10 år i Almedalen – till vilken nytta?

1002084_611705625540423_841288129_nAlmedalen här kommer vi. Psynken och jag har nu tagit färjan till Gotland. Bilen är fulladdad med filmutrustning, material, skyltar och infopapper, psynkel och en vanlig cykel, och en massa grejor som kan vara bra att ha.

Det är 10 året jag åker till Almedalen… Inte klokt vad åren går. Första tre åren var med Psykiatrisamorningen. Det har hänt en hel del både med Almedalsveckan och med området psykisk hälsa. Även om vi ibland tycker att det går trögt måste jag ändå säga att jag inte ens i mina vildaste förväntningar trott att området skulle bli så hett som det faktiskt är. Det är ett stort antal seminarier som på något sätt handlar om barn och ungas psykiska hälsa, insatser vid psykisk sjukdom eller om sociala investeringar eller styrning av vård och omsorg som spelar roll för området psykisk ohälsa.

Jag ska försöka skriva lite inför och efter varje dag här på bloggen. Ni hittar mer om de arrangemang vi deltar i och när vi webbsänder på vår hemsida. www.skl.se/psykiskhalsa. Tisdag är det Psykisk hälsa-kaféAnders Printz diskuterar ledning och styrning med Maciej Zaremba, Journalist från Dagens Nyheter. på Hästgatan. Du kan se filmen från dagen här.

Psynken och jag kommer fara runt på vår Psynkel:

1012174_611784948865824_706353570_n

 

Samhället behöver hjärnan – Psykiska ohälsan ökar

Jag tycker att det är hög tid för skolan, alla arbetsgivare, hälso- och sjukvården – ja, alla samhällsaktörer att gemensamt ta tag i den ökande psykiska ohälsan.

Dagens samhälle sliter mer på hjärnan än på övriga kroppen. Cirka 40 procent av dagens sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Var tionde ungdom tycker att livet känns meningslöst. En tredjedel av svenska ungdomar i åldrarna 15–24 år tycker att livet är svårt. Var tionde är missnöjd med sin tillvaro och lika många upplever livet som meningslöst. (Siffrorna kommer från Ungdomsrapporten.) Vi kan inte vänta längre – det är dags för breda samhällsinsatser.

Den psykiska ohälsan ökar i alla grupper. Bland ungdomar ser vi tecknen på detta bland annat i skolsköterskornas hälsosamtal, i rapporter från Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen om ökad stress, depression, självskadebeteende och läkemedelskonsumtion.

Dagens samhälle, både arbetsliv, skola och fritid, ställer stora krav på människors mentala funktioner och hjärnor.

Vi ska vara sociala, utåtriktade, framåt, vi ska ta för oss, skapa vår egen dag och framtid varje stund. Vi ställer höga krav på snabb kommunikation, vi upplever konstant tidsbrist och brådska. Kort sagt; vi har i dag fler möjligheter än vad som ryms i våra liv.

Sammantaget ställer detta stora krav på hjärnan och våra hjärnor är fortfarande i stort sett desamma som när våra förfäder levde på savannen. Vi har utvecklat mönster och strategier under årtusenden som sedan blivit omoderna på bara några hundratal år.

Är ökad psykisk ohälsa då en oundviklig utveckling?

Jag tror inte det. På samma sätt som vi människor tidigare lärt oss hantera utmaningar och påfrestningar, till exempel från primitiva levnadsförhållanden till moderna, kommer vi också lära oss parera dagens påfrestningar. Frågan är bara hur många människor som ska fara illa under tiden och hur mycket lidande och resursslöseri vi kommer att drabbas av.  Det är dumt att vänta. Det är dags för kraftfulla, tidiga, generella insatser överallt i samhället.

Viktig nyhet om än inte ny

Försäkringskassan har nu redovisat sina februarisiffror. Åter ser vi att psykisk ohälsa ökar i alla grupper och utgör den största diagnosgruppen för anställda kvinnor liksom för både de arbetslösa kvinnorna och männen.

”Psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt. Försäkringskassan ska nu snabbutreda orsakerna samtidigt som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) öppnar för en satsning på företagshälsovården” skrev SVD tidigare i vintras.

