Kommentar på artikel i SvD

I en debattartikel i Svenska Dagbladet  den 27:e  april beskriver ett antal psykologer hur de upplever förhållandena i barn- och ungdomspsykiatrin. Det är en artikel som måste tas på stort allvar eftersom bilden författarna ger delas av flera, det vet vi genom våra resor i landet. Vi, Ing-Marie Wieselgren och Anders Printz,  psykiatrisamordnarna på SKL och Socialdepartementet, har därför valt att skriva en gemensam kommentar på våra bloggar.
Sammanfattningsvis menar artikelförfattarna att kvaliteten i barn- och ungdomspsykiatrins insatser får stå tillbaka för en styrning som är inriktad på antalet besök samtidigt som köerna växer och första linjen inte fungerar.

Vi representerar SKL respektive staten – två parter som flera år gjort överenskommelser om den förstärkta vårdgaranti som kraftigt har minskat väntetiderna till ett första besök respektive påbörjad utredning eller behandling de senaste åren. Det har vi gjort eftersom vi är övertygade om att tillgänglighet är ett viktigt kvalitetsmått särskilt för barn och ungdomar. Vårdgarantin syftar till att t.ex. en förälder som är orolig för sin tonåring som ligger håglös på sängen hela dagarna och inte kommer iväg till skolan, ska inte få svaret att det är fyra månaders väntetid. Fyra månader innebär att hela skolterminen försvinner, pressen i familjen ökar, syskonen mår dåligt och kontakten med kamraterna minskar.

Den minskning av väntetiderna som skett i många landsting har därför varit av stor betydelse. En viktig orsak till minskningen är de statliga medel som tillförts. Men framförallt beror det på det hårda arbete som gjorts av medarbetarna i barn- och ungdomspsykiatrin. Nu har vi alla ett ansvar för att vidmakthålla de framgångar som har gjorts men också för att säkerställa att BUP får rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag.

Vi delar nämligen artikelförfattarnas uppfattning att ensidiga krav på den specialiserade vården som inte har sin motsvarighet på andra områden, leder snett. Därför är det i årets överenskommelse inte tillräckligt att landsting klarar vårdgarantin. Landstingen måste också säkerställa att det är klart vem som ska vara första linjen och informera barn, ungdomar och deras familjer vart de ska vända sig också med lättare psykisk ohälsa. Det går inte att säga att primärvården är första linjen om man inte kan berätta för medborgarna vad det betyder och vart de ska vända sig.

Vi tar också det artikelförfattarna säger om den administrativa bördan i vården på stort allvar. Uppföljningar av insatsernas resultat är nödvändiga och att förståelsen för det har ökat de senaste åren är av godo. Vi måste alltid försäkra oss om att insatserna bygger på aktuell kunskap och att de ges av personer med rätt kompetens för uppgiften. Men om man inte vet var siffrorna man rapporterar tar vägen, om de aldrig återkopplas och om några riktiga kvalitetsdiskussioner aldrig förs, blir uppföljningen inte bara meningslös, utan också extremt betungande.

Psynkprojektet, som drivs av SKL med statliga medel, syftar bland annat till att utveckla modeller där resurserna används mera effektivt och där hela samhället tar ansvar för ungas psykiska hälsa, inte bara barn- och ungdomspsykiatrin.

Men den utveckling som krävs är inte något som kan göras i en handvändning. Regeringens och SKL:s samarbete på psykiatrins område handlar om att ge långsiktiga förutsättningar för kvalitetsförbättringar där relevanta uppföljningsvariabler är en viktig del.

Vi välkomnar en diskussion om huruvida det som görs är rätt. Visst förstår vi vikten av att landstingen ifrågasätter om allt det som mäts är nödvändigt, om det verkligen speglar det som är kvalitet för barnen och deras familjer. Samtidigt är det viktigt att vården är jämlik och att resurserna används effektivt vilket kräver styrning liksom i alla andra organisationer.

Det är en svår balansgång. Vi är glada för den diskussion som startats genom artikeln i Svenska Dagbladet.

Lämnar spår

Nu har jag varit med om tre mycket intensiva och givande dagar. Våra utländska gäster från Birmingham, New York och Oslo fick verkligen jobba hårt och vara med på en massa möten. För mig innebar det att jag fick massor av nya idéer, många tidigare tankar bekräftade och inspiration till allt intensivare utveckling.

Igår och idag har Psykisk (o)Hälsa mässan gått av stapeln. Jag fick vara med och inleda igår och då träffa en mycket charmig ung man, Zanyar Adami, som kom till Sverige som ensamkommande flykting fem år gammal. Nu har han gjort en film som han visar för att skapa uppmärksamhet och diskussion om hur vi möter ensamkommande flyktingbarn. När jag frågade hur han skulle vilja att det var sa han med glimten i ögat: ”Jag önskar att vi stod på Arlanda och viftade med flaggor och ballonger och sa: Välkommen hit och bra gjort, vad du har varit stark som klarat att ta dig hit!”
Han har så rätt. Alla barn borde ha rätt att känna sig välkomna i världen.

På eftermiddagen fick jag möjlighet att träffa ett hundratal specialpedagoger då Svenska förbundet för specialpedagogik, SFSP hade möte. De ville ha guiden: Vänta inte och höra om Psynk-projektet.

