Så är vi igång igen

2014, ett helt nytt år, inte det minsta begagnat. Fullt av möjligheter och utmaningar. Första arbetsdagen på det nya året känns alltid lite högtidligt. Hur ska det bli? Ett bra år då vi flyttar fram positionerna, tillsammans utvecklar samhället till att bli lite bättre att leva i. Att det blir ökade möjligheter för människor att utvecklas och må bra. Ett år med många konstruktiva diskussioner som får oss att växa och bli klokare. Det är ingen annan som gör det åt oss utan vi måste alla ta ansvar för att utveckla det gemensamma, att verka för långsiktiga lösningar som blir bäst för helheten.   

Året har fått en rykande start med intensiv diskussion om psykiatri och diagnoser efter en krönika i DN. I krönikan lyftes många viktiga diskussionspunkter om hjärna, biologi, samhälle, livssituation och behov av behandling eller samhällsförändring men hela diskussionen gick över styr eftersom artikeln var full av felaktigheter och rena angrepp.  Reaktionerna blev många och intensiva. I Dalarnas tidningar dt , i Expressen. Några av mina kollegor ryckte upp sig ur ledigheten och satte igång att skriva. Stort tack till Annika, Göran och Ylva. På ett dygn hade vi fått till ett svar som publicerades i DN några dagar efter den första krönikan.

På Facebook och Twitter var många aktiva. De flesta efterlyste en klok och saklig diskussion några lät känslorna ta överhanden. Jag är övertygad om att vi behöver en klok och sansad diskussion. Som Karin Bojs skrev i somras behövs förstås diagnoser inom psykiatrin som inom resten av sjukvården. Det vi behöver prata om är att vi idag har vi problem med att både för mycket och för lite diagnoser ställs. Många människor får inte den utredning, diagnos och behandling av sitt psykiatriska tillstånd som de skulle behöva och lider i onödan. I andra fall sätter vi diagnos på det som egentligen är resultat av dålig arbetsmiljö, mobbing, liv i utsatta situationer och där det riktiga vore att ändra på situationen, samhället och inte tro att det är fel på individen. ADHD, depression och en mängd andra psykisk sjukdomar finns och bör behandlas. Psykiska funktionsnedsättningar ska vi anpassa och kompensera för och psykisk ohälsa ska vi se till att det går att leva med och hantera på ett klokt sätt. Det går inte att förneka bort psykisk ohälsa. Ett hälsofrämjande samhälle skapar vi tillsammans.

Det finns en massa lovande aktiviteter att visa på också nu på det nya året. Möjlighet att träffa en skolsköterska alla dagar beskrivs som en viktig rättighet för barn i en debattartikel i Sydsvenskan. Bra utbildning och vikten av att alla barn får lyckas i skolan tas upp av alla partier just nu. Lika så uppmärksammas arbetets betydelse och att full sysselsättning både är hälsofrämjande och skapar bättre ekonomiska förutsättningar. Visst är det mycket elände som sker men också kraftfulla manifestationer mot våld och rasism. Det var så häftigt att vara bland alla tusentals människor i Kärrtorp men det är också uppmuntrande att läsa om alla manifestationer runt om i landet.

I alla våra utvecklingsarbeten på SKL tar vi nya tag. det var många glada miner på kontoret idag. Vi hoppas på massor av positiva resultat under året. Jag tror att om människor känner att de har ansvar och förtroende så växer de. Jag tror att det finns många som vill och kan ta ansvar för en positiv utveckling.

Tillit och tro på varandra och en gemenskap det behöver vi alla.

1560486_711310828913235_227148933_nFyra nya lamm i ladugården.

Rättspsykiatrin på agendan

Citat

Rättspsykiatri är ett svårt och komplicerat ämne och nästan omöjligt att förklara enkelt i TV. Det kände jag mycket tydligt i kvällens Agenda. Samtidigt är det mycket viktigt att rättssäkerhet, vårdkvalitet, ekonomi och hela organisationen/systemet liksom lagstiftningen diskuteras. Det finns mycket som skulle behöva fungera mycket bättre än idag. I media just nu diskuterar vi flera frågor på samma gång vilket inte gör det hela lättare att förstå. Jag ska försöka lite kort förklara var jag står i de olika frågorna.