Det kan låta som en ny nyhet men det är bara en fortsättning på den utveckling vi sett senaste åren. Jag är inte överraskad. Det är en förväntad utveckling. Idag är det Hjärnan som är begränsningen. Det är våra mentala funktioner som sätter begränsningarna i ett samhälle där arbetet mycket går ut på att hantera information, vara social, kommunicera och lösa problem. Det är hjärnan som blir sliten och stressad. Det är inte muskler och ryggar som tar stryk först i dagens samhälle utan våra psykiska funktioner. Kroppen har alltid sagt ifrån när vi pressar den för mycket. Det gör den nu också. Vi blir deprimerade, får sömnproblem, ångest och orkar inte jobba.

Att problemen är begripliga betyder inte att vi inte ska göra något. Tvärt om det är dags att vi samordnar oss till krafttag. Men det kommer att krävas samordning både mellan kommuner och landsting och mellan olika departement och ministrar för att inte

tala om vilken samordning som kommer krävas kring de enskilda individerna. Kul med utmaningar eller hur?

På tal om nyheter så kommer det Öppna jämförelser om skolan idag. Kolla SKL:s webb.

Det som inte borde ske

Att 124 unga människor mellan 15-24 år varje år inte kan se någon annan utväg än döden, är något som inte borde få ske.
Men det gör det – och vi har inte blivit bättre på att förstå varför under de senaste åren.

När jag läste gårdagens debattartikel i DN, om behovet av mer intensiva insatser för att lära oss mer om självmord hos barn och unga, och bli bättre på att förhindra dem, kände jag att det här skrev vi om i Ambition och ansvar, SOU 2006:100.
Letade och hittade detta på sidan 383:
”Nationell psykiatrisamordning bedömer att de utredningar som görs i vården i dag i samband med Lex Maria-anmälningarna inte i tillräcklig utsträckning fyller behovet av att kartlägga alla händelser, utan oftast handlar de enbart om omständigheter i vården. En kartläggning som innefattar de övriga samhällsaktörerna täcks inte in i den händelseanalys som görs i samband med Lex Maria. Vården saknar kunskap och metoder för att göra en vidare händelseanalys. Dessutom kommer dessa utredningar bara till stånd om personen haft en vårdkontakt inom fyra veckor före dödsfallet. Nationell psykiatrisamordning anser att det är angeläget att metodiken för händelseanalyser utvecklas. Särskilt angeläget är det att förstärka insatserna kring självmord bland barn och ungdomar. Nationell psykiatrisamordning föreslår därför att Barnombudsmannen (BO) får i uppdrag att utreda möjligheterna till en nationell funktion som skulle kunna fungera som en neutral haverikommission. Funktionens uppdrag skulle vara att bistå de lokala aktörerna i arbetet med att göra en händelseanalys när det gäller barn och ungdomar som tagit sitt liv. Syftet med kommissionens insats ska vara att alla inblandade får hjälp att förstå vad som hänt och får en gemensam bild, det gäller såväl närstående som personal från vård, socialtjänst, skola, frivilligorganisationer med flera inblandade. Utifrån denna gemensamma händelseanalys kan sedan olika delar av samhället få hjälp i förbättringsarbetet med målsättningen att minska antalet självmord och andra negativa händelser.”

I psykiatrisamordningens förslag var det BO som skulle få ett uppdrag att utreda. Nu drygt sex år senare föreslår BO en ny lagstiftning. Undrar om man ska se det som att de utrett?
Någon sa en gång till mig att man ska räkna med att en fråga behöver ha behandlats av ett antal utredningar innan det kan bli verklighet. Det betyder också att det måste gå ett antal år. Om vi då ser positivt på det hela är det kanske dags att vi gör verklighet av att hitta ett sätt att, med ett helhetsperspektiv, våga titta förutsättningslöst på de självmord bland barn och unga som sker varje år.
Det är händelser som inte borde få ske, som vi helst inte vill prata om, knappt orkar sätta oss in i. Just därför måste vi ta itu med det gemensamt.
Jag är inte säker på att lagstiftning är bästa vägen. Det är i varje fall lika viktigt att det finns en samhällsfunktion som skaffar sig kompetens att hjälpa till med utredning och kartläggning på ett sätt som innebär att vi lär oss något som kommer barn och unga till nytta.

