Samhället behöver hjärnan – Psykiska ohälsan ökar

Jag tycker att det är hög tid för skolan, alla arbetsgivare, hälso- och sjukvården – ja, alla samhällsaktörer att gemensamt ta tag i den ökande psykiska ohälsan.

Dagens samhälle sliter mer på hjärnan än på övriga kroppen. Cirka 40 procent av dagens sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Var tionde ungdom tycker att livet känns meningslöst. En tredjedel av svenska ungdomar i åldrarna 15–24 år tycker att livet är svårt. Var tionde är missnöjd med sin tillvaro och lika många upplever livet som meningslöst. (Siffrorna kommer från Ungdomsrapporten.) Vi kan inte vänta längre – det är dags för breda samhällsinsatser.

Den psykiska ohälsan ökar i alla grupper. Bland ungdomar ser vi tecknen på detta bland annat i skolsköterskornas hälsosamtal, i rapporter från Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen om ökad stress, depression, självskadebeteende och läkemedelskonsumtion.

Dagens samhälle, både arbetsliv, skola och fritid, ställer stora krav på människors mentala funktioner och hjärnor.

Vi ska vara sociala, utåtriktade, framåt, vi ska ta för oss, skapa vår egen dag och framtid varje stund. Vi ställer höga krav på snabb kommunikation, vi upplever konstant tidsbrist och brådska. Kort sagt; vi har i dag fler möjligheter än vad som ryms i våra liv.

Sammantaget ställer detta stora krav på hjärnan och våra hjärnor är fortfarande i stort sett desamma som när våra förfäder levde på savannen. Vi har utvecklat mönster och strategier under årtusenden som sedan blivit omoderna på bara några hundratal år.

Är ökad psykisk ohälsa då en oundviklig utveckling?

Jag tror inte det. På samma sätt som vi människor tidigare lärt oss hantera utmaningar och påfrestningar, till exempel från primitiva levnadsförhållanden till moderna, kommer vi också lära oss parera dagens påfrestningar. Frågan är bara hur många människor som ska fara illa under tiden och hur mycket lidande och resursslöseri vi kommer att drabbas av.  Det är dumt att vänta. Det är dags för kraftfulla, tidiga, generella insatser överallt i samhället.

Ödesdigert beslut…

Tänkte ta ett tidigt tåg till Stockholm… Klockan är inte ens sju men kaos på stationen med massor av väntande på perrongen. Det har hänt en olycka i Sollentuna, säger konduktören. ”Väl nå’n som har hoppat igen”, suckar en passagerare. Kan ta upp till två timmar, säger konduktören. Hoppat igen, tänker jag. Nej, det var nog första och sista gången, tänker min hjärna snabbt. Förstår att det inte var menat så men att tolka det där ”igen” som att självmord genom att hoppa framför tåget är vi vana vid var ännu jobbigare.

Undrar varför han eller hon hoppade? Vem var så förtvivlad att det inte fanns möjlighet att se någon utväg? En människa som i morse fattade ett ödesdigert beslut…

Hundratals upprörda resenärer. Inställda föreläsningar, möten som någon får klara själv, en domare som ska döma i ett mål som varit inställt tidigare och nu bara måste bli av, en utlandsresenär som är förtvivlad över att missa flyget, en dotter som bekymrat undra hur det ska gå för mamma som hon skulle möta i Stockholm, några ringer och försöker fixa bil, många bestämmer sig för att jobba från tåget eller gå hem och jobba hemifrån. Mannen bredvid mig skjuter ihjäl mängder av människor i sitt dataspel smatter, smatter, smatter.

En förtvivlad människa – hundratals kanske tusentals resenärer. Tänk så sammanvävda våra liv är trots att vi lever i en tid som anses vara den mest oberoende tiden någonsin. Aldrig har så många människor kunnat bestämma så mycket i sitt eget liv som i välutvecklade länder idag. Ändå…

Ett gemensamt ansvar? Vad ska vi göra? Varje människa som som inte orkar leva är en för mycket förstås. Alla självmord kommer vi inte kunna förhindra men många fler måste vi kunna stoppa.

Kom igen med alla goda idéer och med ett gemensamt engagemang. Det är vår fråga – inte bara att vi kommer i tid utan att alla i samhället ser en utväg i livet.

Tänk om man visste

Ja tänk om man i förväg kunde veta vad som kommer att vara viktigt och givande och vad som inte lyckas. Har den här veckan varit med om avslutningen på projektet Bättre vård-Mindre tvång som varit mer framgångsrikt än jag vågade tro.Idag kom en dam till SKLs reception och bad att få en affisch – beskrivningen av barns utveckling, risk och friskfaktorer har fått stor efterfrågan. När Tomas och Fredrik var i Bryssel fick de bevis på att den var intressant även utanför Sverige. Samtidigt visar en titt nu på eftermiddagen i alla mina mappar att det är många tankar och många långa skrivna rapporter och förslag som det aldrig blev något av. Men man måste pussa många grodor för att hitta en prins och så är det nog även med idéer.
Igår träffade vi några myrforskare som har matematiska simuleringsprocesser för beteende som kanske även vi kan använda. Vi hade möten om IT projekt, skolutveckling, vårdinnehåll, barn och unga, samordningsfunktionen, tittade på förstalinjesskrift, färdigställde rapport och mycket mer. Vad av detta blir det något av? Men om man inte försökt blir det ingenting.
Nu är det helg och dags att knalla runt bland får och höns. Det ger perspektiv och ny kraft.