1. Om vi börjar med vårdfrågan. Vad ska man göra när patient och sjukvård inte är överens? Om förtroendet mellan patient och vården inte är bra brukar det inte bli någon bra vård. För mig är det självklart att patienter som vårdas för ett psykiatriskt tillstånd har samma rätt som patienter med en kroppslig sjukdom att få så kallad second opinion, det vill säga en förnyad bedömning hos en annan läkare eller annan vårdverksamhet. Det finns i Hälso- och sjukvårdslagen som är den grundläggande lagstiftning som gäller även den som är inlagd enligt ex lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. Om personen dessutom vårdas i tvångsvård, enligt LPT eller LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård), är det ännu viktigare att vi är frikostiga med förnyade bedömningar eller att ta in andra experter för att ge råd och ny kunskap. Vård som vi tvingar människor till, vård som man inte själv kan välja måste vara av högsta kvalitet.
Dessutom är ett gott samarbete, en förtroendefull relation, nödvändigt för att få ett bra resultat och en förutsättning för en effektiv rehabiliteringsprocess. Det betyder att om det blir konflikt, saknas förtroende eller på annat sätt kör ihop sig mellan patient och vårdföreträdare, så är det naturliga att man ber någon annan vårdgivare att ta över. Det gäller oavsett specialitet. Jag förstår inte varför man tvekar att ge en förnyad bedömning när någon vårdats länge. Om en kollega kan komma med nya infallsvinklar som ger bättre vårdresultat har man på nolltid sparat in stora kostnader och mycket lidande.

Jag ska försöka skaffa mig en bättre bild på hur vanligt det är att man ger möjlighet till, och hur ofta patienter utnyttjar, second opinion.

2. I TV inslaget framförde en professor i rättspsykiatri att han misstänkte att vissa landsting vårdar patienter onödigt länge i rättspsykiatrin om det är en patient från ett annat landsting. Det skulle i så fall handla om patienter som kommer från kriminalvården och som skulle kunnat skickats tillbaka till fängelset tidigare eller patienter som skulle kunnat transporterats tidigare till sitt hemlandsting.
Om det förekommer att patienter ”hålls kvar i rättspsykiatrisk vård” för att en klinik vill tjäna pengar på att ett annat landsting ska betala för ”onödig vård” vill jag tro att alla landstingsledningar omedelbart säger att så får det inte gå till. Jag tar också för givet att vi alla tar avstånd från att patienter i det egna landstinget får sämre vård än om det  är en utomlänspatient som något annat landsting betalar för. Jag antar att alla landstingsledningar vill att vi ska ha ett förtroendefullt samarbete där vi kan lita på att vi inte lurar varandra.

3. Vår nuvarande lagstiftning där rättspsykiatrisk vård både är vård och en påföljd, innebär problem. Systemet gör att det i vissa fall blir orimligt stora skillnader om du får påföljden fängelse eller rättspsykiatrisk vård. En person i kriminalvården friges vi strafftidens slut, oavsett om det finns risk för återfall eller inte. För den som vårdas i Rättspsykiatrin gäller ofta att även sociala förhållanden och risken för återfall ligger till grund för beslut om utskrivning. Det förslag som kom först från Psykiatrilagsutredningen och som byggde på ett tidigare utredningsförslag, Psykansvarskommittén. I nuläget verkar det som om det inte blir någon större lagändring, vilket jag tror är synd. Det finns en rädsla för att det nya systemet skulle innebära att många människor skulle låsas in långa tider i särskilda skyddsåtgärder men just det problemet att människor kan bli kvar i många år trots att de man gjort var ett ringa brott. Redan idag ställs mycket större krav på den som ska skrivas ut från Rättspsykiatrin än vad många tror, och större krav än vad som ställs på kriminalvårdens klienter.