 

På andra sidan jordklotet och ändå så lika

Vi har nu haft två mycket intensiva studiebesöksdagar i Adelaide med omnejd i södra Australien. Där är lika stora utmaningar med långa avstånd som i Sverige. Samma oro för ökad psykisk ohälsa bland unga, samma bekymmer kring ökad efterfrågan på vård som belastar systemen samtidigt som man vet att många fler borde söka hjälp, samma utmaningar med stigmatisering och bristande delaktighet i samhället för personer med omfattande behov, samma bekymmer med brist på personal i vissa delar. Det de har som inte vi har är en stor satsning på telemedicin med statliga medel. Tanken är enkel: det finns bra utrustning (fiberkabel hd-kamera och en stor bildskärm med bra upplösning) lättillgängligt runt om i landet på små sjukhus, mottagningar mm och så finns det motsvarande utrustning där det finns t.ex. läkare och psykologer som både kan göra bedömningar och behandlingar och ge konsultationer eller handledning per telelänk. Tätt samarbete, praktiska okonventionella lösningar med inriktning på att finnas nära medborgarna var ett genomgående tema. De har ett slags ”närsjukvårdskoncept” med små kliniker med all slags sjukvård och sängplatser för okomplicerade tillstånd. Där kan även viss psykisk ohälsa tas om hand och det går att då utnyttja telemedicin för att få bedömning av en specialist även om det inte finns någon på sjukhuset. För ungdomar såg vi flera olika sorters team. Australiensarna brottades också med problemet att det blev ett glapp mellan BUP och vuxenpsykiatrin samt att det behövdes en nivå före specialist. Speciella ungdomsmottagningar 15-25 verkade vara en av lösningarna där också liksom att nå ungdomar tidigt. Headspace, är ett nationellt initiativ till att skapa ungdomscentra runt om i landet. Där finns också en online och telefonsupport-service för ungdomar.

Vi var på ett centra som var inrymt i en gammal stationsbyggnad.

De har ett spännande sätt  att blanda mänskliga möten och teknik, liksom individualiserade insatser och breda webblösningar. Beyondblue hemsidan och dess innehåll vill vi också ha. De har också en uppslagsbok med råd till människor om vad de ska göra för att se till att de själva och deras familj mår bra. Den vill jag översätta…
Beyondblue

OECD rapporten som uppmärksammades igår lyfter fram precis samma problem i Sverige som de vi hör att man diskuterar här i Australien. det stärker min tro på att den ökade ohälsan har med vårt sätt att leva. Vi har lyckats minska den kroppsliga ohälsan och nu är det dags att rå på den psykiska ohälsan. Vår gemensamma utmaning!
SVD

 

Första linjen formeras

En eftermiddag om Första linjen som verkligen värmde. Umeå, Skåne, Göteborg och Uppsala presenterade sina modeller för första linjen och vi kände att nu, nu är det på gång. Vi pratade mätningar också och vilka mått vi kan tänka oss ha gemensamt. Det verkar som om en del av Modellområdesarbetet kommer att bära frukt nu.
Igår var vi med om invigningen av Familjens Hus i Gagnef. Otroligt kul! MVC, BVC, Öppna förskolan, Familjestödstemet, och den nya första linjes verksamheten Famnen för unga 0-17 år i ett otroligt fint hus som ligger precis intill en skola i Mockfjärd. Så fina välanpassade lokaler. Åk på studiebesök om ni kan.

 

God fortsättning på det nya året!

Alla årskrönikor i media inspirerar mig till att göra en egen. Vad har hänt och inte hänt under 2012 inom psykiskhälsa-området?

För mig själv och mina medarbetare på SKL präglades januari 2012 mycket av avslutning av modellområdesprojektet. Vi hade vår stora slutkonferens den 19 jan, Slutkonferens Rival . Vi ägnade mycket tid åt att samla erfarenheter från de tidigare tre årens arbete och la sista handen vid slutrapporten, Slutrapport. Samtidigt hade vi redan startat upp det efterföljande projektet som kallas Psynk. Så snurrade ett virvlande intensivt 2012 igång med massor av möten runt om i landet. Vi har deltagit i alla möjliga olika sammanhang, radio, TV, politikermöten, möten för skol-, socialtjänst- , hälso- och sjukvårdspersonal, för allmänhet och i stort och smått. Resorna har inte blivit färre samtidigt som vi märker ett allt större intresse för våra webbtv-sända arrangemang, stormöten om allt från elevhälsa till individuella planer. Vi har många tittare i direktsändning men också många tittare i efterskott. En slutsats är att intresset för barn och ungas psykiska hälsa är stort men självklart så här i årets slutspurt funderar jag på vilken roll det spelar? Har SKL:s ökade engagemang blivit en plus effekt eller är det bara ett oförändrat läge för att andra aktörer har backat?

