Men vilken hjälp tänker ni ge oss?

Jag blev så glad när jag såg Socialstyrelsens DN-debattartikel om psykisk ohälsa. Äntligen, tänkte jag, har de fattat fullt ut hur stor utmaning detta är för oss alla i samhället. Det har de verkligen i den mycket ambitiösa genomlysning av psykisk ohälsa-siffrorna som de gjort i sin nya rapport. Äntligen kan vi åter få ett helhjärtat stöd från Socialstyrelsen för att driva psykisk-hälsa frågorna tänkte jag, men där vändes min glädje till sorg.
Nej snarare ilska.
Hur kan de ha mage att peka på alla brister i kommuner och landsting och sedan vara nöjda med att de själva inom området lyckats producera ynka två Nationella riktlinjer inom ett område som skulle behöva minst fyra gånger så många? Hur kan de klaga på att det saknas data och statistik inom området utan att nämna att de själva, med ett undermåligt Patientregister (PAR) och brist på insamlade individdata som duger till underlag för förbättringsarbete, är en del i denna bristsituation? Hur vågar de överhuvudtaget sticka ut huvudet och uppmana till krafttag när de själva först lagt ner NU-enheten som var regeringsuppdraget efter Psykiatrisamordningen, och sedan UPP-centrum som var ett annat regeringsuppdrag om att utveckla tidiga insatser för barn och unga med psykisk ohälsa?

Socialstyrelsen skriver att kommuner och landsting fått mycket pengar för att förbättra psykiska ohälsan, men de nämner inte att de själva under den senaste 10 årsperioden fått stora extra anslag av staten för att göra arbeten inom området. Det handlar om 100-tals miljoner. En del av de uppdragen har vi inte sett några som helst resultat av.

Vad är det jag vill se? Jo, ett välutvecklat stöd med inte bara ett par Nationella riktlinjer som omfattar ett par begränsade områden, utan riktlinjer, kunskapssammanställningar och vägledningar som ger ett praktiskt och användbart stöd till verksamheterna. Flera av de vägledningar som kommit på senare tid, och de som är på väg ut från Socialstyrelsen, håller en för låg kvalitet och är inte tillräckligt konkreta för att göra denna nytta. OM Socialstyrelsens alla papper ska göra skillnad för patienter och brukare, måste de tala om vad som är det bästa att göra i olika situationer, och även ge råd om vad som i dag är erfarenhetsmässigt är bäst. Det räcker inte att räkna upp olika lagstiftningar och tala om att det fattas forskningsstöd för att de ska kunna säga vad som är rimligt att göra för att uppnå lagens krav med aktuell tillgänglig kunskap.

Mycket av det som står i artikeln och i rapporten är helt rätt. Psykisk ohälsa, är en av vår tids största utmaningar, primärvården har bristande resurser och kompetens, det är bedrövligt att människor med allvarliga psykiska sjukdomar lever 20 år kortare är vi övriga. Det måste vi göra något åt. Frågan är vad.

Regeringen ger ett rejält stöd till området. Överenskommelsen om psykisk ohälsa mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting gör att flera av de områden som lyfts fram i Socialstyrelsens artikel nu utvecklas åt rätt håll.
Med ett bra stöd från Socialstyrelsen – med statistik och praktiska vägledningar – kan vi sätta ännu högre fart i förbättringsarbetet.

Så min fråga tillbaka till Lars-Erik Holm är: Vad tänker socialstyrelsen göra för att förbättra läget? Finns det hos dig en genuin önskan att se till att det blir bättre för människor som drabbas av psykisk ohälsa så måste du också göra mer.

Oerhört svårt

Vård till personer med ett allvarligt tillstånd med svår ångest och självskadande är oerhört svårt. Fallet Nora som beskrivs i en tvådelad dokumentär i Sveriges Radios P1 visar hur svårt och destruktivt det kan bli. Med facit i hand kan vi se att det gick fel på så många punkter under vägen. Sammantaget har samhällets olika instutioner svikit, eller inte förmått ge, rätt insatser. I media blir allt svart eller vitt. Många människor riskerar att fara onödigt illa av rapporteringen. Dramaturgin kräver offer. Samtidigt måste vi våga ta diskussionen. Vi måste våga erkänna våra tillkortakommanden.