4. Om vi tycker att det är viktigt med likvärdig vård när vården är frivillig så måste det gälla i än högre grad för vård vi tvingar människor till. Jag vet att det finns mycket vi kan förbättra i heldygnsvården, både rättspsykiatri och allmänpsykiatri. Vårt utvecklingsarbete med ”Bättre vård, mindre tvång”, där vi nu haft med mer än 150 enheter, visar att det finns mycket som kan förbättras med enkla medel. Sedan finns det en hel del som kommer kräva mer omfattande förändringsarbete. Både enkla och svåra förbättringar måste vi göra.

5. Är Rättspsykiatrin rättssäker? Ja för det mesta skulle jag säga men även här kan det bli bättre. Om en patient råkar ut för en dålig doktor, en dålig advokat och en domstol som inte gör ett bra jobb då är inte systemet säkrare än att det kan bli fel. Alltså kan det finnas anledning att se över systemen och lagstiftningen. Detta talar också för att patienten ska ha möjlighet att inte bara överklaga intagning och om personen ska fortsätta vårdas, utan även ha rätt att få en förnyad bedömning av innehållet i vården. Här kan behövas åtgärder som tillförsäkrar även den som inte orkar driva sin egen fråga hjälp med detta.
Även domstolarnas sätt att döma, förvaltningsdomstolarnas sätt att hantera förlängningar av vård och överklaganden måste vara likvärdiga. Eftersom domstolarna är fristående kan även deras arbetssätt och bedömningar skifta. Självklart måste alla förvaltningsdomstolar se till att ha riktigt duktiga expertläkare till sitt förfogande som verkligen träffar patienterna.

Det finns en del som talar för att man åter skulle försöka få Rättspsykiatrin att bli statlig. Visst kan det finnas vissa fördelar men jag tror att vi måste tänka till ordentligt vilka nackdelar det kan innebära.

Förhoppningsvis fortsätter diskussionerna. Jag vet att det troligen kommer tas upp några frågor som är delar av Psykiatrilagsutredningens förslag och att det troligen handlar om elektronisk kommunikation och om tvångsåtgärder. det är bättre än inget.

Rakt in i hjärtat

Leorazzak100x100Lyssnar på Leo Razzak på Skolriksdag. En ny bekantskap för mig. Invandrarkille som gått från bråkstake till entreprenör. Han berättar Fryshusets historia och sin egen livshistoria. Allt är en identitetsfråga, säger han, och lyfter massor av kloka tankar i ett häftigt tempo på vardagsspråk. Går direkt in i hjärtat.

Några av hans budskap: Vi betalar skatt för att få del av sjukvård, skola, socialförsäkring. Det måste vi förklara för varandra och få alla ungar att förstå. Om man inte vet vem man är vet man inte vart man ska. Det riktigt tragiska i livet är inte när man inte når sina mål utan när man inte har några mål. Bygg en grund i gemensamma värderingar. Vi har gjort en fantastisk resa i Sverige de senaste 100 åren men vi är inte klara. Vårt sekulariserade och individualistiska samhälle är extremt och individualismen har en baksida – egoism.

Han har också fattat att vi just nu går igenom ett paradigmskifte i Sverige

och en otrolig teknisk utveckling. ”Det är bara att fatta och anpassa sig, eller dö som dinosaurier” säger Leo.

Han poängterar också det mänskliga. Snacka med varandra, hör vad andra tycker, låt alla få chans att förklara sina åsikter och själva få möjlighet att pröva sina tankar. Bygg upp en relation. Man måste respektera folks människovärde.
Lyssna på Leo Razzak om du får en chans.
http://www.leorazzak.com/

Ny artikel om ungas psykiska hälsa i DN idag. Bekräftar det vi säger dvs att dagens samhälle sliter på hjärnan. Men det vet vi redan. Den stora frågan är vad vi ska göra åt det, Så kom igen med idéer; hur lär vi oss att hantera dagens samhälle?