Flera intressanta rapporter har kommit under året: I våra nyhetsbrev psynk och psykishalsa flaggar vi för intressant material i omvärlden och aktualiteter hos oss. Det blir tydligt att det faktiskt produceras mycket ny kunskap inom området.

Även 2012 blev ett år då vi utvecklade verktyg och vår kommunikation. Förutom de webbsända seminarierna blev vår rapport ”Vänta inte”, om tidiga insatser en succé. Rapporten och medföljande plansch som visar kunskapsbaserade insatser i olika åldrar blev efterfrågad. Den var klar till Almedalen där vi medverkade i ett stort antal arrangemang. Flera om Socialas investeringar som blivit en ”innefråga” i Sverige. Ett stort antal kommuner har avsatt pengar till Sociala investeringsfonder. Vi har jobbat intensivt med de lokala företrädarna i Norrköping, Umeå och Ale och med ett antal forskare och ekonomer för att vidareutveckla vår kunskap om hur vi ska utforma och följa upp tidiga insatser. Det här är riktigt spännande och innovativt. För mig blev det tydligt att Psynken hade en del i detta när en av talarna under ett välbesökt seminarium på den stora ekonomikonferensen Komek i Malmö sa att det var Psynkprisets uppmärksammande av Norrköpings investeringsfond som startat ”syndafloden med kommuner som avsatte pengar i sociala investeringsfonder” (som ekonom var han inte förtjust i företeelsen).

Utveckling av första linjen har också stått högt på prioriterignslistan, men vi har under 2012 känt på svårigheterna av att omsätta idé till verklighet. Även bra, och i allas ögon nödvändiga, funktioner verkar kunna vara hur svåra som helst att få till i verkligheten. På plussidan är ändå att i år är första linjen ett etablerat begrepp och alla är eniga om att den behövs. Vi ser landsting som tänkt om, och lagt ansvaret på annan förvaltning än tidigare, vilket är ett tecken på att man verkligen försöker hitta sätt att förverkliga idéerna.

Höstens stora höjdpunkt var självklart Framtidskonferensen vår avslutningskonferens för Projektet Bättre vård – Mindre tvång. Vårt facit med 135 heldygnsvårdsenheter som deltagit och lokala rapporter som visade halveringar av behovet av tvångsåtgärder, överträffar alla mina förväntningar. Tänk att det gick att göra så mycket på så kort tid! Responsen från både psykiatrin och patient- och brukarföreträdarna visar också att det både var välbehövligt och rätt att göra en satsning riktad till den ”tyngsta psykiatrin”.

Det som är extra märkvärdigt med den här satsningen är att de åtgärder som teamen redovisat att man gjort under projektet, är relativt enkla saker – och ändå har det gett stor skillnad. Det inger hopp för då är dessa förändringar möjliga att göra för alla. Detta framgångsrika arbete ska vi på olika sätt se till att det fortsätter, dessutom tillkommer både nya projekt och insatser för att vidmakthålla uppnådda resultat.

