Oerhört svårt

Vård till personer med ett allvarligt tillstånd med svår ångest och självskadande är oerhört svårt. Fallet Nora som beskrivs i en tvådelad dokumentär i Sveriges Radios P1 visar hur svårt och destruktivt det kan bli. Med facit i hand kan vi se att det gick fel på så många punkter under vägen. Sammantaget har samhällets olika instutioner svikit, eller inte förmått ge, rätt insatser. I media blir allt svart eller vitt. Många människor riskerar att fara onödigt illa av rapporteringen. Dramaturgin kräver offer. Samtidigt måste vi våga ta diskussionen. Vi måste våga erkänna våra tillkortakommanden.

Vården av människor med självskadeproblematik är inte tillräckligt bra. Det saknas forskning och kunskap för att vi i alla olika lägen ska veta vad som är bäst att göra. Det finns olika skolor om hur behandlingen ska gå till. En del har visst forskningsstöd andra saknar helt vetenskaplig prövning och en del kan vi nog på goda grunder säga är mindre lämpliga att använda.

Vi är överens om att tidiga insatser och förebyggande arbete är att föredra, vård i öppna former är bättre än inläggning på sjukhus. Vi är mindre överens om vad innehållet i de öppna insatserna ska vara och vem som har huvudansvar för vad. Den kunskap om bemötande och behandling som finns är inte tillräckligt spridd och i många lägen känner sig både socialarbetare och vårdpersonal osäkra. Osäkerhetskänslor, frustration och känsla av otillräcklighet hos personal är negativt och riskerar sprida sig till den hjälpsökande.

Jag är övertygad om att bemötande och relationen mellan den hjälpsökande och den som i sitt jobb ska ge hjälp och stöd är oerhört viktig. Vi måste orka och kunna lyssna på personen själv, skapa os en helhetsbild och möta varje människa just där hon eller han befinner sig, om vi ska få till en bra och effektiv vård- eller stödinsats.

Vård generellt sett ska inte vara villkorad. Vård eller utebliven vård ska inte vara ett straff. (Rättspsykiatrisk vård som en påföljd utdömd av en domstol är ett märkligt undantag). Ramar och begränsningar är något man ska komma överens om i ett lugnt läge, i gemensamma samordningsträffar där personen själv är huvudperson och alla viktiga personer är med.

Bra bemötande och ett positivt mänskligt möte med en person som är i akut kris, har kraftig ångest, svår psykos eller är uppvarvad och agiterad är svårt. Det kräver kunskap, träning och personliga färdigheter som bara en del människor kan tillägna sig. Det gäller alltså att vi har gett alla en bra grundutbildning och att vi har vissa personer som är specialutbildade och som är våra experter som vi kan ta hjälp av i de riktigt komplicerade situationerna.

Det finns inga svåra människor men elakartade sjukdomstillstånd och olidliga och näst intill omöjliga situationer.

Historien om Nora i P1 SR måste vi ta till oss och försöka förhindra upprepande av. Sverigesradio

Det finns kunskap som betonar vikten av bra bemötande och som visar att vissa behandlingsformer har visst forskningsstöd. På följande hemsida finns beskrivning av det nationella självskadeprojekt som finns och där finns den kunskapssammanställning som togs fram förra året.

Självskadeprojekt

Äntligen kväller

Jag har verkligen fantastiska medarbetare. Maken till solidriskt gäng går nog inte att få. I lägen som nu, när vi är pressade med jobb från alla håll, så är det helt underbart att se att alla sträcker fram händerna och försöker hjälpa varandra lite till. Jag gillar verkligen att arbeta i grupp, ja jag gillar till och med att sitta i kontorslandskap. Låter kanske konstigt men det är i relationer jag tycker att det händer mest.

Och händer mycket gör det…

Idag har beredningar och delegationer, dvs våra politiker, varit inne på SKL. Det togs beslut om remissvaret på psykiatrilagsutredningen, vi hade en infopunkt om överenskommelsen för 2013.

På förmiddagen var det styrgrupp för Självskadeprojektet. Nu börjar det lossa och det planeras en massa aktiviteter i de tre noderna.

Kvällen ägnade jag åt årets prestationer. Sista officiella dagen för att komma in med material var idag, och nu återstår bara lite slutspurt för några. Nästa vecka ska Socialstyrelsen börja sin bedömning. Usch vad spännande det är. Jag ser att många kommuner och landsting verkligen gjort en kraftansträngning för att få till allt. Samtidigt syns det att en del faktiskt inte har riktig ordning varken på papper, ansvarsfördelning eller informationsspridning.

Ja, jag menar inte att vi på SKL är perfekta och särskilt inte jag som har för mycket i huvudet och inte alltid är så petnoga som skulle behövas. Kanske just därför kan jag se att många skulle kunna jobba effektivare med lite mer struktur.

Nu är tåget framme i Uppsala och jag hemma om en halvtimma