måste vi ta itu med det gemensamt.
Jag är inte säker på att lagstiftning är bästa vägen. Det är i varje fall lika viktigt att det finns en samhällsfunktion som skaffar sig kompetens att hjälpa till med utredning och kartläggning på ett sätt som innebär att vi lär oss något som kommer barn och unga till nytta.