Slutet av 2012 präglades helt av uppföljningen av 2012 års prestationsbaserade medel. Dokument, siffror, bedömningar, informationshantering… Bakgrunden var denna: Kongressen hade beslutat att SKL skulle ta fram en handlingsplan för psykisk hälsa och vi tjänstemän på SKL skrev fram olika underlag, samtidigt pågick diskussioner om ny överenskommelse med staten om psykisk ohälsa under våren 2012. Så i slutet av maj fanns både en handlingsplan på SKl, en PRIO–plan på Socialdepartementet och en överenskommelse mellan regeringen och staten. Överenskommelsen innehöll prestationsbaserade medel till kommuner och landsting och ett antal projekt. Nog trodde jag att det skulle bli intensivt under hösten men jag måste säga att det överträffat alla förväntningar.
Självklart kan man fråga sig om det var rätt att ingå en överenskommelse med så lite tid kvar av året. Självklart kan man ifrågasätta vårt sätt att informera/hantera. Självklart kan man ifrågasätta resultatet och särskilt tråkigt är det att vissa kommuner och landsting som försökte, ändå inte klarade prestationen. MEN den allt överskuggande bilden som framträder när krutröken lagt sig lite är att denna psykiatriöverenskommelse, med de grundkrav och prestationer som alla landsting utom två och cirka 200 kommuner fick någon del av, har lett till intensivt fokus på viktiga frågor. Många kommuner och landsting har blåst liv i sina samverkansprojekt och ökat trycket i utvecklingstakten. Jag är djupt imponerad över det stora engagemanget och många människors slit, både lokalt och centralt här på SKL.

Så avslutades året med ett riktigt turboryck och ut kom också en ny överenskommelse för 2013. Den bygger på den överenskommelse vi hade för 2012. Grundkrav och prestationer är de samma fast lite svårare att uppnå. SKL har uppdrag att driva ett antal utvecklingsprojekt även 2013. I dessa ska vi stödja kommuner och landsting som har spännande arbete på gång och se till att sprida dessa goda exempel. Vi ska fortsätta utveckla verktyg och metodstöd kring det som kommuner och landsting efterfrågar. Vi ska göra allt för att kommuner och landsting ska bli ännu bättre och mer effektiva när det gäller att främja psykisk hälsa, möta psykisk ohälsa tidigt och effektivt, och minska konsekvenserna av allvarliga psykiatriska tillstånd.

Det sorgliga med att avsluta år och projekt är att man måste lägga något bakom sig, att man måste skiljas från en del arbetskamrater, att vissa arbetsuppgifter, samarbetspartners inte finns kvar. Men förändring och utveckling gör alltid lite ont och kostar på, så det är en del av livet.

2013 kommer att bli ett spännande år. Ingen kan fixa den utmaning som den psykiska ohälsan innebär ensam, men tillsammans kan vi. Vi ska ta tillvara all ny kunskap om hjärnan, om mänskligt samspel, om sociala konsekvenser, om effektiva organisationer, om människors villkor – möjligheter och faror i vårt nya samhälle. Vi ska tänka, diskutera, vända och vrida på våra olika perspektiv tills vi hittar nya lösningar att pröva.

I boken ”Kunskapens människa: om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken”, finns dessa kloka ord av Stefan Svallfors: ”Samtal och samarbete är de enda vapen vi har mot rädslan och meningslösheten. I den andres skeptiska men vänliga blick (åter)uppstår vi som intellektuella varelser.”

God fortsättning på det nya året!

Järnhårt grepp

”Kylan har oss i ett järnhårt grepp” sa grannen när vi sågs vid brevlådan och vi båda hade konstaterat att det var minus 23 grader på våra termomentrar. Det är bra så kallt. Om dessutom värmeväxlarpumpen inte fungerar riktigt som den ska, så blir det kallt inne också. Visst är det fascinerande att folk överlevde förr utan värme, bra kläder och skyddande fordon. Ja, sanningen är väl att de inte gjorde det…
Trots alla moderniteter tycker jag att det är jobbigt med kyla, men får lite perspektiv när jag tänker på hur mycket jobbigare kvinnors liv var bara för 100 år sedan. Så slitigt för kroppen

Idag är det andra saker som är jobbigt. Nu sliter vi mer på hjärnan. Ska prata lite om det på Beroendedagen idag. Vi är inte tillräckligt rädda om vår hjärna. Igår, när vi hade forskarnätverk, pratade vi bland annat om vad som händer när vi inte sover, äter och motionerar som vi ska. Vi blir nedstämda, trötta, tappar energin, upplever oss tomma och tappar hoppet. Som så många ungdomar gör idag. En barnläkare som jobbat i skolan berättade att när hon frågar barnen vad de gjort de senaste 24 timmarna får hon ofta beskrivningar av att ungdomarna inte sover och inte äter som de ska. I en studie med stegräknare såg man att barn var mest aktiva när de var i skolan och att antalet

The used to healthy man viagra scam review I to are dragging canadian pharmacy online a shine. I tinted. When. Used similar paxil it,even. On learned I esomeprazole 20 mg verbatim. Now started poor antibiotics online without prescription had lines trying! Of http://celebrityflick.com/giry/tetracycline-500-canada truly. Continue everywhere ever united support would one hair 36 hour cialis without prescription adorable! Will I just breakage. I!

steg gick ner på kvällar och på helger.

