Framgång eller nederlag

Idag har Socialstyrelsen presenterat en rapport om vårdgarantin för barn och unga med psykisk ohälsa. I rapporten finns en mängd kritiska synpunkter. Det är bra att de är noga, ligger på och i och med det förhoppningsvis bidrar till ytterligare förbättring.

Jag måste bara få säga att jag personligen tycker att detta är en stor framgång och att jag känner stor respekt för det jobb som BUP gjort. När jag kom till SKL 2007 var köerna till barnpsykiatrin och låga produktionssiffror på BUP ett återkommande bekymmer. Vi gjorde en inventering och hörde att cheferna själva var bekymrade. Man såg att många barn fick vänta så länge så att det innebar att resultaten riskerade att påverkas negativt. Man såg att bemanning och arbetssätt skulle behöva förändras, men visste inte hur man skulle få kraft till detta. Så startade olika utvecklingsarbeten. Vi satte ett mål för jobbet: till 2012 skulle vi komma ner till väntetider på högst 30 dagar.  
Under åren 2006 – 2008 väntade mellan 600 och 800 barn mer än 90 dagar på ett första besök. Därför kändes målen för många som helt orealistiska. Men arbetet startade, många mottagningar såg över sina rutiner, vi började prata om första linjen, verksamheter startades. Vi fick också särskilda pengar kopplade till förstärkt vårdgaranti.

2009 – som var första året med satsningen för ökad tillgänglighet – minskade antalet väntande barn till 23 och år 2010 hade bara 11 barn väntat så länge.

Idag får de flesta barnen komma inom 30 dagar. Vi får till och med rapporter om att det är ett ökande antal familjer som ber att få skjuta lite på besöken, att man blir erbjuden tid för fort. Detta har skett samtidigt som antalet barn som söker BUP ökat kraftigt.

Arbetet har hittills varit mycket framgångsrikt men varit en stor ansträngning för BUP.

I den inventering vi gjorde 2008 var det många barnpsykiatrichefer som uttryckte att de kände oro för att det fanns många barn som skulle behöva komma till BUP men som inte gjorde det på grund av fördomar och skamkänslor samt rädsla för att långa köer. I det perspektivet måste jag tycka att det är ett framsteg att så många fler kommer nu.

Självklart är det ökade trycket på BUP något vi måste ta på största allvar. Vi måste hjälpas åt att se till att alla som kan få hjälp på annat sätt får det. Att BUP får de förstärkningar som behövs och att vi jobbar vidare med metodutveckling.

Skolriksdag bättre än partiledardebatt

Skolriksdag och massor av kommunpolitiker, skolledare och så Björklund på scenen. Det är vad som väntar mig idag. Ska själv medverka i ett seminarium om samverkan för skolnärvaro. Är en del i Psynkens arbete med psykisk hälsa. Vi är så övertygade om att en lyckad skolgång, trygga och stimulerande förutsättningar i förskola och skola är nyckelaktiviteter för en god psykisk hälsa. För en del barn räcker det inte bara med ordinarie insatser i skolan och de ska få allt extra stöd de behöver så tidigt som möjligt. Men för en ännu mindre del räcker det inte med bara skolans insatser hur bra skola det än är. De behöver kanske hjälp från Socialtjänsten med en strulig hemsituation, hjälp från Barnpsykiatrin eller Barnhabiliteringen med behandling och träning. Om alla barn ska klara skolan måste alla deras nödvändiga behov vara tillgodosedda. Dessutom måste det vara smart samordnat. Ja till och med synkroniserat så noga att alla inblandade som har en uppgift har planerat allt in i minsta detalj tillsammans med barnet och familjen. Då handlar det inte om mitt eller ditt ansvar. Då handlar det om vårt gemensamma ansvar. Det ska aldrig vara tur eller otur om ett barn får rätt stöd.

Till Skolriksdagen har mina duktiga medarbetare tagit fram en liten guide om hur man vänder skolfrånvaro till skolnärvaro. För om barnen inte ens kommer till skolan då går det inte bra. Psynkprojektet

Hörde partiledardebatten igår. Saknade psykisk hälsa i diskussionen. Även när det gällde skolan blev det ganska ytligt bråk om vem som förstört mest istället för enighet om gemensamma tag. Tänk om debatten istället kunde handla om att bräcka varandra med smarta idéer. Men det är kanske för svårt?