Sedan avslutade vi Psykisk (O)hälsa-mässan idag, Psynken och jag, genom att dela ut årets Psynkpris. De fem pristagarna finns presenterade på Psynk-projektet.

Alla har på olika sätt lämnat spår och jag är så tacksam att det finns en massa spår att följa efter. Det är så hoppingivande.

Bekymmersam utveckling – men…

Ny rapport om mattekunskaper och läsförståelse. Svenska barn, åk 4 och 8, ligger sämre till än övriga nordiska länder i internationella rapporter som just publicerats. Alla tycker att det är bekymmersamt och nu blir det säkert massa diskussioner om orsaker.  Diskussioner är bra men vi måste få till förändring. Självklart måste vi satsa så mycket resurser, klokskap, arbete och god vilja som behövs. Mer om rapporten och själva grunddokumenten.

Vi har haft Temaledarträff idag i Psynkprojektet och igår hade vi ett Stormöte som finns på webben www.skl.se/psynk. Alla är entusiastiska, och taggade att skapa utveckling samtidigt vittnar alla om den tröghet som finns i våra system. Omöjligheterna tar lätt överhanden. Vi fick igår en levande beskrivning av hur det är att leva med ADHD, hur svårt det kan vara att få förståelse och få den utredning och den hjälp man behöver. Georgios Karpathakis är så bra att lyssna på. Mitt i allt är han så positiv, ser möjligheter och kan själv berätta att hans liv vände när han såg en film om ADHD. Förstod då att han inte är ensam och att det fanns hjälp att få. Titta själv!

Tur att det finns hopp och kraft att få från arbetet ute i verkligheten. Att vara byråkrat enbart skulle vara helt omöjligt för mig. Då fastnar man i systemtröghetsträsket och bara dras ned långsamt men obevekligt… Nej det måste förhindras. Det finns många ljuspunkter även om skolresultaten försämras snön vräker ner och det är mörkt. Snart är det jul och i det mörkaste mörkret lyser stärnorna och ljusen som klarast.

Avstamp

Det är helt underbart att få avsluta ett projekt när man vet att det strax är dags att starta ett nytt med utgångspunkt från det gamla. Bättre vård – mindre tvång projektet hade avslutande referensgruppsmöte idag. Alla var överens om att det gått bra och att vi vill ha en fortsättning. Jag tror att det är nyttigt att avsluta projekt. Att göra saker avgränsat, sätta upp mål, utvärdera och dra lärdomar. Så kan man sätta upp nya mål skapa nytt projekt på en klokare och mer erfaren nivå nästa gång. Så hoppas jag att vi får göra denna gång också.

Vi avslutade dagen med Psynkens julfika. Skinkmacka och julmust med alla psykisk ohälsa/hälsa projekt. Många glada entusiastiska människor från våra projekt, närliggande verksamheter, myndigheter, brukarorganisationer. En känsla av julglädje och framtidsoptimism gick genom rummet eller så var det tomten som uppfyllde Psynkens önskan. Vi ska synkronisera våra krafter.

Julfika med Psynken

De syns…

Fick tips om att det i dagens Skånskan finns en artikel om en av pristagarna i vår berättartävling, Hanna, som skriver om hur det är att ha dyslexi. Uppmärksamheten av hennes berättelse kommenteras av Barn- och utbildningsnämnden i Staffanstorp.

Så kul. Jag blir så otroligt glad för även om inte någon politiker kan säga så mycket om enskilda fall så visar själva uppmärksamheten att vårt seminarium och berättartävlingen förhoppningsvis ger barn och ungdomar hoppet om att deras åsikter kan bli hörda, att titeln på dagen, ”Unga + beslutsfattare = sant!”, kan bli verklighet. Vi ska

verkligen jobba på att hitta sätt för mer direktkontakt mellan unga och politiker.

Tro på människan, älta inte misslyckanden, upprepa det som går bra.

Läser detta i ett nummer av Affärsvärlden som jag hittar på tåget hem. Pär Boman, vd för Handelsbanken, är korad till ”Årets ledare”. Pärs syn på ledarskap är att man kan lära sig att lösa ledarskapsuppgifter. Han säger att det finns en stor industri som kapitaliserar på det faktum att många har dåligt självförtroende i ledarrollen. Hans egen erfarenhet är att de flesta ledaruppgifter går att lösa med lite sunt förnuft och att de flesta kan lära sig det.
Det känns befriande att läsa någon som inte gör det så svårt. Vi funderar mycket kring ledning och styrning som en viktig del i utvecklingen av skola, vård och stöd.

Hade exempelvis en kul träff på eftermiddagen med våra temaledare för Sociala investeringar och Tidiga insatser, Scandia, Stefan Ackeby, Ingvar Nilsson och några från kansliet. En del av diskussionerna handlade om hur vi får till det vi vet vi borde göra.

Annars präglades även denna dag av att försöka ro iland insamlingen av data kring prestationerna. Vi har i alla fall sett att alla klarar prestationen kring heldygnsvården och det är riktigt roligt. Tänk att vi kunde påverka arbetet med tvång!
Vet också att SKLs styrelse tog remissyttrandet om psykiatrilagsutredningen.

Jag tror på människan!
Nu kan vi alla ha en riktigt god helg…