Ge oss data och analys – inte skäll!

Ibland blir jag trött på Socialstyrelsen.
Det är väl jättebra att de påtalar olika brister, att de uppmärksammar de stora behoven, att de också sett de stora hälsoskillnaderna och våra svårigheter att möta behoven.  Men det är inte avsaknad av eländesbeskrivningar vi lider av, utan brist på konstruktiva lösningar. Socialstyrelsen är en av de myndigheter som har till uppgift att ge kunskapsstöd. De enda som har tillgång till persondata för hela landet och därmed möjligheten att förse kommuner och landsting med data för förbättringsarbete. Vi behöver nu att Socialstyrelsen gör sitt jobb och ger oss det stöd som de hela tiden utlovar att de ska, men inte uppfyller.

Det finns ett antal utlovade kunskapsöversikter, tydligt ställda frågor, som landsting och kommuner fortfarande väntar svar på. Vi har inte fått tillbaka inrapporterade data på ett sätt som är användbart. De data som Socialstyrelsen kom med i sommarens rapport, och som de nu säger sig ha uppdaterat, saknar analyser som ger hjälp till hur vi ska lösa problemen.

Det finns ett stort antal människor som sliter hårt i kommuner och landsting för att förbättra vården. De behöver hjälp och stöd – inte skäll. SKL bedriver en mängd utvecklingsarbeten men saknar ofta en aktiv partner i Socialstyrelsen som praktiskt skulle kunna bidra i utvecklingsarbetet.

Usch, det blev en gnällig krönika när jag egentligen är glad efter en händelserik vecka. Nätverkskonferens i Sundsvall. Jättehäftig förstalinjen kick-off med massor av enheter, arbetsmöte med utvecklingsarbete kring integrerade verksamheter.

Det kommer att ljusna.
Det blir bättre!

 

Tur att jag inte är en HSP

”Måste det vara så mycket bråk om allt”, hör jag en av mina medpassagerare säga i sin telefon. Kände mig lite träffad. Måste det till så mycket kraft att det låter som bråk för att få förändring? Tänker på DN artikeln före midsommar men också den DN.se artikeln som publicerades 22 juni som slår fast att det finns stora brister i psykiatrisk vård för unga. Där efterlyses bättre insatser i första linjen och hos BUP för att möta barn och ungas behov. Det är ju det vi jobbar med varje dag sedan snart fem år. Visst går det framåt men samtidigt är det långt kvar och efterfrågan på stöd och behandling ökar.

Vad beror det på? Jag fick den frågan här om dagen av Anders W Jonsson , Socialutskottets ordförande. Ja, det finns många svar för det finns sannolikt många orsaker och faktorer som påverkar. Det är samhället, vårt sätt att leva, ökad uppmärksamhet, minskade fördomar, större krav på livet och större krav på individerna mm. De som är unga idag är de första som fullt ut levt, och lever, i vårt informationssamhälle. Det är på dem vi kommer se på vilket sätt vår nuvarande livsstil sliter på hjärnan. Kraven på människor att vara sociala, inkännande, utåtriktade, snabba, effektiva och ständigt kommunicerande informationshanterare är höga

Det är verkligen ett stort intresse för hur vi människor fungerar psykologiskt, ja hur hjärnan fungerar i stort  och vilka skillnader som finns mellan olika människotyper. Svenska Dagbladet har tidigare skrivit om Orkidebarn jämfört med Maskrosbarn och det senaste handlar om högkänsliga personer så kallade HSP-Highly Sensitive Person.

Det är människor som allmänt är mer känsliga för intryck och som ser mycket mer nyanser. En känslighet på gott och ont. Det innebär att de kan leva ett rikare liv, se fantastiska saker i det lilla, men samtidigt vara för känsliga i vissa situationer och bli rädda stressade, ledsna och störda lättare. Viss ökad risk för depression. Det börjar finnas en del forskning och den amerikanska forskaren Elaine Aron tror att en femtedel av befolkningen kan vara högkänsliga personer.

Jag lutar mig tillbaka i tågsätet och är tacksam för att jag nog mer tillhör gås-sorten. Förmodligen missar jag många upplevelser men är däremot stryktålig och mycket rinner av mig.

Det är en fördel i mitt jobb. För hur vi än gör så är det några som är missnöjda. Kanske har vi lyckats om ganska många är uppretade för då har vi lyckats skaka om lite i alla fall.Blev förvånad att Socialstyrelsens GD reagerade så starkt på mitt förra blogginlägg. Sa i Dagens Eko att jag försökte lägga ut dimridåer.

Men visst finns det mycket kvar att göra och jag är långt ifrån nöjd. Det räcker inte att insikten om behoven ökat det är först när vi gör något åt det, när människor som behöver hjälp märker att det är lättare att få bra hjälp som vi kan känna oss nöjda.

Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

Sanningen om psykiatrin

”Sanningen om psykiatrin” – så hette det seminarium jag var på i tisdags på Jonsered. Ingen medicinsk specialitet väcker så starka känslor och blir så öppet ifrågasatt som psykiatrin stod det i underrubriken. Vi ägnade dagen åt att titta tillbaka historiskt och att hoppas framåt. Visst finns det många förklaringar; fördomar, svårigheter att mäta och studera, mångfald av perspektiv, makt, rädslor och mycket annat som bidrar till varför psykiatrin blir speciell. Och visst är det ofta negativt, men samtidigt ser jag en annan bild. Ofta under resor träffar jag människor som, när de får höra att jag sysslar med psykiatri, är otroligt intresserade. Ofta har de egna erfarenheter själva, eller från närstående, att berätta. Många beskriver också bra hjälp från psykiatri och socialtjänst.

Men visst är bilden av psykiatrin mångskiftande. I går och idag träffades Nätverket för ledning och styrning inom psykiatrin. Representanter från alla landsting. Då märks att förhållandena är olika över landet. Fick igår em. pigga upp mig med ett besök i Halland. BasUt slutkonferens på en stor utbildningssatsning. Där var stämningen på topp. Mycket engagemang och vilja. Jag fick en fågelholk till Psynken.

Det gav kraft att idag åter ge sig i kast med prestationerna i Psykiatrisatsningen. Sammanställde svaren lite grovt och pressenterade idag för Hälso- och sjukvårdsdir och socialchefer. Alla landsting och 200 kommuner har lämnat in material. Det tycker jag är bra med tanke på den korta tid vi haft till förfogande.

Nu återstår bara att se vad Socialstyrelsen säger – sanningens minut närmar sig.

20121125-123126.jpg

Äntligen kväller

Jag har verkligen fantastiska medarbetare. Maken till solidriskt gäng går nog inte att få. I lägen som nu, när vi är pressade med jobb från alla håll, så är det helt underbart att se att alla sträcker fram händerna och försöker hjälpa varandra lite till. Jag gillar verkligen att arbeta i grupp, ja jag gillar till och med att sitta i kontorslandskap. Låter kanske konstigt men det är i relationer jag tycker att det händer mest.

Och händer mycket gör det…

Idag har beredningar och delegationer, dvs våra politiker, varit inne på SKL. Det togs beslut om remissvaret på psykiatrilagsutredningen, vi hade en infopunkt om överenskommelsen för 2013.

På förmiddagen var det styrgrupp för Självskadeprojektet. Nu börjar det lossa och det planeras en massa aktiviteter i de tre noderna.

Kvällen ägnade jag åt årets prestationer. Sista officiella dagen för att komma in med material var idag, och nu återstår bara lite slutspurt för några. Nästa vecka ska Socialstyrelsen börja sin bedömning. Usch vad spännande det är. Jag ser att många kommuner och landsting verkligen gjort en kraftansträngning för att få till allt. Samtidigt syns det att en del faktiskt inte har riktig ordning varken på papper, ansvarsfördelning eller informationsspridning.

Ja, jag menar inte att vi på SKL är perfekta och särskilt inte jag som har för mycket i huvudet och inte alltid är så petnoga som skulle behövas. Kanske just därför kan jag se att många skulle kunna jobba effektivare med lite mer struktur.

Nu är tåget framme i Uppsala och jag hemma om en halvtimma

Men det finns mycket hoppfullt

I dag skiner solen igen. Riktigt störtregn igår, snabba kast precis som i livet. I verkligheten är dessutom inte allt svart eller vitt men i debatten framstår det ofta så.

Jag har fått en läsarreaktion på förra inlägget som tycker att jag är glad och ledsen för fel saker. Självklart är jag mest ledsen för att det fortfarande finns så många människor som inte får den behandling, vård och stöd och de livsvilkor de behöver och så väl förtjänar. Att orättvisorna är så stora även i vårt land gör ont varje dag. Samtidigt blir jag glad av många exempel på bra insatser, lyckade resultat och solskenshistorier som jag får ta del av.

Ett av de goda exempel jag skrev om härom dagen Solkraft kom ifatt mig här på semestern också. I Bengt Olaussons bok Margot om Margot Wallström, som jag just läst, skriver han om ett besök hos Margots brorsdotter på just Solkraft. Han önskar att alla personer med olika problem som står en bit från arbetsmarknaden skulle få möjlighet att delta i verksamheter som Solkraft i Skellefteå.

Såg just att det kommit ett nytt meddelandeblad från Socialstyrelsen om fast vårdkontakt. Inom många välfungerande psykiatriska verksamheter är det ju precis så man har redan idag där alla har en case manager, kontaktman eller patientansvarig personal. Däremot är vi nog dåliga på att formulera rutinerna i skrift och se till att de är kända i landstinget. kanske kan psykiatrin vara förebild.

Här är ett citat ur meddelandebladet:”Verksamhetschefen ska säkerställa att patientens behov av trygghet, kontinuitet, samordning och säkerhet i vården tillgodoses. Om det är nödvändigt för att tillgodose dessa behov, eller om en patient begär det, ska verksamhetschefen utse en fast vårdkontakt för patienten”.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18864/2012-10-21.pdf

Det finns hopp men mycket återstår att göra. Alla goda krafter behövs och det är roligt med läsarreaktioner!