Viktig nyhet om än inte ny

Försäkringskassan har nu redovisat sina februarisiffror. Åter ser vi att psykisk ohälsa ökar i alla grupper och utgör den största diagnosgruppen för anställda kvinnor liksom för både de arbetslösa kvinnorna och männen.

”Psykisk ohälsa har blivit den överlägset vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Nästan fyra av tio sjukskrivna har den diagnosen och det är framför allt bland kvinnor mitt i livet som den psykiska ohälsan ökat kraftigt. Försäkringskassan ska nu snabbutreda orsakerna samtidigt som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) öppnar för en satsning på företagshälsovården” skrev SVD tidigare i vintras.

Det kan låta som en ny nyhet men det är bara en fortsättning på den utveckling vi sett senaste åren. Jag är inte överraskad. Det är en förväntad utveckling. Idag är det Hjärnan som är begränsningen. Det är våra mentala funktioner som sätter begränsningarna i ett samhälle där arbetet mycket går ut på att hantera information, vara social, kommunicera och lösa problem. Det är hjärnan som blir sliten och stressad. Det är inte muskler och ryggar som tar stryk först i dagens samhälle utan våra psykiska funktioner. Kroppen har alltid sagt ifrån när vi pressar den för mycket. Det gör den nu också. Vi blir deprimerade, får sömnproblem, ångest och orkar inte jobba.

Att problemen är begripliga betyder inte att vi inte ska göra något. Tvärt om det är dags att vi samordnar oss till krafttag. Men det kommer att krävas samordning både mellan kommuner och landsting och mellan olika departement och ministrar för att inte

tala om vilken samordning som kommer krävas kring de enskilda individerna. Kul med utmaningar eller hur?

På tal om nyheter så kommer det Öppna jämförelser om skolan idag. Kolla SKL:s webb.

Det hörs och syns

Psykisk ohälsa har varit tema i flera mediainslag den senaste tiden:

På TV i torsdags ställdes frågan: Hur mår våra barn? Robin Enander berättar i TV4 hos Malou om att han som 11-åring fick en depression. Det gjorde han mycket bra och hela samtalet blev positivt även om han inte fått bästa hjälp hela vägen.
Klippet från Efter 10  

OECD-rapporten som kom i förrförra veckan som lyfte den psykiska ohälsan och pekade på behov av tidiga insatser till barn och unga, har gett en del kommentarer i ledare och krönikor. Samtidigt som vi lyfter att det behövs bra hjälp för de som har ohälsa, är det viktigt att komma ihåg att många unga mår bra.

Den här debattartikeln av Ulf Kristersson i Svenska Dagbladet 5 mars var riktigt bra: ”Psykisk ohälsa har blivit den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför arbetsmarknaden” skriver OECD. Under ett år drabbas en miljon svenskar i arbetsför ålder – nästan 20 procent av arbetskraften – av psykisk ohälsa. En av fem som jobbar uppger problem med ångest, oro, depression eller sömnstörningar. OECD uppskattar bara de rent ekonomiska kostnaderna för detta till över 70 miljarder kronor om året i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg. Det motsvarar nästan tre procent av Sveriges BNP. Lägger man till detta de omätbara mänskliga kostnaderna står vi inför en av vår tids stora välfärdsutmaningar.”
Tänk om det kunde leda till konkreta åtgärder!

I gårdagens tidning fanns ett uppiggande förslag om skatteavdrag för psykoterapi: ”Fler blir sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. För att på allvar få ned dessa sjukskrivningar borde en skattelättnad införas, ett bot-avdrag”, skriver samtalsterapeuten Yolanda de Wanngård i Svenska dagbladet 23 mars 2012.

I Ekot i morse rapporterades om en forskningssammanställning som visar att terapi via internet och andra former av självhjälp har bra effekt även vid måttligt svåra depressioner. Sverigesradio.se

På ledarsidan i Svenska dagbladet skriver Nima Sanandaji om Social bonds.