Kommentar på artikel i SvD

I en debattartikel i Svenska Dagbladet  den 27:e  april beskriver ett antal psykologer hur de upplever förhållandena i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är en artikel som måste tas på stort allvar eftersom bilden författarna ger delas av flera, det vet vi genom våra resor i landet. Vi, Ing-Marie Wieselgren och Anders Printz,  psykiatrisamordnarna på SKL och Socialdepartementet, har därför valt att skriva en gemensam kommentar på våra bloggar.
Sammanfattningsvis menar artikelförfattarna att kvaliteten i barn- och ungdomspsykiatrins insatser får stå tillbaka för en styrning som är inriktad på antalet besök samtidigt som köerna växer och första linjen inte fungerar.

Vi representerar SKL respektive staten – två parter som flera år gjort överenskommelser om den förstärkta vårdgaranti som kraftigt har minskat väntetiderna till ett första besök respektive påbörjad utredning eller behandling de senaste åren. Det har vi gjort eftersom vi är övertygade om att tillgänglighet är ett viktigt kvalitetsmått särskilt för barn och ungdomar. Vårdgarantin syftar till att t.ex. en förälder som är orolig för sin tonåring som ligger håglös på sängen hela dagarna och inte kommer iväg till skolan, ska inte få svaret att det är fyra månaders väntetid. Fyra månader innebär att hela skolterminen försvinner, pressen i familjen ökar, syskonen mår dåligt och kontakten med kamraterna minskar.

Den minskning av väntetiderna som skett i många landsting har därför varit av stor betydelse. En viktig orsak till minskningen är de statliga medel som tillförts. Men framförallt beror det på det hårda arbete som gjorts av medarbetarna i barn- och ungdomspsykiatrin. Nu har vi alla ett ansvar för att vidmakthålla de framgångar som har gjorts men också för att säkerställa att BUP får rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Vi delar nämligen artikelförfattarnas uppfattning att ensidiga krav på den specialiserade vården som inte har sin motsvarighet på andra områden, leder snett. Därför är det i årets överenskommelse inte tillräckligt att landsting klarar vårdgarantin. Landstingen måste också säkerställa att det är klart vem som ska vara första linjen och informera barn, ungdomar och deras familjer vart de ska vända sig också med lättare psykisk ohälsa. Det går inte att säga att primärvården är första linjen om man inte kan berätta för medborgarna vad det betyder och vart de ska vända sig.

Vi tar också det artikelförfattarna säger om den administrativa bördan i vården på stort allvar. Uppföljningar av insatsernas resultat är nödvändiga och att förståelsen för det har ökat de senaste åren är av godo. Vi måste alltid försäkra oss om att insatserna bygger på aktuell kunskap och att de ges av personer med rätt kompetens för uppgiften. Men om man inte vet var siffrorna man rapporterar tar vägen, om de aldrig återkopplas och om några riktiga kvalitetsdiskussioner aldrig förs, blir uppföljningen inte bara meningslös, utan också extremt betungande.

Psynkprojektet, som drivs av SKL med statliga medel, syftar bland annat till att utveckla modeller där resurserna används mera effektivt och där hela samhället tar ansvar för ungas psykiska hälsa, inte bara barn- och ungdomspsykiatrin.

Men den utveckling som krävs är inte något som kan göras i en handvändning. Regeringens och SKL:s samarbete på psykiatrins område handlar om att ge långsiktiga förutsättningar för kvalitetsförbättringar där relevanta uppföljningsvariabler är en viktig del.

Vi välkomnar en diskussion om huruvida det som görs är rätt. Visst förstår vi vikten av att landstingen ifrågasätter om allt det som mäts är nödvändigt, om det verkligen speglar det som är kvalitet för barnen och deras familjer. Samtidigt är det viktigt att vården är jämlik och att resurserna används effektivt vilket kräver styrning liksom i alla andra organisationer.

Det är en svår balansgång. Vi är glada för den diskussion som startats genom artikeln i Svenska Dagbladet.