Vården av människor med självskadeproblematik är inte tillräckligt bra. Det saknas forskning och kunskap för att vi i alla olika lägen ska veta vad som är bäst att göra. Det finns olika skolor om hur behandlingen ska gå till. En del har visst forskningsstöd andra saknar helt vetenskaplig prövning och en del kan vi nog på goda grunder säga är mindre lämpliga att använda.

Vi är överens om att tidiga insatser och förebyggande arbete är att föredra, vård i öppna former är bättre än inläggning på sjukhus. Vi är mindre överens om vad innehållet i de öppna insatserna ska vara och vem som har huvudansvar för vad. Den kunskap om bemötande och behandling som finns är inte tillräckligt spridd och i många lägen känner sig både socialarbetare och vårdpersonal osäkra. Osäkerhetskänslor, frustration och känsla av otillräcklighet hos personal är negativt och riskerar sprida sig till den hjälpsökande.

Jag är övertygad om att bemötande och relationen mellan den hjälpsökande och den som i sitt jobb ska ge hjälp och stöd är oerhört viktig. Vi måste orka och kunna lyssna på personen själv, skapa os en helhetsbild och möta varje människa just där hon eller han befinner sig, om vi ska få till en bra och effektiv vård- eller stödinsats.

Vård generellt sett ska inte vara villkorad. Vård eller utebliven vård ska inte vara ett straff. (Rättspsykiatrisk vård som en påföljd utdömd av en domstol är ett märkligt undantag). Ramar och begränsningar är något man ska komma överens om i ett lugnt läge, i gemensamma samordningsträffar där personen själv är huvudperson och alla viktiga personer är med.

Bra bemötande och ett positivt mänskligt möte med en person som är i akut kris, har kraftig ångest, svår psykos eller är uppvarvad och agiterad är svårt. Det kräver kunskap, träning och personliga färdigheter som bara en del människor kan tillägna sig. Det gäller alltså att vi har gett alla en bra grundutbildning och att vi har vissa personer som är specialutbildade och som är våra experter som vi kan ta hjälp av i de riktigt komplicerade situationerna.

Det finns inga svåra människor men elakartade sjukdomstillstånd och olidliga och näst intill omöjliga situationer.

Historien om Nora i P1 SR måste vi ta till oss och försöka förhindra upprepande av. Sverigesradio

Det finns kunskap som betonar vikten av bra bemötande och som visar att vissa behandlingsformer har visst forskningsstöd. På följande hemsida finns beskrivning av det nationella självskadeprojekt som finns och där finns den kunskapssammanställning som togs fram förra året.

Självskadeprojekt

Min tråd till livet…

Jag är på väg till Stockholm igen. Lite extra roligt att få inleda en konferens om anhörigstöd. Sitter och tänker lite och minns kvinnan som på en anhörigträff beskrev hur viktiga hennes närstående varit för henne under hennes sjukdomstid. Mamman log lite och sa att hon inte minns det så.
– Du var mest arg och avvisande när vi kom eller ville inte alls prata med oss.
Efter ytterligare en stunds samtal framkom att under sjukdomstiden hade familjens berättelser om vardagslivet, med julstök och andra skenbart oviktiga saker, varit den sjuka kvinnas livboj, hennes tråd till livet – även om hon inte kunde ge uttryck för det då.

Anhörigkonferens november 2012Även för oss i vården spelar anhörigas  berättelser stor roll. Där får vi kunskap om den friska personen som ibland nästan blir osynlig bakom sjukdomen.
Många som varit svårt sjuka länge har svårt att behålla bra relationer till vänner och bekanta. Många gånger är familjen, föräldrar och syskon, de som alltid finns kvar.
En ovärderlig resurs, både för den sjuke och för vården, och jag hoppas att dagens konferens kan hjälpa oss bli ännu bättre på att tillsammans använda den resursen på allra bästa sätt.

Se konferensen på webb-tv.