Det finns en länk till Reforminstitutet som har mer information om social bonds och beskriver en konstruktion. Den har stora likheter med tankesättet kring socialinvesteringsfond i Norrköping men då är det inom kommunen. Kanske det börjar röra på sig.  Vi hörde i veckan att Inovationsrådet intresserar sig för frågan. Några av medarbetarna var på seminarium i veckan.
Reforminstitutet social bonds

Själv ägnade jag förra veckan mest åt vår överenskommelse och stödet till kommuner och landsting för att få del av prestaionsmedlen. Även där är det rörelse på gång.

 

På andra sidan jordklotet och ändå så lika

Vi har nu haft två mycket intensiva studiebesöksdagar i Adelaide med omnejd i södra Australien. Där är lika stora utmaningar med långa avstånd som i Sverige. Samma oro för ökad psykisk ohälsa bland unga, samma bekymmer kring ökad efterfrågan på vård som belastar systemen samtidigt som man vet att många fler borde söka hjälp, samma utmaningar med stigmatisering och bristande delaktighet i samhället för personer med omfattande behov, samma bekymmer med brist på personal i vissa delar. Det de har som inte vi har är en stor satsning på telemedicin med statliga medel. Tanken är enkel: det finns bra utrustning (fiberkabel hd-kamera och en stor bildskärm med bra upplösning) lättillgängligt runt om i landet på små sjukhus, mottagningar mm och så finns det motsvarande utrustning där det finns t.ex. läkare och psykologer som både kan göra bedömningar och behandlingar och ge konsultationer eller handledning per telelänk. Tätt samarbete, praktiska okonventionella lösningar med inriktning på att finnas nära medborgarna var ett genomgående tema. De har ett slags ”närsjukvårdskoncept” med små kliniker med all slags sjukvård och sängplatser för okomplicerade tillstånd. Där kan även viss psykisk ohälsa tas om hand och det går att då utnyttja telemedicin för att få bedömning av en specialist även om det inte finns någon på sjukhuset. För ungdomar såg vi flera olika sorters team. Australiensarna brottades också med problemet att det blev ett glapp mellan BUP och vuxenpsykiatrin samt att det behövdes en nivå före specialist. Speciella ungdomsmottagningar 15-25 verkade vara en av lösningarna där också liksom att nå ungdomar tidigt. Headspace, är ett nationellt initiativ till att skapa ungdomscentra runt om i landet. Där finns också en online och telefonsupport-service för ungdomar.

Vi var på ett centra som var inrymt i en gammal stationsbyggnad.

De har ett spännande sätt  att blanda mänskliga möten och teknik, liksom individualiserade insatser och breda webblösningar. Beyondblue hemsidan och dess innehåll vill vi också ha. De har också en uppslagsbok med råd till människor om vad de ska göra för att se till att de själva och deras familj mår bra. Den vill jag översätta…
Beyondblue

OECD rapporten som uppmärksammades igår lyfter fram precis samma problem i Sverige som de vi hör att man diskuterar här i Australien. det stärker min tro på att den ökade ohälsan har med vårt sätt att leva. Vi har lyckats minska den kroppsliga ohälsan och nu är det dags att rå på den psykiska ohälsan. Vår gemensamma utmaning!
SVD

 

De syns…

Fick tips om att det i dagens Skånskan finns en artikel om en av pristagarna i vår berättartävling, Hanna, som skriver om hur det är att ha dyslexi. Uppmärksamheten av hennes berättelse kommenteras av Barn- och utbildningsnämnden i Staffanstorp.

Så kul. Jag blir så otroligt glad för även om inte någon politiker kan säga så mycket om enskilda fall så visar själva uppmärksamheten att vårt seminarium och berättartävlingen förhoppningsvis ger barn och ungdomar hoppet om att deras åsikter kan bli hörda, att titeln på dagen, ”Unga + beslutsfattare = sant!”, kan bli verklighet. Vi ska

verkligen jobba på att hitta sätt för mer direktkontakt mellan unga och politiker.