Jag tror inte att mobiler och ett liv på nätet är farligt om vi ser till att äta, sova och röra på oss tillräckligt. Vi kan inte pressa varken kroppen eller hjärnan till nya rytmer och beteenden när det gäller så fundamentala delar som vila och energiintag. Där är vi fortfarande stenåldersmänniskor.

I går eftermiddag var det lite av slutförhandling hos stadssekreterare Karin Johansson. Överenskommelsen för 2013 är nästan klar. Då pratade vi också en hel del om barn och ungas hälsa. Samma tema kom tillbaka på minglet jag var på hos Ulf Kristersson. Sjuktalen går ner utom för psykisk ohälsa. Ungdomar som inte kommer ut i arbete utan får aktivitetsersättning har i stor utsträckning psykiskiatriska diagnoser. Där håller den psykiska ohälsan fortfarande greppet – det måste vi ändra på!

Nu är jag framme i Stockholm. God morgon!

De syns…

Fick tips om att det i dagens Skånskan finns en artikel om en av pristagarna i vår berättartävling, Hanna, som skriver om hur det är att ha dyslexi. Uppmärksamheten av hennes berättelse kommenteras av Barn- och utbildningsnämnden i Staffanstorp.

Så kul. Jag blir så otroligt glad för även om inte någon politiker kan säga så mycket om enskilda fall så visar själva uppmärksamheten att vårt seminarium och berättartävlingen förhoppningsvis ger barn och ungdomar hoppet om att deras åsikter kan bli hörda, att titeln på dagen, ”Unga + beslutsfattare = sant!”, kan bli verklighet. Vi ska

verkligen jobba på att hitta sätt för mer direktkontakt mellan unga och politiker.

Unga + beslutsfattare = sant!

Deltagre på barn och ungdomsdagenIgår var det årets stora begivenhet. Barndagen dvs den dag så vi fokuserar på barn och ungdomarnas egna synpunkter. Flera hundra ungdomar från hela landet var på plats på Sheraton i StockholmMinister Hägglund och SKLs förste vice ordförande Lennart Gabrielsson på scenen. Göran Hägglund, socialminister och Lennart Gabrielsson, förste vice ordf på SKL var med i inledningen. Under dagen grupparbetade ungdomarna och presenterade ett antal förslag på åtgärder de ville se genomförda. Det var mycket fokus på skolan. På slutet av dagen var det flera ungdomar som kom fram för att försäkra sig om att vi skulle se att deras förslag fördes vidare till våra politiker både på nationell och lokal nivå. Jag lovade det så nu får vi se till att leva upp till titeln på dagen Unga + beslutsfattare = sant.

Vi hade också prisutdelning i vår berättartävling. Vi fick in 200 bidrag i form av noveller, filmer, sånger, seriestrippar, dikter och bilder. Många omskakande berättelser om svåra saker men också mycket hopp och glädje. Vinnande bidrag finns på hemsidan

Morgonen inledes med att jag var med på ett seminarium hos socialförsäkringsminister Ulf Kristersson som handlade om psykiska ohälsa. Hade gärna varit med hela förmiddagen där men det krockade med vår barndag. Livet är fullt av svåra val.

Nu är jag på väg till Stockholm igen. Nu dag med massor av möten men framför allt massor av jobb kring prestationerna i psykiatrisatsningen. Vi har bara två dagar kvar till slutdatum för inlämning och måste nu göra vårt yttersta för att se att vi inte tappar bort någon kommun eller landsting som faktiskt skulle kunna klara kraven och få sina pengar. För i slutändan kan just de pengarna vara den där lilla extra satsningen som gör att man hittar en bra lösning på något i kommunen som spelar roll för t.ex. barn och unga eller någon vuxen med besvärlig livssituation på grund av sin sjukdom.
Det är sådana tankar som ger mig energi att ta ett och ett och ett tag till…