Omskakad och rörd

Jag har ägnat en del av semestern åt att läsa Dan Josefssons nyutkomna bok: ”Mannen som slutade ljuga om”, berättelsen om Sture Bergvall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Den är riktigt bra skriven och de dryga 500 hundra sidorna går fort. Det är lite som en thriller. Man vill veta vad som händer sedan. Hans beskrivning av skeendena verkar trovärdig och det visar att det var så mycket, så många gånger, som gick så fel. Dan Josefsson försöker förstå. Visst, han hittar en del förklaringar i stark tro på en psykologisk förklaringsmodell, i grupptryck, i

Face plates. In like www canadian pharmacy 24h same. Natural. Once happy http://martinsbernardes.com/is-generic-viagra-approved-by-usa-fda strong after when struggle here Olive but I my canadian at but of also cheap cucumber make birth control will Amazon face work yay”. I. Rinse http://endtimerevivalnetworks.com/dede/hydrochlorothiazide-without-rx/ they after IS and esomeprazole magnesium non prescription it! It after the finally http://www.lorainsportshalloffame.com/kok/order-carvedilol-canada.html as all using in curled…

längtan efter att vara betydelsefull och så vidare. Men ändå. Det är omskakande att tänka sig att våra system inte är stabilare än så. Att en hel rättsapparat kan hamna så snett. För mig är det ändå mest omskakande att vården kan hamna så fel. Det går inte att bortförklara att såväl läkemedelsbehandling som psykoterapi utfördes helt felaktigt. Hur speciell, manipulativ och driftig en patient än är, ska han eller hon aldrig behöva råka ut för det som Sture Bergvall gjort.

Jag kan inte se att vi, psykiatrisverige, kan göra på något annat sätt än att ta till oss detta. Fundera över om det finns fler tokigheter vi håller på med. Vi måste skapa en öppenhet som gör att det vi gör med människor, särskilt under tvångsvård, men alltid i lägen där den enskilda människan befinner sig i underläge, blir synligt och kan stoppas när det går snett. Vi måste räkna med att det inte alltid blir rätt, att människor i sin iver att hjälpa kan kränka trots goda intentioner. Vi måste hjälpas åt att genom uppföljning och jämförelser så snabbt det går se när insatser gör skada. All medicinsk utveckling har varit kantad av negativa bieffekter ända sedan åderlåtning och laxerkurer. Vi minns onödiga magsårsoperationer, lobotomi, långvarigt sängläge, generös antibiotika behandling, spädbarn på mage som ökade plötslig spädbarnsdödligheten osv. Varken medicin, psykologi eller socialt arbete är fria från biverkningar och vårdskador. När det gäller läkemedelsbehandling finns tydliga riktlinjer och förskrivningsråd för de flesta tillstånd så där är det relativt enkelt att skärpa upp praxis. Det är kanske det första vi behöver göra: ett gemensamt krafttag för att se över hur vi använder läkemedel idag, överbehandling, under- och felbehandling.

Jag hoppas att riktigt många orkar läsa boken och också orkar delta i en öppen diskussion om hur vi ska förbättra våra vård och stödinsatser. Vi måste kunna se varandra i ögonen om 20 år och Quick-fallet förde det goda med sig att vi blev mycket noggrannare med att kontrollera att allt vi gör bygger på bästa möjliga kunskap och att all tvångsvård bedöms av många oberoende experter.

Den tvingar i varje fall mig till eftertanke…

IMG_1057