Stolt som en tupp

Stolt som en tupp

Jag önskar att vi skulle få vara riktigt stolta över Svenskpsykiatri. Bitvis har vi all anledning att vara det. Det görs massor av jättebra vård och stödinsatser runt om i landet. Jag har just varit i Skåne på chefsdag tillsammans med Andrs Printz . Det var ett imponerande antal och jag tror att i stort sett alla chefer var där.Det som också var imponerande var den positiva stämning som rådde. Mycket spännande att få följa deras arbete.

Gläder mig också åt Lise-Lotte och Hannas svar i DN debatt idag där de visar att bilden av psykiatrin inte alls är nattsvart.

Ja så vann Obama. Imponerande på många sätt. Hans tal var häftigt . Jag fascinerades också av han väl valda entré. Att komma in med hela familjen och avsluta talet med att återföra till de närmaste den lilla familjen. Ett snyggt sätt att räcka ut handen till Romney och hans hyllande av familjen. Vi har mycket att lära av amerikanernas sätt att tala till människors hjärtan, att göra kött och blod av sina budskap.

Gemensamma krafttag

Idag finns en replik på Sven Brittons debattartikel i DN. Tyvärr valde Socialdepartementet att publicera ett eget svar. Jag hade hoppats på ett gemensamt mellan regering och SKL för att visa att vi har intentioner att lösa dessa frågor tillsammans på alla nivåer. Jag uppfattar att det här på SKL finns en stor enighet att driva dessa frågor över partigränserna. Att våra politiker ser att detta är ett område som behöver långsiktiga samordnade insatser utan partipolitiskt käbbel och utan revirpinkande mellan beredningar och ansvarsområden. Jag är glad att våra utvecklingsarbeten får drivas här från SKL. Hoppas att regeringen förmår att samla departementen till gemensamma strategier över minister och partigränser. Det finns en mängd frågor som kräver samarbete mellan departement och myndigheter. Om människor som drabbats av psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar ska kunna leva ett gott liv krävs rimlig ekonomisk situation, arbete/sysselsättning, bostad, bra vardag och goda effektiva lättillgängliga vårdinsatser samt möjlighet till vänner, meningsfull fritid och delaktighet i samhället. Kort sagt det vi alla behöver.
Det jag kan oroa mig för är att vi inte alls, någon av oss, förstår vilken viktig utmaning psykisk hälsa är för vårt samhälle och vår framtid. Kanske är det ingen av oss som vill se verkligheten och inse vilka resurser, vilket arbete och engagemang från alla som krävs för att på riktigt ta oss ann den utmaningen. Rätt samhälle för att främja psykisk hälsa och rätt insatser för att möta psykisk ohälsa kommer kräva stora insatser från oss alla. Men det är alltid lättare att önska att någon annan ska göra det.

Både glad och ledsen

Dagens informationssamhälle är fantastiskt. Här sitter jag vid en solig strand i Turkiet och kan läsa tidningar som om jag var hemma. Blev både glad och ledsen när jag såg dagens DN-debatt.

Glad för att psykiatri, psykisk ohälsa och hälsa uppmärksammas. Glad för att en man som Sven Britton med stor erfarenhet av sjukvård och välfärdsinsatser ser att Sveriges förmåga att möta psykisk ohälsa är en av vårt samhälles viktigaste utmaningar.

Ledsen för att det åter framstår som om hela psykiatriområdet bara är en passiv röra. Ledsen för att vi inte bättre lyckats kommunicera och visa det positiva som händer. Ledsen för att Sven Britton har rätt i att utvecklingstakten är för långsam.

Men glad igen när jag tänker på allt vi gör och att uppmärksamhet förhoppningsvis kan skapa ännu större satsningar, än högre ambitionsnivå och att kritik kan tagga oss till att anstänga oss ännu mer.

Väntar på att höra vad min andra samordningshalva Anders Printz kommer att säga när han är åter från semester. Kanske han också läser tidningar på ledigheten. Kanske kan vi får till något eller några svar till DN för det är viktigt att det syns att något händer när psykiatriområdet uppmärksammas.